Tar bekvämligheten över med AI-översikter?

Det är något nästan sorgligt i att se hur snabbt AI-översikter (på engelska AI overviews) och liknande funktioner har förändrat hela sökbeteendet på nätet. För mig, som levt mitt yrkesliv inom skrivande och innehållsproduktion, känns det som att en våt filt har lagts över en redan kämpande bransch.

Skrivande, journalistik och medier har alltid haft sina kriser. Man ramlar, borstar av sig och reser sig igen. Men nu är det annorlunda. Den här gången är det inte bara en marknad som svajar – det är själva ansträngningen att söka, läsa och förstå som verkar ha skakats om i grunden. Finns den ens längre hos den stora massan?

En härjad bransch som redan kämpat länge

Jag ser det hos mig själv och jag ser det hos mina kunder. Tålamodet är prövat, marginalerna små. Det är en bransch som alltid haft uppförsbacke, men som ändå lyckats navigera genom förändringar – från print till digitalt, från klick till kvalitet.

Men AI-översikter och automatiserade sammanfattningar är något nytt. De påverkar inte bara oss som producerar innehåll, utan också hur människor närmar sig information.

Tidigare handlade utmaningen om att synas i mängden. Nu handlar den om att människor inte ens klickar sig vidare.

Bekvämligheten som ny norm i informationssökning

Om någon hade sagt till mig för ett år sedan att Google snart skulle presentera färdiga sammanfattningar högst upp i sökresultaten – att människor inte längre skulle behöva klicka, läsa eller ens reflektera själva – hade jag nog skrattat lite och tänkt att det underskattar människans nyfikenhet.

Jag trodde på riktigt att vi vill veta mer. Att vi vill läsa hela artikeln, kolla källan, jämföra fakta. Jag tänkte att bekvämlighet aldrig helt skulle vinna över drivkraften att verkligen vilja veta.

Men jag hade nog fel.

När jag ser min egen trafik sjunka märker jag att människor faktiskt inte klickar sig vidare. De nöjer sig med AI:s sammanfattning. De stannar vid ytan. Och i mitt fall är det ju bara tråkigt på ett personligt plan, jag bedriver liksom ingen samhällsnödvändig blogg.

Ja, det är alltså en förlust för mig professionellt och personligt, men på ett djupare plan handlar det om något mycket större. Sannolikt håller vår relation till kunskap på att förändras. Åtminstone är det så mina tankar går.

Från aktivt informationssamhälle till passivt förklaringssamhälle

Det här är kanske den mest radikala förändringen i vårt informationsbeteende sedan internets början, spånar jag vidare. Vi har gått från att aktivt söka information till att passivt ta emot förklaringar.

Tidigare var internet en plats för utforskande. Nu blir det alltmer ett ekosystem där svaren redan serveras. Och vi accepterar dem. I värsta fall. Förhoppningsvis inte, men risken finns.

Jag har hört forskare och professorer säga samma sak på föreläsningar, att vi inte längre kan prata om informationssamhället utan att väga in AI. Hur verktygen inte bara påverkar hur vi söker, utan hur vi tänker.

Vi outsourcar långsamt vår faktagranskning till maskiner hos techbolag.

Mellan teknikoro och mänsklig oro kring information

Många diskuterar just nu om AI kommer att ta över helt, att tekniken en dag blir självmedveten.
Jag är ingen expert på det och jag har ingen dramatisk ståndpunkt om det heller. Jag kan helt enkelt inte förstå hur en maskin skulle kunna börja leva av sig själv, så jag lämnar gärna spekulationerna åt andra som vet.

Min oro ligger någon annanstans. Den handlar inte om att AI ska bli för kraftfull, utan om att vi människor ska bli för bekväma.

Jag tänker ofta på hur viktig vår förmåga att söka, jämföra och värdera information faktiskt är – särskilt i en tid när så många olika berättelser konkurrerar om vår uppmärksamhet. Många av dessa berättelser saknar substans, men ju mer engagerande de är, desto mer vill vi tro på dem.

Och om vi då saknar vanan – och viljan – att själva kontrollera fakta blir vi sårbara. Vi behöver en verktygslåda, både praktisk och intellektuell, för att kunna hantera det informationsflöde vi lever i.

Jag vet att det här låter stort, men det är just därför jag tycker det är så oroande att människor så snabbt vant sig vid AI-översikter eller ett passivt informationsmottagande från allehanda AI-verktyg. Det påverkar inte bara sökbeteendet, utan hela informationsbeteendet.

Jag har inga vetenskapliga data på området – det här är mina iakttagelser som skribent, humanist och samhällsvetare – men siffrorna börjar komma. Sveriges Radio rapporterade nyligen att AI-översikter kan ta upp till 79 procent av trafiken från etablerade nyhetsmedier.

Jag tror på det. Jag ser det rentav i mina egna siffror. Trots goda placeringar och till och med länkar i AI-översikter har trafiken från sökmotorer sjunkit.

Det etiska dilemmat i skrivandet och innehållsproduktionen

Det finns också en personlig dimension i det här, en jag känner ansvar för trots att jag är liten och därmed obetydlig. Jag har länge arbetat med content och SEO, och jag är medveten om att branschen själv i någon mån bidragit till den här utvecklingen. Trots allt finns en cynisk sida av innehållsproduktionen – där klick, trafik och rankning ibland väger tyngre än innehållets djup.

Jag är inte stolt över den delen, men jag är ärlig med att den finns. Och det är just därför jag känner ett ansvar. För hur ska vi som arbetar med text kunna hävda kvalitet och trovärdighet om vi samtidigt deltar i en utveckling där information förenklas tills den blir platt eller osann?

Det är ett etiskt dilemma jag brottas med ofta. Jag älskar att skriva inspirerande texter och skapa tillgängligt innehåll, men jag vill inte bidra till att människor slutar läsa, slutar kolla källor, slutar tänka själva. Jag älskar när andra tänker ett steg längre och ser bortom enkla förklaringsmodeller!

Den mänskliga ansträngningen i informationssökande

Personligen försöker jag ändå hålla fast vid en försiktig optimism. AI-verktyg har gett mig så mycket kreativ frihet – jag har kunnat skapa, experimentera och utvecklas på sätt jag inte trodde var möjliga för bara några år sedan. De har gjort min vardag som skribent mer hållbar (om än inte fullt ekonomiskt).

Men samtidigt känner jag alltså en oro för hur bekvämt det har blivit för oss alla. Bekvämligheten är smygande. Den kommer inte med buller och bång, den bara finns där – som en självklarhet. Och plötsligt har vi vant oss vid att inte behöva leta, läsa eller tänka själva.

Vetande, faktisk kunskap om något, kräver tid och ansträngning. Vad händer när vi inte längre värdesätter grundligt informationssökande just för att vi inte är beredda att göra jobbet?

Prata fram ett affiliateinlägg med ChatGPT:s röstfunktion

Jag gillar inte att höra min egen röst. Det finns något obekvämt i att spela in sig själv, särskilt när man arbetar med text och är van vid att tänka genom fingrarna. Men nyligen upptäckte jag att ChatGPT:s röstfunktion kan vara ett oväntat kreativt verktyg – och nu har jag börjat prata fram mina affiliateinlägg. Det låter kanske märkligt, men det har förändrat hur jag närmar mig en utmaning i mitt arbete.

När AI-verktyget blir en samtalspartner

Jag har använt ChatGPT länge nu. Ju mer jag arbetar med verktyget, desto tydligare märker jag hur mycket det lär sig av de instruktioner och den språkrytm man matar in över tid. Efter många månader känner jag nästan att det förstår min stil – hur jag bygger upp texter, hur jag strukturerar dem och vilken ton jag söker.

Och där någonstans uppstod idén: Tänk om jag skulle testa att prata i stället för att skriva? Jag arbetar mycket med affiliatetexter, ofta med produkter från specifika butiker. Det är en del av mitt jobb som ibland skaver lite kreativt. Jag tycker om att inspirera och informera, men ogillar nämligen känslan av att bli för säljande. Därför ville jag se om jag kunde närma mig processen på ett mer intuitivt sätt.

Jag startade ChatGPT:s röstfunktion och började helt enkelt berätta. Jag pratade om den produkt jag ville skriva om, vad jag såg framför mig, hur den kunde användas samt om vilka kreativa idéer den väckte. Och ganska snart märkte jag att något hände.

Rösten som öppnar för intuitiva idéer

Jag tänker fortfarande bäst med fingrarna. Skrivandet i sig är en process där tankarna formas först när jag ser orden växa fram på skärmen. Men när det gäller affiliateinlägg har jag ofta känt ett slags kreativt motstånd – en tröghet i att hitta inspiration när utgångspunkten är en färdig produkt.

Det var just där röstfunktionen blev ett oväntat stöd. När jag började prata om produkten kunde jag beskriva mina associationer mer fritt, spåna kring hur den kunde användas och låta tankarna vandra. Det blev inte klarare i traditionell mening, men mer levande. Nya idéer föddes i farten. Till slut hade jag ett komplett pyssel- och produktinlägg, där fokus låg på inspiration snarare än på försäljning.

Det krävdes förstås redigering efteråt. Jag satt och finputsade språket, lade till struktur och gjorde texten mer stringent. Men grunden var redan där och den kändes mer spontan och personlig än vanligt.

Effektivitet utan att tappa inspirationen

Jag brukar vara allergisk mot ordet effektivitet. Jag tänker ofta att det riskerar att bli synonymt med något avskalat och själlöst. Men i det här fallet handlade det inte om att bara bli snabbare – utan om att att göra processen kring affiliateinlägget mer inspirerad och njutbar.

Att prata in idéer gjorde att jag kunde hålla kvar en vardaglig ton i texten, en rytm som ofta går förlorad när man planerar för mycket. Jag kunde prata mig fram till ett naturligt tilltal, där inspirationen fanns kvar även när jag senare skrev om allt i textform.

Rösten blev helt enkelt en bro över motståndet. Den gjorde det lättare att komma i gång, utan att jag behövde kompromissa med kvaliteten.

ChatGPT:s AI som kreativ medhjälpare

Jag tror att det här sättet att arbeta säger mycket om hur AI-verktyg faktiskt kan användas. Inte för att ersätta kreativitet, utan för att skapa en struktur där idéerna får utrymme.

När jag pratar med ChatGPT blir det som att hålla ett kreativt möte med mig själv. Jag kan resonera högt, vrida och vända på formuleringar, testa olika ingångar – och verktyget svarar med förslag som ofta för mig vidare. Det är inte perfekt, men det är produktivt på ett sätt som känns levande.

Och när jag sedan ber om bildförslag eller Midjourney-prompter finns tonen redan där. Texten, rösten och bildidéerna bildar en helhet som känns som min egen, fast med AI som medskapare.

Att våga prata fram artiklar i röstfunktionen

Jag tror inte att jag någonsin kommer sluta skriva med fingrarna. Det är fortfarande där jag tänker bäst. Men att prata in idéer har blivit ett nytt verktyg i min kreativa verktygslåda – särskilt för de delar av arbetet där jag annars tenderar att fastna.

Det har lärt mig något om skapande i stort: Att kreativitet ibland handlar om att våga byta metod, att våga låta processen se lite annorlunda ut än hur den brukar. Jag tror inte att det nödvändigtvis endast handlar om att bli mer effektiv i traditionell mening, utan snarare om att hitta tillbaka till lekfullheten.

Så även om jag fortfarande ryser lite när jag hör min egen röst kommer jag att fortsätta där det är brukligt. Den nya processen påminner mig om att kreativitet ofta föds just där – mitt i samtalet, mitt i rörelsen, innan allt hunnit bli perfekt.