Det är fantastiskt hur världar man burit på sedan barnsben plötsligt kan ta form – så snyggt, så smidigt. Som om de alltid funnits där, väntande. Jag roar mig ofta med att bygga mina egna världar. Men den senaste tiden har jag också försökt gestalta någon annans. En av mina äldsta och närmaste vänners dagdrömmar, faktiskt.
Får man göra så? Jag vet inte. Kan vara känsligt. Jag frågade först.
Det har varit en övning i ödmjukhet. Att försöka känna in någon annans inre landskap. Min egen inspiration kommer ofta från antiken – eller från just den där skarven mellan antiken och medeltiden, där något nästan magiskt och mystiskt pågår. Min vän däremot, hon är djupt influerad av högländerna. Av kelterna, av dimhöljda hedar och stenborgar. En stramare, mulnare värld än min – men lika vacker.
Jag har försökt fånga den känslan i bilderna. Skapat en drottning och hennes två undersåtar, inte mitt ordval hehe! Karaktärerna är långa, knotiga, majestätiska. De ser ut att vara äldre än själva tiden. Och korpinslagen? Ja, de la jag till själv. Jag tycker att de för med sig något. Något sagolikt och mörkt, men inte hotfullt. De tillför en rörelse. En känsla av att något vaktar dörren till en saga. Och så är det enheten, en drottning som väljer uniformen i sitt rike.
Stilen är målad, men med drag av hyperrealism. Penseldragen finns där, särskilt i fjädrarna och i ljuset mot stenmurarna. Det är en stil jag arbetat fram genom min personliga Midjourney-profil. Ett val som inte är slumpartat, utan ett slags konsekvent återvändande till det jag vet att jag älskar. Ett bildspråk jag känner mig hemma i.
Och ja, du kanske känner igen det. Samma uttryck återfinns i bilderna av den sörjande Afrodite bland vitsipporna – ett annat projekt jag hållit varmt. Det här är inte bara bildskapande för mig. Det är ett sätt att ge form åt det jag, och ibland också andra, länge burit inom mig. I tankar, i berättelser, i vänskaper. I hur vi ibland drömmer tillsammans.
