skapa med ai – Sida 2 – S M Jönsson

Teddybjörn som popkonst – digitalt i tusch och akvarell

I mina digitala konstexperiment ville jag se hur långt jag kunde föra samman färg, form och känsla. Resultatet blev teddybjörnar i popkonststil, skapade i Midjourney med inspiration från tusch och akvarell (favoritmaterial i mitt analoga skapande).

Jag ville undersöka hur det handgjorda uttrycket kunde möta det digitala – hur man kan få en bild att kännas målad trots att den är skapad med hjälp av AI.

Det blev en samling knalliga nallebjörnar med hjärtan, stjärnor och lekfulla kontraster – bilder som väcker barndomsminnen och bjuder in till konstnärlig tolkning. Björnarna gjorde jag inför nallens dag förra året, även i år är jag lika förtjust i dem.

Nalle i tusch och akvarell – ett lekfullt experiment

Jag utgick från tanken att kombinera två klassiska tekniker: Tuschens tydliga svarta linjer och akvarellens flödande färg. I Midjourney fick jag pröva mig fram tills jag hittade balansen mellan struktur och spontanitet.

måla nallebjörn i pop art stil bildgenering midjourney — *Bild: S M Jönsson med hjälp av AI*

Linjerna ger nallen form, medan färgerna skapar liv och rörelse. Det som uppstår däremellan känns nästan handmålat, som om penseln fortfarande lämnat sitt avtryck i ytan.

Färgglada nallar tolkade i stilen popkonst

Popkonst har länge lockat mig. Stilen förenar det vardagliga med det konstnärliga, det enkla med det storslagna. Därför kändes det naturligt att låta nallen bli mitt popkonstmotiv.

Genom att arbeta med starka kontraster och mättade färger fick varje nalle sin egen personlighet. Vissa blev varma och mjuka, andra mer uttrycksfulla och grafiska.

Nallebjörn som symbol för trygghet och skaparglädje

Det finns något djupt mänskligt i nallebjörnen som motiv. Den står för trygghet, barndom och omtanke. I det här digitala experimentet ville jag låta nallen bli en symbol för glädje och färg.

vattenfärg svart tusch teddybjörn hjärtan stjärnor popkonst målning inspiration — *Bild: S M Jönsson med hjälp av AI*

Varje bild fick sitt eget uttryck. Alla bär dock samma kärna: En leende teddybjörn med ett stort hjärta. Det är enkelt men starkt – och just därför fungerar det så bra som konst.

Teddybjörnar som digital konst med handens närvaro

När jag skapade dessa teddybjörnar i tusch- och akvarellstil insåg jag hur lätt det är att känna värmen i något digitalt – när man arbetar med omsorg, vill säga! Midjourney lyckades fånga färgens skiktningar och tuschens svarta tyngd.

Det intressanta är att nallarna inte känns som AI-bilder, utan som målningar någon kunde ha gjort vid ett riktigt bord med pensel och vatten.

Det är just den känslan – när något digitalt ändå bär handens närvaro – som gör att jag fortsätter att experimentera. Dessa nallebjörnar påminner mig om att konst handlar om uttryck, oavsett verktyg.

Nallebjörnar av toarullar – digitalt pyssel med papperskänsla

Inför nallens dag förra året ville jag skapa något som fångade det där varma och nostalgiska i ett klassiskt barnpyssel. Jag tänkte på toarullar, saxar och limstift – och på den där stunden när en enkel rulle plötsligt får liv och blir till en nallebjörn.

Men den här gången ville jag se hur långt det gick att komma digitalt. Kunde Midjourney gestalta ett papperspyssel med samma mjukhet och lekfullhet som något man skapar för hand? Resultatet blev små nallebjörnar i kartong och papper. Digitala, men med en tydlig känsla av verklig struktur.

Toarullepyssel med nallebjörnar som digitalt experiment

Jag började med att utforska hur AI kan efterlikna material. En toarulle har en egen ton och textur – lite skrovlig, ibland fläckig, med små veck som bara syns i visst ljus. Det var just den känslan jag ville fånga.

nallebjörn i papper digitalt pyssel med toarulle och kartong — *Bild: S M Jönsson med hjälp av AI*

När jag såg de första bilderna växa fram insåg jag att Midjourney inte bara kunde efterlikna formerna, utan också känslan av handarbete. Figurerna såg ut att vara byggda med kartong, lim och tålamod. Ögonen fick uttryck, kinderna blev runda och vänliga, och hela nallen fick den där härliga värmen som gör toarullepyssel så charmiga.

Pappersnallar som startpunkt för nya idéer till skapande

Det var bland annat de här digitala nallebjörnarna som fick mig att börja se Midjourney som ett verktyg för idéutveckling i pyssel. En bild kan vara som en skiss, ett sätt att testa färger, proportioner och uttryck innan man tar fram saxen.

Jag började fundera på hur barn eller pedagoger skulle kunna använda sådana här modeller som inspirationsbilder inför ett faktiskt pyssel. Man kan studera formerna och färgerna i figuren och sedan skapa sin egen version av nallen i kartong, papper eller återvunnet material.

Digitalt pyssel med nalletema som väcker skaparlust

Det jag tycker mest om med just nallarna är hur de visar att AI och handgjort skapande kan mötas i samma anda av lekfullhet. Midjourney lyckas återge det där mjuka i papprets struktur, ljuset som faller mot rundade former och den enkla glädjen i ett vänligt ansikte.

skapa en teddybjörn i papper rulle inspiration digitalt pyssel — *Bild: S M Jönsson med hjälp av AI*

För mig handlar det inte om att ersätta pysslet, utan om att väcka idéer. Att se en digital nallebjörn kan inspirera till att faktiskt sätta sig ner vid bordet och skapa sin egen. Och självklart med en egen liten knorr på den klassiska teddybjörnen!

Dålig input ger sämre output – och hjärnröta i språkmodeller

Jag måste tipsa om Omnis AI-bevakning. Oftast flera gånger varje dag sammanfattar de nyhetsläget kring nya upptäckter och händelser inom fältet. Och det händer mycket! Jag använder de här notiserna som hjälp när jag navigerar mig fram i det föränderliga landskapet och försöker förstå hur AI-utvecklingen påverkar min vardag som digital skribent och kreatör.

I dag berättar Omni om ny forskning kring hjärnröta – på engelska brain rot – i språkmodeller. Rapporten som nämns i artikeln är ännu inte kollegialt granskad, men den tycks peka på något som många som arbetar nära språket nog anat: Att dålig input ger sämre output. Och här är jag inte förvånad. Inte alls, faktiskt.

Språkmodeller har ju inte uppstått ur intet. De har vuxit fram ur en enorm textmassa, skapad och sammanställd av människor – allt från journalister, forskare och professionella skribenter till AI-tränare och lingvister som matat in och kvalitetsgranskat text. Men basen är också ojämn, just för att AI-verktyg och lekmän har bidragit med stora mängder material (många gånger omedvetet). Det är i sig inget negativt, men det påverkar nivån. När grundkvaliteten i en så omfattande corpus varierar kraftigt är det logiskt att även modellernas resonemang blir ojämna.

Som Omni-artikeln lyfter tränades modellerna i studien på ”viralt, trivialt och sensationellt innehåll”. Ju sämre kvalitet på detta, desto sämre blev också resonemangen. Den slutsatsen känns på ett sätt självklar, men blir samtidigt en påminnelse om hur beroende språkmodellerna är av den mänskliga textproduktionens kvalitet och balans.

Omni-artikeln drar också en intressant parallell till människans lärande. Fenomenet hjärnröta tycks nämligen inte bara gälla språkmodeller, utan även oss själva när vi mestadels exponeras för innehåll av låg kvalitet online. Det påverkar hur vi resonerar, vilka slutsatser vi drar och hur vi förstår världen.

Här kan du ta del av artikeln på Omni och av den forskarartikel som sannolikt ska genomgå en kollegial granskning framöver:

https://omni.se/forskning-ai-far-hjarnrota-precis-som-manniskor/a/o3d1oK
https://arxiv.org/abs/2510.13928

Har inte AI-texter ett nästan komiskt behov av en slutkläm?

Det är något nästan komiskt med hur vissa AI-texter vill knyta ihop varje tanke med en perfekt formulerad sensmoral. Du vet de där meningarna som avslutar varje stycke med något i stil med och det visar hur viktigt det är att vi fortsätter utvecklas som människor.

Första gången känns det fint. Andra gången lite väntat. Tredje gången börjar man ana mönstret – och fjärde gången hör man nästan hur maskinen applåderar sig själv.

Perfektionens frestelse i skrivandet

Jag märker det särskilt tydligt när jag själv ber AI om hjälp i skrivprocessen. Verktygen har utvecklats till att bli otroligt skickliga på att sammanfatta, formulera klokheter och avsluta med eftertryck.

Mycket låter ju bra – för bra ibland. För när varje stycke avslutas lika perfekt som en skoluppsats med högsta betyg händer något med textens rytm. Den blir för slät. För välmenande. För färdig.

Och kanske är det just ”färdigheten” som blir problemet. När allt har rundats av och alla trådar knutits ihop finns inte längre något kvar att fundera över. Det blir som en samtalspartner som hela tiden vill få sista ordet – och efter ett tag blir det ganska tröttsamt att lyssna.

Låt texten få sin andning tillbaka

Skrivandet mår bra av det oförutsägbara. Av meningar som inte alltid vet vart de är på väg, av tankar som hittar omvägar innan de landar. Det är i bruset mellan meningarna som det mänskliga uppstår.

AI-verktyg är förstås till stor hjälp när tankarna redan är formulerade och strukturen sitter.

De kan öppna vägar, påskynda. De kan till och med rädda en text ur stillestånd. Men när varje stycke får sin egen lilla slutkläm lämnar rytmen inget andrum till eftertanke.

Ge läsaren utrymme att tänka vidare

Jag tror att en av de finaste gåvorna man kan ge läsaren är möjligheten att tänka vidare. En text behöver inte alltid leverera en slutsats, ett svar eller en lärdom. Det räcker ofta med att väcka något. Kanske en tanke eller en känsla? Eller en association?

Det gäller också de enkla blogginläggen, de som inte försöker vara mer än vad de är. En reflektion, en stund i skrivandet. De kan ändå beröra och kanske just för att de inte försöker förklara allt. När man lämnar plats för läsaren väcks texten till liv.

Du får inte bättre resultat än din kunskap – inte ens med AI

Det är lätt att tro att tekniken löser allt. Att det bara handlar om rätt verktyg, rätt program, rätt kommandon – och sedan är det klart. Men det märkliga är att ju mer jag arbetar med generativ AI, desto tydligare blir något som egentligen inte är särskilt nytt: Du får aldrig bättre resultat än din förståelse för det du försöker skapa.

Det gäller text. Det gäller bild. Det gäller strategi, tonalitet och berättande. AI kan förvisso generera snabbt – men det är du som står för riktningen. Och om den saknas märks det direkt. För en lös tanke ger ett löst resultat. En vag idé blir till en vag utformning, hur avancerat systemet än är.

Det är inte AI som tänker – det är du

Det kan vara frestande att lita på automatiseringen. Att luta sig mot att ”det löser sig i prompten” eller ”jag kan alltid justera senare”. Men utan en grundläggande förståelse för vad som krävs – vare sig det handlar om färglära, komposition eller storytelling – blir det hela ihåligt och ofärdigt.

Jag märker det tydligt när jag hjälper andra och ibland också i mitt eget arbete. När jag själv är otydlig i vad jag vill blir AI bara en spegel av det. Den återger bristen, förstärker osäkerheten, formar något som kanske ser okej ut men som saknar riktning och kärna.

Men när jag däremot har gjort jobbet först – det professionella förarbetet – då kan AI verkligen förlänga det jag redan kan. Då blir det ett samarbete, inte en ersättning. Då är det min kunskap som leder och tekniken som hänger med.

Det är en påminnelse jag gärna bär med mig: AI gör inte jobbet åt dig. Den gör det bara med dig, om du är tydlig nog.

Och precis som med allt annat kreativt arbete gäller fortfarande kvalitet in – kvalitet ut.

När bilden börjar i text – tankar om att skapa i Midjourney

Jag funderar på varför jag fastnat så för bildgenerering i Midjourney. Det är ett verktyg jag ibland beskriver som en av de mest spännande sakerna som hänt mig någonsin – och det är ingen överdrift. Jag använder det dagligen. Jag återvänder ständigt till det. Men vad är det egentligen som lockar?

En del av förklaringen är nog ganska enkel: Jag dras till det visuella. Kanske mer än vad jag själv tidigare trott. Jag har alltid älskat färg, form, komposition – men det är först nu, med detta verktyg, som jag på allvar kunnat experimentera fritt. Ändå tror jag inte att det är hela sanningen.

Jag tror att jag också – eller kanske framför allt – dras till utmaningen i att förvandla text till bild.

För det är så Midjourney fungerar. Du måste sätta ord på det du tänker dig. Du skriver dina bildprompter. Du väger uttryck mot varandra, testar kombinationer, gör val i varje ord. Det är ett språkligt skapande som mynnar ut i något visuellt, och det är där det börjar skimra för mig.

läsa bild som text inspiration för promptskapande — *Bild: S M Jönsson med hjälp av AI*

Som humanist – akademiskt, vill säga – har jag skolats inom hermeneutik. Jag lärde mig tidigt att tolka, att se världen som text. Enligt vissa hermeneutiska inriktningar kan bilder, platser, föremål – ja, i princip allt – läsas som text. Det handlar om att förstå det vi ser genom att läsa in det i ett sammanhang. Och det är en tanke jag tagit med mig in i det här bildskapandet.

Att tänka på bilder som texter – och på text som början till bild – har förändrat mitt sätt att arbeta kreativt. Jag ser inte längre bara ett motiv. Jag ser ett språk. Jag ställer frågor till det jag skapar. Vad säger det här uttrycket? Vad viskar färgen? Vilken historia berättar ljuset?

Kanske är det just därför Midjourney blivit ett så självklart verktyg för mig. För att det inte bara handlar om bilder. Det handlar om mening. Om att börja i ord och att skapa sig fram till ett uttryck.

Om du är nyfiken på hur det här tankesättet kan ta form i bild kan du se mitt tidigare inlägg om Afrodite och Adonis. Där berättar jag mer om hur jag använt Midjourney för att gestalta en gammal myt i bild med både texten och känslan som utgångspunkt. Det är ett exempel på hur ord kan bära en bild och hur en bild kan bära berättelser.

Färg som får flyta ut: Röda tulpaner i akvarell och tusch

När jag arbetade med dessa tulpaner i Midjourney ville jag utforska hur färg kan röra sig, nästan som av sig själv. Jag valde att kombinera akvarellens genomskinliga lätthet med tuschens intensitet – två tekniker som tillsammans skapar både kontrast och rörelse. Resultatet blev bilder som känns målade i ett enda andetag. De är organiska, fria och fulla av liv.

Jag ser dem som digitala färgexperiment – men också som modeller för hur man kan leka med akvarell och tusch i verkligheten.

Från konstnärlig idé till flytande form

Jag började med en enkel prompt: abstract tulip in flowing watercolor and ink, vivid red and magenta tones, delicate paper texture. Sedan lät jag färgerna ta över. Jag ville att varje kronblad skulle se ut som om det just slagit ut – inte helt stilla, utan i rörelse.

akryltusch akvarell flytande målning röd tulpan gjord i ai måleri tips inspiration — *Bild: S M Jönsson med hjälp av AI*

Genom att lägga till ord som fluid, blooming, transparent fick jag fram den rätta känslan av vått i vått – där färgerna blandas naturligt och bildar nya nyanser i mötet. Det är något särskilt med hur Midjourney hanterar den typen av flytande strukturer. Det blir nästan som att se färgen sprida sig över papperet.

När färg och ljus samspelar i tulpaner

Tulpanerna fick sina röda och rosa toner genom lager av ljus och skuggor. De djupaste partierna påminner om koncentrerad tusch, medan de ljusare delarna ser ut som tunna slöjor av akvarell. Jag ville att bilderna skulle kännas målade på riktigt, med små oregelbundenheter och variationer i pigmenten.

Det blev också en studie i balans, hur mycket kontrast man vågar lägga in utan att förlora den mjuka, flytande känslan. Resultatet blev något mellan blomma och rörelse – en tulpan som nästan tycks sväva utanför papperet.

En inspirationsmodell för eget skapande

Det jag tycker mest om med dessa bilder är hur enkelt de kan fungera som inspiration till verkligt skapande. Man kan prova att måla på samma sätt, med akvarell som grund och några linjer tusch för att markera rörelse. Eller så kan man experimentera med rinnande färg på fuktat papper och låta slumpen skapa formerna.

flytande akryl tusch tulpan målning gjord digitalt pyssel inspiration — *Bild: S M Jönsson med hjälp av AI*

Den här tekniken är perfekt för den som vill släppa kontrollen en stund och låta färgerna styra. Det blir aldrig exakt likadant två gånger – och just det är hela poängen.

Akvarell och tusch som experiment

Tulpanerna blev till sist mer än bara blommor. De blev ett sätt att utforska vad som händer när man låter färg och rörelse mötas. För mig är det ett sätt att kombinera mitt intresse för konst och digitalt skapande – där Midjourney blir som en digital målarduk.

Det är sådana här bilder jag återvänder till när jag vill påminna mig om hur enkelt det kan vara att börja skapa. Ett motiv, några färger och lusten att se vart det leder.

Serendipitet: Den kreativa kraften i det oväntade

I dag lärde jag mig ett nytt ord: serendipitet. Det betyder att hitta något värdefullt utan att leta efter det. Att råka snubbla över en idé, en lösning, en ny riktning – inte trots att du var på väg någon annanstans, utan tack vare det.

Och när jag tänker efter har det hänt mig oräkneliga gånger. När ett ord jag inte hade planerat att använda öppnar för ett nytt perspektiv. När en bild från ett gammalt projekt leder vidare till något helt annat. När ett sidospår plötsligt är det som bär.

Att vara kreativ innebär inte bara att följa en plan. Det kan också vara att låta något oväntat visa vägen.

När något annat än vad du tänkt dig visar sig vara det viktigaste

Det är lätt att tro att bra idéer alltid föds ur fokus. Men ofta är det precis tvärtom. Jag kan sitta med ett textutkast, försöka formulera något svårt och plötsligt fastna i en formulering som inte ens hör till ämnet – men som säger något bärande jag inte hade tänkt än.

De bästa insikterna kommer ibland från det perifera. Från något jag antecknade i förbifarten. Från en mening i ett gammalt utkast. Från ett sidospår jag nästan inte vågade följa.

Och det är just därför jag under mina arbetsdagar försöker lämna plats för att gå vilse en stund. Jag vet att det ofta är där jag hittar rätt.

Du kan inte planera fram serendipitet – men du kan skapa förutsättningar

Det går inte att tvinga fram de där aha-ögonblicken. Men du kan jobba på ett sätt som gör dem mer sannolika. För mig handlar det mycket om att röra mig mellan olika uttryck – att skriva, rita, formulera, skissa, prompta.

Att stanna upp när något känns oväntat lovande. Att våga byta vinkel. Att inte stänga igen för snabbt bara för att det inte var så jag hade tänkt.

Ofta är det i det ofärdiga, det lite svajiga, som nästa idé finns gömd. Och när jag väl upptäcker den förstår jag att det är precis där jag skulle kunna bygga vidare.

5 sätt att bjuda in till serendipitet i ditt kreativa arbete

Så här kan du skapa förutsättningar och bjuda in till serendipitet i din kreativa process:

Spara det du nästan slängde. Ibland är det just de där halvformulerade tankarna som växer till något stort.
Byt miljö eller verktyg. Testa att skriva för hand, prompta en bild eller gå tillbaka till något analogt – det öppnar för andra associationer.
Tillåt avstickare. Gå en omväg i texten, i processen eller i tanken. Du vet aldrig vad du hittar där.
Samla det oförutsedda. Ha en plats för lösryckta ord, idéer eller bilder – även om du inte vet varför de känns viktiga än.
Blicka bakåt ibland. Det du en gång tänkte men inte använde kan ha fått mening nu – i ett nytt ljus, i ett nytt sammanhang.

Läs mer om serendipitet – och om hur det har påverkat världen

Vill du fördjupa dig i ordet serendipitet finns bra källor att titta närmare på. SAOL (Svenska Akademiens ordlista) beskriver det kort och koncist som:

serendipitet – ”förmåga att göra värdefulla upptäckter av en slump”

En något torrare definition, kanske. Det säger ändå mycket om begreppets kärna, nämligen att något oväntat kan leda till något ovärderligt.

tankar om serendipitet och kreativitet — *Bild: S M Jönsson med hjälp av AI*

Wikipedia går ett steg längre. Där finns exempel på hur serendipitet har påverkat allt från vetenskap till kultur. Visste du att upptäckten av exempelvis penicillin och röntgenstrålar är resultat av serendipitet? Inte planerade genombrott – utan lyckliga sammanträffanden.

Det ger perspektiv. Vissa av de mest banbrytande idéerna i historien började med att någon var på väg åt ett helt annat håll och samtidigt förmådde ta de överraskande upptäckterna till vara.

Stenmålning med igelkott – skapad med digital penselkänsla

Jag ville utforska hur långt AI har kommit i att återge känslan av handmåleri – inte genom att efterlikna verkligheten perfekt, utan genom att fånga uttrycket. Därför började jag experimentera med något välbekant och charmigt: igelkottar målade i akryl på sten.

Det är ett klassiskt motiv inom pyssel och småskalig konst, men också en intressant utmaning för en bildgenerator. Hur skulle ett verktyg som arbetar digitalt hantera penseldrag, struktur och stenens ojämna form?

Jag ville helt enkelt se vad som händer när ett analogt hantverk möter en digital tolkning.

Måla igelkott på sten som idéexperiment

Experimentet handlade mindre om att skapa ett färdigt resultat och mer om att utforska gränserna för det möjliga. Jag fascineras av hur AI kan imitera konstnärliga tekniker utan att nödvändigtvis förstå dem – och hur det ändå ibland blir mer uttrycksfullt än väntat.

stenmålning med igelkott i akryl på sten pyssel inspiration — *Bild: S M Jönsson med hjälp av AI*

När jag genererade bilderna upptäckte jag hur väl Midjourney numera kan gestalta lager av färg, som om verktyget förstår hur en akrylpensel arbetar mot stenens yta. De små penseldragen blev inte bara en imitation av verklig struktur. De blev något som känns verkligt i betraktarens öga.

Stenmålning som inspiration till nytt skapande

För mig är det här ett sätt att arbeta med idéer snarare än med teknik. Jag använder AI-verktyg som en skissbok med mål att skapa något som kan väcka inspiration och reflektion. Hos mig föder det här utforskande en brinnande lust efter att utforska stilar och material även i köttrymden – och vice versa.

igelkott sten måla akryl ai bild pyssel inspiration — *Bild: S M Jönsson med hjälp av AI*

En digital igelkott på en sten kan bli starten på ett faktiskt pyssel, ett undervisningsmaterial eller kanske en ny serie med djurmotiv i olika målarstilar. Det intressanta ligger i växelspelet, i hur en datorgenererad målning kan inspirera till något handgjort – och hur det handgjorda i sin tur påverkar hur jag tänker när jag skapar digitalt.

I mötet mellan akryl och algoritm

När jag tittar på de här AI-bilderna slås jag av hur nära de kommer den mänskliga penselns rytm. Färgerna ligger i tunna skikt och ljuset fångar små oregelbundenheter som om stenen hade en egen struktur.

Jag ser det som ett tecken på att det digitala skapandet inte behöver stå i motsats till det fysiska. Tvärtom kan AI-bilder fungera som ett sätt att tänka nytt kring hantverk, där själva experimentet är målet.

Kanske är det där min största inspiration finns just nu – i viljan att prova, leka och se vad som händer när en gammal idé, som att måla en igelkott på en sten, får nytt liv i en ny teknik.

I en värld av korpfjädrar, resliga stenar och uråldrig drottningmakt

Det är fantastiskt hur världar man burit på sedan barnsben plötsligt kan ta form – så snyggt, så smidigt. Jag roar mig ofta med att bygga mina egna världar. Men den senaste tiden har jag också försökt gestalta någon annans. En av mina äldsta och närmaste vänners dagdrömmar, faktiskt.

fantasy karaktär drottning i svart klänning med mantel av korpfjädrar — *Bild: S M Jönsson med hjälp av AI*

Får man göra så? Jag vet inte. Kan vara känsligt. Jag frågade först.

Det har varit en övning i ödmjukhet. Att försöka känna in någon annans inre landskap. Min egen inspiration kommer ofta från antiken – eller från just den där skarven mellan antiken och medeltiden, där något nästan magiskt och mystiskt pågår. Min vän däremot, hon är djupt influerad av högländerna. Av kelterna, av dimhöljda hedar och stenborgar. En stramare, mulnare värld än min – men lika vacker.

fantasy karaktär sorgsen undersåte i ett kungarike — *Bild: S M Jönsson med hjälp av AI*

Jag har försökt fånga den känslan i bilderna. Skapat en drottning och hennes två undersåtar, inte mitt ordval hehe! Karaktärerna är långa, knotiga, majestätiska. De ser ut att vara äldre än själva tiden. Och korpinslagen? Ja, de la jag till själv. Jag tycker att de för med sig något. Något sagolikt och mörkt, men inte hotfullt. De tillför en rörelse. En känsla av att något vaktar dörren till en saga. Och så är det enheten, en drottning som väljer uniformen i sitt rike.

Stilen är målad, men med drag av hyperrealism. Penseldragen finns där, särskilt i fjädrarna och i ljuset mot stenmurarna. Det är en stil jag arbetat fram genom min personliga Midjourney-profil. Ett val som inte är slumpartat, utan ett slags konsekvent återvändande till det jag vet att jag älskar. Ett bildspråk jag känner mig hemma i.

fantasy karaktär mäktig om än sorgmodig krigare i ett mäktigt drottningsdöme — *Bild: S M Jönsson med hjälp av AI*

Och ja, du kanske känner igen det. Samma uttryck återfinns i bilderna av den sörjande Afrodite bland vitsipporna – ett annat projekt jag hållit varmt. Det här är inte bara bildskapande för mig. Det är ett sätt att ge form åt det jag, och ibland också andra, länge burit inom mig. I tankar, i berättelser, i vänskaper. I hur vi ibland drömmer tillsammans.