S. M. Jönsson – smjonsson.se – Fantasifullt kring text och bild

Ett projekt i glöd och blom – Romeo och Julia i Midjourney

Det finns berättelser som bär sin egen färgpalett. Romeo och Julia är en sådan berättelse. Den är djupt förankrad i kärlekens alla ytterligheter – skörheten, hetsigheten, förtvivlan – och just därför ville jag ta mig an den visuellt. Inte som illustration, utan som en tolkning. Ett försök att översätta känslan till bild, form och färg.

Jag har tidigare kämpat med att få till kroppstyngd i AI-bilder, som i projektet med Afrodite och Adonis. Men här, i bilderna inspirerade av Romeo och Julia, tycker jag själv att det fungerar bättre. Utmaningarna låg i något annat den här gången: Hur får man två kroppar att omfamna varandra utan att det ser stelt ut? Hur fångar man ömhet, rörelse, avslut? I gräset, på balkongen, i döden. Kärlekens alla scener.

william shakespeare romeo och julia balkong i verona bild inspiration — *Bild: Sandra Jönsson med hjälp av AI*

Det är något med färgerna som bär bildvärlden. Röda, lila och gula blommor som pulserar genom motiven – som ett blodomlopp av färg. Vare sig det är en blomsteräng de två älskande vilar på, eller balkongen i Verona som förbinder dem i smyg, så finns samma glöd där. Det är mustigt men ändå luftigt. Expressivt men inte överlastat. Och för mig, personligen, känns det som ett slags bildlig motsvarighet till William Shakespeares språk: eldigt, levande, vackert och brutalt på en och samma gång.

Jag har, som i mina tidigare projekt, använt min personliga Midjourney-profil för att få till det uttryck jag vill åt – en blandning av hyperrealism och målning, där det syns att bilden är skapad men ändå känns verklig. Här är penseldragen mer uttrycksfulla, livligare. Jag ville att färgerna skulle glöda, att landskapet skulle andas Italien. Och jag tycker att jag nästan hittade dit.

bild på romeo och julia sovande bland blommor inspiration — *Bild: Sandra Jönsson med hjälp av AI*

En av bilderna har jag redan använt till ett annat projekt på Hänförd, där jag skriver om parallellerna mellan Romeo och Julia och Ovidius berättelse om Pyramus och Thisbe. Det är något så fascinerande med hur berättelser vandrar. Hur teman, motiv och känslor speglas genom sekler. Och kanske är det just därför jag ständigt återvänder till dessa klassiska kärlekssagor. För att de låter mig skapa i flera lager – ett visuellt, ett språkligt, ett känslomässigt.

En hyllning i smörkräm – Monets näckrosmålningar som tårtor

Jag vet inte riktigt vad som tog åt mig – att jag ens fick idén. Och ändå känns det nu så självklart, nästan självklart på ett förnärmat sätt: Hur vågar jag? Hur kan jag vara så förmäten att jag visualiserar Claude Monets näckrosmålningar… som tårtor?

monets näckrosmålningar som tårtor näckrosdammen inspiration — *Bild: Sandra Jönsson med hjälp av AI*

Men det är ju inte en parodi. Inte ett skämt. Det är en hyllning. En ren och skär kärleksförklaring till något av det vackraste jag vet. Monets tavlor. Hans sätt att fånga ljus, skiftningar, vattenytor som både speglar och sväljer världen omkring dem. Och när jag tänker på näckrosorna, hur de svävar som färgstänk på en stilla spegel, då blir det tydligt varför den här idén inte bara kändes rätt – den kändes oundviklig.

näckrosmålningar av claude monet tolkad till en tårta inspiration — *Bild: Sandra Jönsson med hjälp av AI*

Tårtor inspirerade av Monets näckrosor.

monet tårta näckrosor inspiration — *Bild: Sandra Jönsson med hjälp av AI*

Ja. Det låter som ett skämt när man säger det högt, men titta själv. Det finns något där. Något flytande, levande, svävande. Något du kan översätta till glasyr, till färgpigment i smörkräm, till ett mönster i socker och färg. Det här är inget du hittar i ett bageri runt hörnet – men kanske i ett kök där någon bestämmer sig för att låta konsten få ett nytt uttryck. Ett ätbart, men ändå vördnadsfullt sådant.

monets målning med näckrosor i form av inspirerande tårtor — *Bild: Sandra Jönsson med hjälp av AI*

Det vackra med detta lilla experiment är att det går att fortsätta. Du kan inspireras. Du kan skapa din egen Monet-tårta, precis som du ser den. Det finns tillräckligt många bildexempel för att visa att möjligheterna är många. Och förhoppningsvis kan det bli en startpunkt för ett bakverk utöver det vanliga – ett som inte bara smakar gott, utan som också bär på färgernas flöde, på tavlornas stilla rörelse.

claude monet näckrosdamm målningar tårtor dekorationer — *Bild: Sandra Jönsson med hjälp av AI*

Så kanske är det ändå inte så dumt. Kanske kan även en tårta bära på en sorts konstnärlig kärna. Inte som en efterapning, utan som en tolkning. Ett sätt att säga Jag ser det du skapade – och jag vill bära det vidare, på mitt sätt.

En berättelse i blom – skapandet av en mytisk kärleksscen

Det finns berättelser jag alltid återvänder till. Inte för att de är enkla eller trösterika – snarare tvärtom. De skaver, glöder, dröjer sig kvar. En av dem är myten om Afrodite och Adonis. Den vackre jägaren som får gudinnans hjärta att slå, men som också ska komma att krossa det.

En dag såras Adonis dödligt av ett vildsvin. Afrodite rusar till honom, men hinner inte rädda hans liv. Hennes tårar faller till marken där han legat, blandat med hans blod. Och ur sorgen spirar något nytt. En blomma. I vissa versioner sägs det vara vitsippor, i andra anemoner. Döden som skapar liv – det är både symboliskt och fysiskt. Och så vackert i sin sorg.

Det var den berättelsen jag ville gestalta i bild. Jag har arbetat med det här projektet tidigare, på en annan plattform. Sedan dess har det fortsatt växa inom mig, varför jag återkom till och byggde vidare på det. Bild för bild. Med hjälp av Midjourney, ett AI-verktyg som jag experimenterat med i över ett år nu, formade jag Afrodites värld – ett landskap av ljus, smärta och återfödelse.

Att återskapa känslor i bild är alltid en utmaning. Och särskilt med AI, där det ibland krävs oändlig finjustering för att få till en bild som känns. Jag ville fånga det skira. Det eteriska. Kontrasten mellan Afrodites gudomliga prakt och den ömhet som föds ur förlust. Och jag ville att blommorna – vare sig du ser dem som anemoner eller vitsippor – skulle tala om något större än bara växtlighet. De skulle bära en berättelse.

myt om afrodite adonis och vitsippor blommor springer ur gudinnans sorg — *Bild: Sandra Jönsson med hjälp av AI*

Min skarpögde sambo påpekade något som jag själv knappt tänkt på, så uppslukad som jag varit: Hon ligger inte riktigt på marken. Och han har förstås rätt. Att få till tyngd i liggande figurer är en av de många stora utmaningarna med AI-bildskapande. Det är svårt att återskapa den där naturliga förankringen i kroppen, hur en kropp faktiskt sjunker ner, tar plats, vilar mot något.

För mig blev det ett slags avvägning. Jag tycker att bilderna ändå bär på det uttryck jag söker – de är eteriska, skira, emotionella. Men jag är också medveten om deras begränsningar. Och kanske är det just det som gör processen levande. Det är inte perfektion jag eftersträvar, utan närvaro. En känsla.

Stilen har vuxit fram under lång tid. En balans mellan hyperrealism och något mer målat, nästan klassiskt. En sorts visuell hybrid som jag trivs i. Och kanske är det just det som myten kräver – något mellan verklighet och dröm. Mellan smärta och skönhet.

För i Afrodites sorg vilar ändå hopp. Och det är kanske det jag återkommer till. I skapandet. I sagan. I blomningen efter allt som gått förlorat.

vitsippor i skog vacker målning med hyperrealistiska inslag — *Bild: Sandra Jönsson med hjälp av AI*

Vill du fördjupa dig i berättelsen om Afrodite och Adonis kan jag varmt rekommendera en vacker tolkning som publicerats på Sagobygdens blogg – en sida där flera av Sveriges främsta berättare delar med sig av sagor och folktro. I just den versionen vävs myten samman med svensk folktro, där blommorna som spirar ur Afrodites sorg inte är anemoner. De är vitsippor.

Och om du är nyfiken på hur jag tidigare arbetat med bilderna i ett annat sammanhang kan du även läsa det ursprungliga blogginlägget på Hänförd. Där ligger fokus på vitsippan som symbol för liv och död, och det i en högst poetisk tappning. På mitt sätt.

Stilla vatten ruvar på de fasligaste berättelserna i Dredge

Jag visste inte riktigt vad jag gav mig in på när jag började spela Dredge. Det är ett fiskespel, sa folk. En liten båt, ett öppet hav, en stukad fiskare som börjar om sitt liv i en främmande skärgård. Lugn takt, vackert ljus, stilla vatten. Och ändå – från första stund – något annat. En skugga som inte går att placera. Ett hot som aldrig riktigt visar sig men som ändå gör sig påmint. Det är där redan i horisonten. I musiken som darrar till. I hur solen verkar gå ner lite för snabbt. Det är som om något i djupet alltid stirrar tillbaka.

Dredge är ett skräckspel utan typiska skräckeffekter. Det bygger på känslan. Den som växer långsamt, utan att du kan peka ut exakt när den började. Plötsligt märker du bara att du inte andas lika djupt. Att du undviker vissa ljud. Att du stannar kvar i hamnen fastän du egentligen borde hinna ut innan mörkret faller.

Det som fascinerar mig mest är hur skickligt spelet håller tillbaka. Det finns så mycket det kunde göra – men väljer att inte göra. Ingen övertydlig musik som signalerar fara. Inga plötsliga jump scares. I stället är det något med atmosfären, ljuset, de stämningsfulla texterna i din loggbok. Något med hur vissa fiskar du drar upp är… fel. Inte fel som i spelfel. Fel som i världen-rubbar-sig-fel. En för liten mun. Ett öga för mycket. Som om själva naturen försöker säga dig något.

spela dredge tips på ett stämningsfullt skräckspel med smygande stämning som kan inspirera berättandet — *Bild: Sandra Jönsson med hjälp av AI*

Och det är här jag börjar förstå varför det drabbar mig så starkt. För som kreatör – och särskilt som skribent – handlar det ofta om att skapa just det där: stämningen. Den som inte berättar allt. Den som viskar snarare än ropar. Dredge visar hur starkt berättande kan vara när man litar på läsarens eller spelarens fantasi. När man inte slår fast, utan öppnar dörrar. Det kräver mod. Att våga låta något vara antytt.

Jag tänker på mina egna texter. Hur jag ibland vill förklara för mycket. Ta läsaren i handen och gå före. Dredge påminner mig om att det ibland är bättre att gå bakom. Att låta det okända ligga kvar i skuggorna. Att bygga spänning genom att avstå från svar.

Om du är nyfiken på Dredge men ännu inte har spelat det, rekommenderar jag att börja med att se trailern. Den fångar precis den där långsamma, krypande stämningen som gör spelet så speciellt – och ger en försmak av den värld du snart själv kan segla ut i. Det är inte den sortens trailer som kastar allt i ansiktet på dig, utan en som väcker frågor, kittlar sinnet och får dig att undra vad som egentligen gömmer sig under ytan.

När en undervattensvärld får glittra som ett smycke

Det var för ungefär ett år sedan jag skapade min hyperrealistiska undervattensvärld – under en vecka som nästan helt försvann i idéer, färger, former och oväntat många turer.

hyper realism sjögräs i tyg med guldtråd och pärlemor — *Bild: Sandra Jönsson med hjälp av AI*

Och jag sjönk djupare och djupare ner i denna fantastiska, magiska och helt otroliga vattenvärld.

korallrev gjort av stenar pärlor och glittrande material hyper realistisk bild — *Bild: Sandra Jönsson med hjälp av AI*

Det började som ett sidospår men blev snart något mycket större. En plats jag ville vara i, bygga vidare på, förfina. Och det jag byggde glittrade. På riktigt.

krabba gjord av snäckskal pärlemor och pärlor hyperrealistisk bild — *Bild: Sandra Jönsson med hjälp av AI*

Den värld jag skapade var full av snäckor, sjöhästar, maneter och sjögräs – men inga vanliga.

hyperrealistiska havsanemoner av pärlor juveler vattendroppar och skirt tyg — *Bild: Sandra Jönsson med hjälp av AI*

Här gnistrar snäckorna som ädelstenar. Här böljar sjögräset som om det vore vävt av silkestråd.

fisk med juveler och pärlor och ett magiskt material i plast hyperrealism — *Bild: Sandra Jönsson med hjälp av AI*

Det öververkliga fick slå rot i det välbekanta, och just där, i det skimrande mötet mellan världar, uppstod något jag själv inte kunde slita blicken från.

skimrande snäcka med juveler och massor av pärlor hyperrealistiskt — *Bild: Sandra Jönsson med hjälp av AI*

För det var det jag ville åt. Inte bara att avbilda havet, utan att förvandla det till något smyckeslikt. En värld som glimrar som ett halsband i rörelse. Som skimrar i lager, nyanser och texturer.

koraller med pärlor hyper realism bildstil — *Bild: Sandra Jönsson med hjälp av AI*

Verkligt eller inte – det spelar egentligen ingen roll. Det är upplevelsen jag vill åt. Känslan av att något lockar i djupet. Känslan av att du måste titta en gång till.

hyperrealistisk juvelbeströdd sjöhäst med hårt skal — *Bild: Sandra Jönsson med hjälp av AI*

Jag ville skapa bilder som dröjer sig kvar. Inte på grund av dramatik, utan för att de bär på något stilla, något intrikat. En rytm i detaljerna. Ett litet blänk i mörkret.

fladdrande sjögräs i tyg med trådar av guld och blommor av sötvattenspärlor — *Bild: Sandra Jönsson med hjälp av AI*

För mig har det alltid varit så med bildskapande – det är där, i det finstilta, som magin bor.

sjöstjärna med detaljer av pärlor på havets botten — *Bild: Sandra Jönsson med hjälp av AI*

Det är kanske därför jag fortfarande inte riktigt släppt taget om projektet.

gnistrande manet juveler pärlor stenar skira trådar hyperrealism — *Bild: Sandra Jönsson med hjälp av AI*

Även om det är färdigt på ett sätt, så är det också ett rum jag kan återvända till. Ett skimmer jag kan vila i. En skimrande påminnelse om att det enkla kan bli storslaget när man låter det glittra som ett smycke.

Karaktärerna som vuxit med mig – och nu fått liv i bild

Det är något särskilt med projekt som man inte gör för någon annan än sig själv. Projekten där man får vara nörd, drömmare och perfektionist i ett. I dag blev jag typ klar med ett sådant. Ett hjärteprojekt som jag arbetat med sedan i höstas – utan deadline, utan publik, utan krav. Bara jag, mina karaktärer och en envishet som inte riktigt går att förklara.

Det handlar om en fantasyvärld jag burit med mig i många år. Karaktärer som följt mig sedan jag var fjorton och jag första gången började spela rollspel, som vuxit med mig, fördjupats, förändrats – och som på något sätt alltid finns där i bakhuvudet.

fantasy purpurklädd kung i regal miljö bild — *Bild: Sandra Jönsson med hjälp av AI*
*Kan en kung vara kung utan att tyngas av allvaret?*

Jag skulle kunna säga att karaktärerna fått egna liv, men det är kanske snarare så att de blivit speglar. Av idéer, känslor, skeenden. Av mig själv, i olika skeden. Jag går inte in på alla detaljer – det vore för personligt. Men jag visar ändå något, för med bilderna har jag faktiskt blottat mer än jag trodde.

Jag har använt Midjourney för att visualisera karaktärerna och processen har varit både rolig och pysslig. Midjourney är ett AI-verktyg som kräver tålamod, öga för detaljer och en vilja att testa igen – och igen – tills det sitter.

kvinnlig magiker och kunglig rådgivare fantasy karaktär bild — *Bild: Sandra Jönsson med hjälp av AI*

Men när det sitter, då sitter det. Bild efter bild, nyanser efter nyanser, har jag ringat in något som jag sökt efter länge. I dag fick jag äntligen till den kvinnliga karaktären precis som jag ville ha henne. Hon var den sista pusselbiten i den större helheten, och kvinnor är verkligen inte det lättaste att göra.

Det är något ömt i karaktärernas möte på den inledande bilden, tycker jag. Den manlige karaktären är kung, den kvinnliga en magiker och lärd rådgivare – och sedermera hans maka. Deras värld är ett slags fantasymix av antik och medeltida arkitektur, med kungliga salar, magiska symboler och tyst historia i stenarna. Karaktärerna har sina egna resor, sina egna inre konflikter. Men det är förstås i det gemensamma de riktigt lyser.

leende kung fantasy karaktär bild inspiration — *Bild: Sandra Jönsson med hjälp av AI*

Det vackra med att skapa för sin egen skull är att det inte behöver bli färdigt. Inte egentligen. Jag kanske kommer att återvända till fantasyvärlden och dess karaktärer igen. Bygga vidare. Justera. Göra om. För det är ju det vi gör, vi som lever nära våra idéer. Vi sätter formen, men vi lämnar också en dörr öppen.

Och just nu känns den dörren vidöppen – som om de väntar där inne, redo att fortsätta sin historia.