Tar bekvämligheten över med AI-översikter?

Det är något nästan sorgligt i att se hur snabbt AI-översikter (på engelska AI overviews) och liknande funktioner har förändrat hela sökbeteendet på nätet. För mig, som levt mitt yrkesliv inom skrivande och innehållsproduktion, känns det som att en våt filt har lagts över en redan kämpande bransch.

Skrivande, journalistik och medier har alltid haft sina kriser. Man ramlar, borstar av sig och reser sig igen. Men nu är det annorlunda. Den här gången är det inte bara en marknad som svajar – det är själva ansträngningen att söka, läsa och förstå som verkar ha skakats om i grunden. Finns den ens längre hos den stora massan?

En härjad bransch som redan kämpat länge

Jag ser det hos mig själv och jag ser det hos mina kunder. Tålamodet är prövat, marginalerna små. Det är en bransch som alltid haft uppförsbacke, men som ändå lyckats navigera genom förändringar – från print till digitalt, från klick till kvalitet.

Men AI-översikter och automatiserade sammanfattningar är något nytt. De påverkar inte bara oss som producerar innehåll, utan också hur människor närmar sig information.

Tidigare handlade utmaningen om att synas i mängden. Nu handlar den om att människor inte ens klickar sig vidare.

Bekvämligheten som ny norm i informationssökning

Om någon hade sagt till mig för ett år sedan att Google snart skulle presentera färdiga sammanfattningar högst upp i sökresultaten – att människor inte längre skulle behöva klicka, läsa eller ens reflektera själva – hade jag nog skrattat lite och tänkt att det underskattar människans nyfikenhet.

Jag trodde på riktigt att vi vill veta mer. Att vi vill läsa hela artikeln, kolla källan, jämföra fakta. Jag tänkte att bekvämlighet aldrig helt skulle vinna över drivkraften att verkligen vilja veta.

Men jag hade nog fel.

När jag ser min egen trafik sjunka märker jag att människor faktiskt inte klickar sig vidare. De nöjer sig med AI:s sammanfattning. De stannar vid ytan. Och i mitt fall är det ju bara tråkigt på ett personligt plan, jag bedriver liksom ingen samhällsnödvändig blogg.

Ja, det är alltså en förlust för mig professionellt och personligt, men på ett djupare plan handlar det om något mycket större. Sannolikt håller vår relation till kunskap på att förändras. Åtminstone är det så mina tankar går.

Från aktivt informationssamhälle till passivt förklaringssamhälle

Det här är kanske den mest radikala förändringen i vårt informationsbeteende sedan internets början, spånar jag vidare. Vi har gått från att aktivt söka information till att passivt ta emot förklaringar.

Tidigare var internet en plats för utforskande. Nu blir det alltmer ett ekosystem där svaren redan serveras. Och vi accepterar dem. I värsta fall. Förhoppningsvis inte, men risken finns.

Jag har hört forskare och professorer säga samma sak på föreläsningar, att vi inte längre kan prata om informationssamhället utan att väga in AI. Hur verktygen inte bara påverkar hur vi söker, utan hur vi tänker.

Vi outsourcar långsamt vår faktagranskning till maskiner hos techbolag.

Mellan teknikoro och mänsklig oro kring information

Många diskuterar just nu om AI kommer att ta över helt, att tekniken en dag blir självmedveten.
Jag är ingen expert på det och jag har ingen dramatisk ståndpunkt om det heller. Jag kan helt enkelt inte förstå hur en maskin skulle kunna börja leva av sig själv, så jag lämnar gärna spekulationerna åt andra som vet.

Min oro ligger någon annanstans. Den handlar inte om att AI ska bli för kraftfull, utan om att vi människor ska bli för bekväma.

Jag tänker ofta på hur viktig vår förmåga att söka, jämföra och värdera information faktiskt är – särskilt i en tid när så många olika berättelser konkurrerar om vår uppmärksamhet. Många av dessa berättelser saknar substans, men ju mer engagerande de är, desto mer vill vi tro på dem.

Och om vi då saknar vanan – och viljan – att själva kontrollera fakta blir vi sårbara. Vi behöver en verktygslåda, både praktisk och intellektuell, för att kunna hantera det informationsflöde vi lever i.

Jag vet att det här låter stort, men det är just därför jag tycker det är så oroande att människor så snabbt vant sig vid AI-översikter eller ett passivt informationsmottagande från allehanda AI-verktyg. Det påverkar inte bara sökbeteendet, utan hela informationsbeteendet.

Jag har inga vetenskapliga data på området – det här är mina iakttagelser som skribent, humanist och samhällsvetare – men siffrorna börjar komma. Sveriges Radio rapporterade nyligen att AI-översikter kan ta upp till 79 procent av trafiken från etablerade nyhetsmedier.

Jag tror på det. Jag ser det rentav i mina egna siffror. Trots goda placeringar och till och med länkar i AI-översikter har trafiken från sökmotorer sjunkit.

Det etiska dilemmat i skrivandet och innehållsproduktionen

Det finns också en personlig dimension i det här, en jag känner ansvar för trots att jag är liten och därmed obetydlig. Jag har länge arbetat med content och SEO, och jag är medveten om att branschen själv i någon mån bidragit till den här utvecklingen. Trots allt finns en cynisk sida av innehållsproduktionen – där klick, trafik och rankning ibland väger tyngre än innehållets djup.

Jag är inte stolt över den delen, men jag är ärlig med att den finns. Och det är just därför jag känner ett ansvar. För hur ska vi som arbetar med text kunna hävda kvalitet och trovärdighet om vi samtidigt deltar i en utveckling där information förenklas tills den blir platt eller osann?

Det är ett etiskt dilemma jag brottas med ofta. Jag älskar att skriva inspirerande texter och skapa tillgängligt innehåll, men jag vill inte bidra till att människor slutar läsa, slutar kolla källor, slutar tänka själva. Jag älskar när andra tänker ett steg längre och ser bortom enkla förklaringsmodeller!

Den mänskliga ansträngningen i informationssökande

Personligen försöker jag ändå hålla fast vid en försiktig optimism. AI-verktyg har gett mig så mycket kreativ frihet – jag har kunnat skapa, experimentera och utvecklas på sätt jag inte trodde var möjliga för bara några år sedan. De har gjort min vardag som skribent mer hållbar (om än inte fullt ekonomiskt).

Men samtidigt känner jag alltså en oro för hur bekvämt det har blivit för oss alla. Bekvämligheten är smygande. Den kommer inte med buller och bång, den bara finns där – som en självklarhet. Och plötsligt har vi vant oss vid att inte behöva leta, läsa eller tänka själva.

Vetande, faktisk kunskap om något, kräver tid och ansträngning. Vad händer när vi inte längre värdesätter grundligt informationssökande just för att vi inte är beredda att göra jobbet?

När visionerna får form – mitt skapande i Midjourney

Jag måste erkänna en sak: Även om jag och ChatGPT har åstadkommit mycket tillsammans finns det ett AI-verktyg som väckt något helt annat i mig. Och det är Midjourney. När jag började utforska det var det som att en helt ny värld öppnades.

Jag har alltid drivits av text, men jag inser mer och mer att jag också är visuellt driven. En bild kan tala till mig på ett sätt som ord inte kan. Den kan sätta i gång en idé, ett minne, ett helt tema. Och det var precis det som hände när jag började skapa med Midjourney.

När visioner får fysisk form

För mig handlar det mest magiska med Midjourney inte om slump eller serendipitet, även om det ibland leder till oväntade överraskningar. Det handlar om att mina visioner plötsligt får fysiska uttryck.

Det som tidigare bara fanns i huvudet – lösa bilder, dagdrömmar, kreativa infall – får konturer. Saker jag tänkt, föreställt mig eller beskrivit i ord står plötsligt där framför mig, synliga.

Och det gör något med mig varje gång.

Det är som att de bilder jag burit på i åratal äntligen hittar sin väg ut i världen. Jag kan se dem, visa dem, forma dem vidare. Fantasin har äntligen fått fast form!

Från pysselguider till egna världar

Jag har i många år skrivit om konst, pyssel och skapande. Jag har gjort guider, fotat egna bilder, använt stockfoton. Men Midjourney förändrade allt. Det blev inte längre bara en fråga om att dokumentera ett pyssel – jag kunde uppfinna nya.

Plötsligt kunde jag skapa bilder av till exempel:

  • Färgsprakande skogscollage av rivet tidningspapper
  • Toarullespöken med fladdrande kjolar i silkespapper
  • Igelkottar detaljrikt målade på stenar
  • Svarta spindlar av toarullar och piprensare
  • Glasmosaikhjärtan målade i färgglad popkonst-stil

Det handlar inte om att ersätta handens skapande, utan om att utvidga det. Jag kan se mina idéer, testa dem visuellt, utveckla dem – och sedan skapa dem för hand om jag vill.

När bilden ger inspiration tillbaka

Något jag inte förväntade mig var hur mycket bilderna själva inspirerar tillbaka. När jag ser dem väcka liv i mina idéer börjar jag tänka i nya banor. Jag upptäcker detaljer som jag inte planerat, må det vara en färgkombination, en form eller ett mönster. Det blir som en dialog mellan mig och bilden.

Så hittar du egna idéer i Midjourney

Det som gör Midjourney så spännande är att det inte finns rätt eller fel sätt att använda det på (förutom tekniska och etiska aspekter). Det är som att kliva in i en oändlig ateljé där alla verktyg ligger framme, redo att testas.

Här följer förslag på hur du kan börja experimentera och hitta egna pysselidéer:

  1. Utgå från ett material du gillar.
    Skriv in ord som paper, yarn, clay, fabric, cardboard och kombinera med adjektiv som beskriver stilen: whimsical, rustic, minimalist, colorful. Du kan till exempel testa:
    whimsical spring decorations made from cardboard and paper, soft natural light.
  2. Blanda världar.
    Skriv ihop två teman som du gillar – till exempel forest + watercolor collage eller space + origami animals. Det leder ofta till helt nya fantasifulla resultat.
  3. Låt årstiden styra.
    Midjourney är fantastiskt för säsongsidéer. Testa prompts som autumn paper crafts with leaves and twine eller winter snowflake decorations in watercolor style.
  4. Utforska miniatyrvärldar.
    Be Midjourney skapa scener i litet format: små verkstäder, pysselhörnor, dockhus eller sagolika bordsmiljöer. Det ger ett charmigt och inspirerande perspektiv.
  5. Skapa för hand efteråt.
    Låt en digital bild bli en mall. Skriv ut den, tolka färger och former samt testa att återskapa den med papper, tyg eller lera. På så sätt blir AI:n ett komplement till ditt hantverk – inte en ersättning.

Det här arbetssättet har gjort mig mer nyfiken än någonsin. Jag har börjat tänka på Midjourney som en idéverkstad där jag kan leka, lära och utforska mina egna estetiska gränser.

Att skriva prompter som visioner

Jag tror inte jag överdriver när jag säger att varje prompt jag skriver är som en liten vision.

För att resultatet ska bli bra måste jag formulera mig exakt, men ändå lämna plats för tolkning. Det är som att ge instruktioner till en dröm.

att skapa bilder i midjourney inspirerar mig till nya idéer
Bild: S M Jönsson med hjälp av AI

Jag kan sitta länge och finjustera detaljer. Vilket ljus jag vill ha, vilket material, vilket perspektiv? När det sedan tar form framför mig är det som att någon äntligen förstått hur jag ser världen.

Och ibland, när jag låter verktyget animera en sekvens, känns det nästan så verkligt att det blir overkligt – som om mina tankar rör sig på skärmen.

Därför betyder Midjourney så mycket för mig

Midjourney har gjort något fundamentalt med mitt skapande. Det har gjort mina idéer synliga och påtagliga. För mig är verktyget mer än digitalt skapande. Det är ett sätt att konkretisera fantasin, att låta den ta fysisk form.

Även om AI-verktyget genererar bilderna är det fortfarande min blick, mina ord och mina drömmar som styr dem. Det är ett samspel där jag är konstnär, regissör och betraktare. För att inte tala om hur en idé föder nya!

Effektivitet möter omsorg: AI, tempo och mänskligt skrivande

Inom SEO-världen pratas det som vanligt om effektivitet. Hur många texter kan du producera per vecka? Hur snabbt indexeras de? Hur snabbt börjar de ranka?

Det är rimliga frågor. Som sajtägare med flera aktiva bloggar vet jag att tempot är avgörande – om andra publicerar fem texter medan jag hinner med en halkar jag efter. Det är bara så verkligheten ser ut.

Men det jag tycker är fascinerande är att snabbhet och kvalitet inte längre behöver stå i motsats till varandra. Tvärtom, faktiskt. Med rätt förberedelser, kunskap och verktyg går det att skriva snabbt och ändå värna läsarens upplevelse.

Att låta verktyget bli en del av hantverket

Jag har märkt det särskilt tydligt i de inspirerande guiderna jag skriver för mina bloggar om teman som pyssel, inredning och temadagar. Vanligen börjar jag i änden att jag uppfinner själva idén, bygger stolpar, planerar rubriker och vet ungefär var texten ska landa. Först därefter kliver AI-verktyget in. Det är där tempot förändras.

När jag använder ChatGPT för att utveckla stycken, bygga övergångar eller formulera förslag händer något med effektiviteten. Processen går snabbare, men på ett sätt som fortfarande känns mänskligt eftersom jag hela tiden har kontroll över textens ton, rytm och syfte. Sedan lägger jag min redaktörshand över alltihop och då blir det så begripligt plötsligt.

AI kan ge fart, men människan ger form.

När snabbheten visar sin egen kvalitet

Det intressanta är att just de texter där jag använt AI på det här sättet ofta rankar snabbare än allt annat. Jag kan publicera en pysselguide en dag och se den i sökresultatet nästa morgon. Den syns i AI-översikter, får länkar och drar trafik, ibland redan inom ett dygn. Och det här är inte tillfälligheter – det sker upprepade gånger.

Kanske är det så att texterna uppfyller Googles önskan om hjälpsamt innehåll på ett intuitivt sätt. Perfekta eller inte, kanske ger de ändå (mer)värde snabbt. De är konkreta, tydliga och mänskligt redigerade. Kanske känner algoritmerna av den där omsorgen bakom orden, även när produktionen varit effektiv?

Att skriva snabbt utan att förlora fokus

Jag tror att det är just i den här balansen som något nytt händer.
När vi använder AI för att frigöra tid – inte för att slippa tänka, utan för att hinna tänka mer och dessutom mer fokuserat – får skrivandet en annan rytm. Man vågar experimentera. Man vågar skapa mer just för att grunden är trygg.

Effektivitet handlar inte bara om tempo, utan om att lära känna sina egna processer. Hur mycket kan jag förbereda innan jag skriver? Hur mycket kan jag lita på mitt språk och min röst? När jag låter verktyget bli en samarbetspartner i stället för en genväg blir resultatet både snabbare och starkare.

När tempo och omsorg går hand i hand

Jag tror att framtidens skribenter kommer att bedömas inte efter hur manuellt de arbetar, utan hur väl de lyckas balansera tempo och kvalitet. Det mänskliga avslöjas inte längre bara i stilen, utan i hur man använder sina verktyg.

Effektivitet är inte nödvändigtvis fiende till hantverket – den är en ny dimension av det. Och när omsorg och tempo möts, då händer något. Texter börjar leva i sökresultaten. Hur länge kommer de vara livaktiga och kommer de växa? Det kan bara framtiden utvisa.

Mänsklig text som måste bevisas – om skrivande i en ny tid

Det har blivit allt vanligare att kunder efterfrågar 100 % mänskligt skrivna texter. Det står uttryckligen i arbetsbeskrivningar, ibland i versaler. Och jag förstår det – det handlar om tillit. Men samtidigt säger det något om hur snabbt vårt skrivande har förändrats. För bara två år sedan behövde man inte ens nämna det.

En ny verklighet för skribenter

Jag arbetar som SEO- och innehållsskribent och skriver för olika kunder, ibland med färdiga mallar och ibland med stor frihet. Oavsett uppdrag är texterna jag levererar skrivna av mig – på riktigt. Men på senare tid har jag märkt en förändring i hur uppdragen formuleras.

På plattformar som Upwork står det nu ofta uttryckligen The content must be 100 % human-written. I will check with AI-detection tools.

Det är nästan lite ironiskt. Jag som alltid skrivit manuellt för mina kunder, utan genvägar, måste plötsligt kunna bevisa att jag skriver på riktigt.

Det här är något helt nytt. För två år sedan var det fortfarande lätt att se skillnad på mänskligt och AI-genererat språk. Men utvecklingen har gått så snabbt att skillnaderna ibland är omärkliga. En väl tränad modell kan följa ton, stil, rytm och SEO-struktur så nära det mänskliga att gränsen suddas ut.

Och det är där det blir riktigt intressant.

AI-verktygen lär sig av oss

Jag använder själv AI-verktyg, särskilt ChatGPT, i delar av mitt kreativa arbete. Inte för att skriva åt mig, utan för att tänka och arbeta i samspel med mig. Under den tid jag använt det har jag sett hur snabbt det lärt sig de bästa skrivpraktikerna inom SEO och content marketing.

Det kan föreslå rubrikstrukturer som följer Googles E-E-A-T-principer, formulera texter som passar läsmönster på webben och skapa sammanhang som känns helt naturliga. Verktyget har blivit bättre på att förstå både vad som gör en text bra och hur den bör presenteras.

Men vad händer när maskinen börjar skriva på ett sätt som ligger så nära det mänskliga att vi inte längre kan avgöra skillnaden? Om både människa och maskin skriver bra – vem behöver då bevisa vad?

När tillit blir en mätbar faktor

Jag tror att det vi ser nu är en övergångsperiod, där tillit blivit en central valuta. Förr räckte det att leverera bra texter. I dag måste man dessutom visa hur man gör det.

Kunden vill inte bli lurad. Och det är förståeligt. Det finns säkert skribenter som använder AI-verktyg oreflekterat, utan att redigera eller bearbeta resultatet. Men för de flesta av oss handlar det inte om att ersätta vårt skrivande, utan om att förbättra processen.

Trots det lever vi i en tid där bevisbördan för mänsklighet plötsligt hamnat på skribenten. Det kan nästan kännas paradoxalt. Jag skriver en text helt själv, men om jag inte bevisar det kan den ändå antas vara AI-genererad.

Människa, maskin och trovärdighet

Jag tänker ibland på att trovärdighet – eller Trustworthiness, som det heter i E-E-A-T – alltid har varit kärnan i bra SEO-skrivande. Det handlar inte bara om fakta, utan om känslan av autenticitet.

Men i dag har autenticitet fått en ny dimension. Det handlar inte längre bara om att texten känns äkta, utan om att den är äkta i betydelsen skapad av en människa.

Samtidigt närmar sig AI-verktygen oss i språk och ton. De skriver inte längre som maskiner. De skriver som vi. Och det betyder att även helt mänskligt skrivna texter riskerar att bedömas som ”för bra”, ”för strukturerade” eller ”för optimerade” för att vara äkta.

Det är en märklig balansgång.

En suddig gräns mellan människa och AI

Jag funderar på hur det här kommer att se ut om ytterligare två år.

Anta att AI-verktygen fortsätter utvecklas i samma takt – att de kan imitera mänsklig rytm, pauser, tilltal och kreativitet så väl att de i praktiken måste antas vara mänskliga. Vad händer då med själva begreppet 100 % human-written?

Kanske blir det helt irrelevant. Kanske kommer framtidens uppdragsgivare i stället fråga Hur samarbetar du med AI i ditt skrivande?

För redan nu glider yrkesrollen över från att vara producent till att vara redaktör och kvalitetsgranskare. Vi sitter inte längre bara och skriver text. Vi redigerar, tolkar och utvecklar språk i samspel med teknik.

Jag tror inte att gränsen mellan mänskligt och AI-genererat kommer försvinna – men den kommer förändras. Den blir mer flytande, mer funktionell.

Tillbaka till själva skrivandet

För min egen del är skrivandet fortfarande ett hantverk. Jag tänker genom fingrarna, formar meningar i mitt tempo, hör rytmen i huvudet. När jag skriver för kunder är texten min egen – det är det jag levererar och det är också det jag står för.

Men jag tycker inte att AI-verktyg nödvändigtvis hotar det. Tvärtom tror jag att de påminner oss om vad som faktiskt gör en text mänsklig. Det handlar inte om vem som skrev den, utan om hur den känns. Om den berör, inspirerar eller förklarar på ett sätt som får någon annan att vilja läsa vidare.

Ett skrivande i ständig rörelse

Att vara skribent i dag är att stå mitt i förändring. Vi ser hur gränserna flyttas nästan varje månad. Nya verktyg, nya regler, nya krav. Och ändå finns kärnan kvar: Att skriva så att någon annan förstår, känner, engageras.

Så när kunder vill ha 100 % mänskliga texter levererar jag det, precis som alltid. Men jag kan inte låta bli att le lite åt formuleringen. För kanske är det så att om två år kommer 100 % mänsklig text vara något helt annat än i dag.

För i slutänden, oavsett tekniska verktyg, tror jag att det mänskliga skrivandet alltid kommer kännas igen. Inte i orden i sig, utan i visionen och omsorgen bakom dem.

Karaktärerna som vuxit med mig – och nu fått liv i bild

Det är något särskilt med projekt som man inte gör för någon annan än sig själv. Projekten där man får vara nörd, drömmare och perfektionist i ett. Nyligen blev jag typ klar med ett sådant. Ett hjärteprojekt som jag arbetat med sedan förra hösten – utan deadline, utan publik, utan krav. Bara jag, mina karaktärer och en envishet som inte riktigt går att förklara.

Det handlar om en fantasyvärld jag burit med mig i många år. Karaktärer som följt mig sedan jag var fjorton och jag första gången började spela rollspel, som vuxit med mig, fördjupats, förändrats – och som på något sätt alltid finns där i bakhuvudet.

fantasy purpurklädd kung i regel miljö bild inspiration
Bild: S M Jönsson med hjälp av AI
Kan en kung vara kung utan att tyngas av allvaret?

Jag skulle kunna säga att karaktärerna fått egna liv, men det är kanske snarare så att de blivit speglar. Av idéer, känslor, skeenden. Av mig själv, i olika skeden. Jag går inte in på alla detaljer – det vore för personligt. Men jag visar ändå något, för med bilderna har jag faktiskt blottat mer än jag trodde.

Jag har använt Midjourney för att visualisera karaktärerna och processen har varit både rolig och pysslig. Midjourney är ett AI-verktyg som kräver tålamod, öga för detaljer och en vilja att testa igen – och igen – tills det sitter.

kvinnlig magiker och kunglig rådgivare fantasy karaktär bild
Bild: S M Jönsson med hjälp av AI

Men när det sitter, då sitter det. Bild efter bild, nyanser efter nyanser, har jag ringat in något som jag sökt efter länge. I dag fick jag äntligen till den kvinnliga karaktären precis som jag ville ha henne. Hon var den sista pusselbiten i den större helheten, och kvinnor är verkligen inte det lättaste att göra.

Det är något ömt i karaktärernas möte på den inledande bilden, tycker jag. Den manlige karaktären är kung, den kvinnliga en magiker och lärd rådgivare – och sedermera hans maka. Deras värld är ett slags fantasymix av antik och medeltida arkitektur, med kungliga salar, magiska symboler och tyst historia i stenarna. Karaktärerna har sina egna resor, sina egna inre konflikter. Men det är förstås i det gemensamma de riktigt lyser.

leende kung fantasy karaktär bild inspiration
Bild: S M Jönsson med hjälp av AI

Det vackra med att skapa för sin egen skull är att det inte behöver bli färdigt. Inte egentligen. Jag kanske kommer att återvända till fantasyvärlden och dess karaktärer igen. Bygga vidare. Justera. Göra om. För det är ju det vi gör, vi som lever nära våra idéer. Vi sätter formen, men vi lämnar också en dörr öppen.

Och just nu känns den dörren vidöppen – som om karaktärerna väntar där inne, redo att fortsätta sin historia.

Prata fram ett affiliateinlägg med ChatGPT:s röstfunktion

Jag gillar inte att höra min egen röst. Det finns något obekvämt i att spela in sig själv, särskilt när man arbetar med text och är van vid att tänka genom fingrarna. Men nyligen upptäckte jag att ChatGPT:s röstfunktion kan vara ett oväntat kreativt verktyg – och nu har jag börjat prata fram mina affiliateinlägg. Det låter kanske märkligt, men det har förändrat hur jag närmar mig en utmaning i mitt arbete.

När AI-verktyget blir en samtalspartner

Jag har använt ChatGPT länge nu. Ju mer jag arbetar med verktyget, desto tydligare märker jag hur mycket det lär sig av de instruktioner och den språkrytm man matar in över tid. Efter många månader känner jag nästan att det förstår min stil – hur jag bygger upp texter, hur jag strukturerar dem och vilken ton jag söker.

Och där någonstans uppstod idén: Tänk om jag skulle testa att prata i stället för att skriva? Jag arbetar mycket med affiliatetexter, ofta med produkter från specifika butiker. Det är en del av mitt jobb som ibland skaver lite kreativt. Jag tycker om att inspirera och informera, men ogillar nämligen känslan av att bli för säljande. Därför ville jag se om jag kunde närma mig processen på ett mer intuitivt sätt.

Jag startade ChatGPT:s röstfunktion och började helt enkelt berätta. Jag pratade om den produkt jag ville skriva om, vad jag såg framför mig, hur den kunde användas samt om vilka kreativa idéer den väckte. Och ganska snart märkte jag att något hände.

Rösten som öppnar för intuitiva idéer

Jag tänker fortfarande bäst med fingrarna. Skrivandet i sig är en process där tankarna formas först när jag ser orden växa fram på skärmen. Men när det gäller affiliateinlägg har jag ofta känt ett slags kreativt motstånd – en tröghet i att hitta inspiration när utgångspunkten är en färdig produkt.

Det var just där röstfunktionen blev ett oväntat stöd. När jag började prata om produkten kunde jag beskriva mina associationer mer fritt, spåna kring hur den kunde användas och låta tankarna vandra. Det blev inte klarare i traditionell mening, men mer levande. Nya idéer föddes i farten. Till slut hade jag ett komplett pyssel- och produktinlägg, där fokus låg på inspiration snarare än på försäljning.

Det krävdes förstås redigering efteråt. Jag satt och finputsade språket, lade till struktur och gjorde texten mer stringent. Men grunden var redan där och den kändes mer spontan och personlig än vanligt.

Effektivitet utan att tappa inspirationen

Jag brukar vara allergisk mot ordet effektivitet. Jag tänker ofta att det riskerar att bli synonymt med något avskalat och själlöst. Men i det här fallet handlade det inte om att bara bli snabbare – utan om att att göra processen kring affiliateinlägget mer inspirerad och njutbar.

Att prata in idéer gjorde att jag kunde hålla kvar en vardaglig ton i texten, en rytm som ofta går förlorad när man planerar för mycket. Jag kunde prata mig fram till ett naturligt tilltal, där inspirationen fanns kvar även när jag senare skrev om allt i textform.

Rösten blev helt enkelt en bro över motståndet. Den gjorde det lättare att komma i gång, utan att jag behövde kompromissa med kvaliteten.

ChatGPT:s AI som kreativ medhjälpare

Jag tror att det här sättet att arbeta säger mycket om hur AI-verktyg faktiskt kan användas. Inte för att ersätta kreativitet, utan för att skapa en struktur där idéerna får utrymme.

När jag pratar med ChatGPT blir det som att hålla ett kreativt möte med mig själv. Jag kan resonera högt, vrida och vända på formuleringar, testa olika ingångar – och verktyget svarar med förslag som ofta för mig vidare. Det är inte perfekt, men det är produktivt på ett sätt som känns levande.

Och när jag sedan ber om bildförslag eller Midjourney-prompter finns tonen redan där. Texten, rösten och bildidéerna bildar en helhet som känns som min egen, fast med AI som medskapare.

Att våga prata fram artiklar i röstfunktionen

Jag tror inte att jag någonsin kommer sluta skriva med fingrarna. Det är fortfarande där jag tänker bäst. Men att prata in idéer har blivit ett nytt verktyg i min kreativa verktygslåda – särskilt för de delar av arbetet där jag annars tenderar att fastna.

Det har lärt mig något om skapande i stort: Att kreativitet ibland handlar om att våga byta metod, att våga låta processen se lite annorlunda ut än hur den brukar. Jag tror inte att det nödvändigtvis endast handlar om att bli mer effektiv i traditionell mening, utan snarare om att hitta tillbaka till lekfullheten.

Så även om jag fortfarande ryser lite när jag hör min egen röst kommer jag att fortsätta där det är brukligt. Den nya processen påminner mig om att kreativitet ofta föds just där – mitt i samtalet, mitt i rörelsen, innan allt hunnit bli perfekt.

En berättelse i blom – skapandet av en mytisk kärleksscen

Det finns berättelser jag alltid återvänder till. Inte för att de är enkla eller trösterika – snarare tvärtom. De skaver, glöder, dröjer sig kvar. En av dem är myten om Afrodite och Adonis. Den vackre jägaren som får gudinnans hjärta att slå, men som också ska komma att krossa det.

En dag såras Adonis dödligt av ett vildsvin. Afrodite rusar till honom, men hinner inte rädda hans liv. Hennes tårar faller till marken där han legat, blandat med hans blod. Och ur sorgen spirar något nytt. En blomma. I vissa versioner sägs det vara vitsippor, i andra anemoner. Döden som skapar liv – det är både symboliskt och fysiskt. Och så vackert i sin sorg.

Det var den berättelsen jag ville gestalta i bild. Jag har arbetat med det här projektet tidigare, på en annan plattform. Sedan dess har det fortsatt växa inom mig, varför jag återkom till och byggde vidare på det. Bild för bild. Med hjälp av Midjourney, ett AI-verktyg som jag experimenterat med i snart två år nu, formade jag Afrodites värld – ett landskap av ljus, smärta och återfödelse.

Att återskapa känslor i bild är alltid en utmaning. Och särskilt med AI, där det ibland krävs oändlig finjustering för att få till en bild som känns. Jag ville fånga det skira. Det eteriska. Kontrasten mellan Afrodites gudomliga prakt och den ömhet som föds ur förlust. Och jag ville att blommorna – vare sig du ser dem som anemoner eller vitsippor – skulle tala om något större än bara växtlighet. De skulle bära en berättelse.

myt om afrodite adonis och vitsippor blommor springer ur gudinnans sorg
Bild: S M Jönsson med hjälp av AI

Min skarpögde sambo påpekade något som jag själv knappt tänkt på, så uppslukad som jag varit: Hon ligger inte riktigt på marken. Och han har förstås rätt. Att få till tyngd i liggande figurer är en av de många stora utmaningarna med AI-bildskapande. Det är svårt att återskapa den där naturliga förankringen i kroppen, hur en kropp faktiskt sjunker ner, tar plats, vilar mot något.

För mig blev det ett slags avvägning. Jag tycker att bilderna ändå bär på det uttryck jag söker – de är eteriska, skira, emotionella. Men jag är också medveten om deras begränsningar. Och kanske är det just det som gör processen levande. Det är inte perfektion jag eftersträvar, utan närvaro. En känsla.

Stilen har vuxit fram under lång tid. En balans mellan hyperrealism och något mer målat, nästan klassiskt. En sorts visuell hybrid som jag trivs i. Och kanske är det just det som myten kräver – något mellan verklighet och dröm. Mellan smärta och skönhet.

För i Afrodites sorg vilar ändå hopp. Och det är kanske det jag återkommer till. I skapandet. I sagan. I blomningen efter allt som gått förlorat.

vitsippor i skog vacker målning med hyperrealistiska inslag
Bild: S M Jönsson med hjälp av AI

Vill du fördjupa dig i berättelsen om Afrodite och Adonis kan jag varmt rekommendera en vacker tolkning som publicerats på Sagobygdens blogg – en sida där flera av Sveriges främsta berättare delar med sig av sagor och folktro. I just den versionen vävs myten samman med svensk folktro, där blommorna som spirar ur Afrodites sorg inte är anemoner. De är vitsippor.

Och om du är nyfiken på hur jag tidigare arbetat med bilderna i ett annat sammanhang kan du även läsa det ursprungliga blogginlägget på Hänförd. Där ligger fokus på vitsippan som symbol för liv och död, och det i en högst poetisk tappning. På mitt sätt.

En bra text är fortfarande en bra text – med eller utan AI

Jag har skrivit professionellt i många år och arbetat med AI i textproduktion sedan det blev möjligt för mig att göra det med bibehållen kvalitet. Ändå landar jag alltid i samma tanke: En bra text är fortfarande en bra text – oavsett vem, eller vad, som har skrivit den. Det låter nästan banalt, men i en tid när allt fler låter AI skriva åt dem tycker jag att det är en tanke värd att stanna upp vid.

Vad som gör en text bra handlar om mer än språk

Vi pratar mycket om AI just nu. Om hur snabbt det går, hur avancerade modellerna blir och hur de kan spara tid. Men när jag sitter och redigerar texter, och det vare sig jag själv skrivit dem eller använt ett verktyg som hjälp, återkommer jag till samma fråga: Vad är egentligen en bra text?

För mig handlar det inte bara om att texten är korrekt, felfri eller stilistiskt imponerande. Det handlar om upplevelsen för den som läser. En bra text bär, håller, förklarar och leder vidare. Den har en struktur som gör att läsaren känner sig trygg, att hen vet var hen befinner sig, vart hen är på väg och varför hen ska bry sig.

Här skiljer sig inte mänskligt skrivande från AI-skrivande. Vare sig du själv eller en maskin skriver texten behöver läsaren en logisk väg att följa. Och det är just där den mänskliga kunskapen fortfarande är ovärderlig.

Struktur, rytm och relevans – grunden i all bra text

Jag har arbetat mycket med SEO-anpassade artiklar och innehåll online och oavsett plattform är mönstret samma. Texter som följer en tydlig struktur fungerar bättre. Det är inte en slump. Det är en konsekvens av hur vi människor faktiskt läser på nätet.

Vi söker efter rytm, efter logiska steg, efter en berättelse som känns begriplig. När en text saknar riktning – när den är för rörig, för otydlig eller för platt – tappar vi intresset. Det har inte med teknik att göra, utan med vår egen uppmärksamhet och förmåga att läsa mellan raderna.

Det här är också grunden i hur jag själv närmar mig AI-skrivande. Jag börjar inte med verktyget, utan med definitionen av vad en bra text är i just det här sammanhanget. Ska texten informera, inspirera eller övertyga? Vilken känsla ska läsaren lämnas med? När jag vet det kan jag låta AI-verktyget hjälpa till att bygga texten utifrån min egen formel.

Och om jag inte riktigt vet, då får jag helt enkelt börja bena ut det genom att ställa relevanta frågor med hjälp av verktyget.

AI som verktyg för att forma – inte ersätta – berättelsen

AI är ett verktyg. Ett kraftfullt sådant, men fortfarande bara ett verktyg. Det kan hjälpa mig att hitta formuleringar, att bearbeta struktur, att komma vidare i en idé – men det kan inte avgöra vad som är viktigt. Det kan inte känna rytmen i språket, den där tysta förståelsen för när en mening ska stanna eller andas.

Jag tror att många som arbetar med text känner igen den där känslan att man vet när något sitter. Det handlar inte om att texten är perfekt, utan om att den har puls i ord och mening. Därför måste jag som skribent fortfarande vara den som sätter tonen, väljer riktningen och formar helheten.

När jag använder AI i mitt arbete gör jag det med en tydlig tanke om vad jag vill uppnå. Jag talar om för verktyget hur texten ska byggas, inte tvärtom. Skriver jag själv? Promptar jag mest? En blandning och mest av allt intar jag en form av redaktörsroll, där jag har det sista ordet.

E-E-A-T och läsarens förtroende

Inom SEO pratar man numera om Googles E-E-A-T-principer – Experience, Expertise, Authoritativeness och Trustworthiness. Det handlar om att visa erfarenhet, expertis, auktoritet och trovärdighet.

vad gör en text bra kan skriva med ai reflektion och guide
Bild: S M Jönsson med hjälp av AI

Det intressanta är att de här kriterierna inte bara gynnar algoritmer, utan också människor. En text som genomsyras av verklig erfarenhet, som visar kunskap och inger förtroende, är en bättre text. Vi känner det direkt.

Jag tycker att det här är ett bra exempel på hur teknik och mänsklig förståelse möts. AI kan skapa strukturen, men du måste själv stå för erfarenheten, kunskapen och trovärdigheten. Det är fortfarande du som avgör vad läsaren får med sig.

Mellanmänsklig förståelse kan inte simuleras

Det som fascinerar mig är hur vissa saker fortfarande inte går att återskapa digitalt. Det handlar om det mellanmänskliga – tonen, rytmen, den där diskreta närvaron i texten som gör att du känner dig sedd som läsare.

En AI kan lära sig hur människor brukar uttrycka sig, men inte varför. Den kan efterlikna språk, men inte uppsåt. Den kan skriva en mening som låter mänsklig, men den vet inte vad det innebär att verkligen beröra.

Samtidigt slås jag ofta av hur snabbt den här gränsen förskjuts. Varje gång jag säger att något inte går att återskapa digitalt tar AI-verktygen ett nytt steg framåt. Plötsligt kan de göra just det jag sa att de inte kunde. Det är som att delta i ett pågående samtal mellan människa och maskin – ett samtal där båda lär sig av varandra.

Och det är just det som gör verktyg som ChatGPT så intressanta. De låter mig arbeta mig framåt mot en lösning. Jag kan ställa frågor som Vad är en bra text? och steg för steg bena ut svaret, formulera tankar, testa resonemang och se olika perspektiv. Det betyder inte att AI ersätter mänskligt omdöme – tvärtom. Omdömet blir ännu viktigare. Det är fortfarande jag som avgör vad som är klokt, sant eller värt att berättas.

Att skriva med AI kräver mer – inte mindre – kunskap

Jag brukar säga att AI inte gör oss mindre ansvariga som skribenter. Tvärtom. Det kräver mer av oss. Vi måste veta vad vi gör, varför vi gör det och hur vi vill att resultatet ska se ut. Och vi måste ta ansvar för vad vi lämnar ifrån oss i termer av innehåll och budskap.

Att kunna skriva bra har aldrig varit en slump. Det kräver erfarenhet, språkmedvetenhet och en förståelse för hur läsaren tar till sig text. Den som saknar den grunden kommer inte få verklig hjälp av AI-verktyg. Snarare kommer svagheterna bli ännu tydligare. Och samma i fallet med stora kunskapsluckor.

Men för den som har grunden – som vet vad en bra text är, varför den fungerar och som dessutom har en kunskapsgrund – öppnar AI stora möjligheter. Det blir ett sätt att arbeta smartare, snabbare och mer experimentellt, utan att förlora det mänskliga i processen.

En bra text kommer alltid märkas

Jag tror inte att framtiden handlar om att välja mellan människa och maskin. Jag tror att det handlar om samspel. Vi kommer att skriva på nya sätt, men kvaliteten kommer alltid märkas. En bra text är en bra text – med eller utan AI.