Etikett: fantasy

Det är fantastiskt hur världar man burit på sedan barnsben plötsligt kan ta form – så snyggt, så smidigt. Jag roar mig ofta med att bygga mina egna världar. Men den senaste tiden har jag också försökt gestalta någon annans. En av mina äldsta och närmaste vänners dagdrömmar, faktiskt.

Får man göra så? Jag vet inte. Kan vara känsligt. Jag frågade först.

Det har varit en övning i ödmjukhet. Att försöka känna in någon annans inre landskap. Min egen inspiration kommer ofta från antiken – eller från just den där skarven mellan antiken och medeltiden, där något nästan magiskt och mystiskt pågår. Min vän däremot, hon är djupt influerad av högländerna. Av kelterna, av dimhöljda hedar och stenborgar. En stramare, mulnare värld än min – men lika vacker.

Jag har försökt fånga den känslan i bilderna. Skapat en drottning och hennes två undersåtar, inte mitt ordval hehe! Karaktärerna är långa, knotiga, majestätiska. De ser ut att vara äldre än själva tiden. Och korpinslagen? Ja, de la jag till själv. Jag tycker att de för med sig något. Något sagolikt och mörkt, men inte hotfullt. De tillför en rörelse. En känsla av att något vaktar dörren till en saga. Och så är det enheten, en drottning som väljer uniformen i sitt rike.

Stilen är målad, men med drag av hyperrealism. Penseldragen finns där, särskilt i fjädrarna och i ljuset mot stenmurarna. Det är en stil jag arbetat fram genom min personliga Midjourney-profil. Ett val som inte är slumpartat, utan ett slags konsekvent återvändande till det jag vet att jag älskar. Ett bildspråk jag känner mig hemma i.

Och ja, du kanske känner igen det. Samma uttryck återfinns i bilderna av den sörjande Afrodite bland vitsipporna – ett annat projekt jag hållit varmt. Det här är inte bara bildskapande för mig. Det är ett sätt att ge form åt det jag, och ibland också andra, länge burit inom mig. I tankar, i berättelser, i vänskaper. I hur vi ibland drömmer tillsammans.

Det är något särskilt med projekt som man inte gör för någon annan än sig själv. Projekten där man får vara nörd, drömmare och perfektionist i ett. Nyligen blev jag typ klar med ett sådant. Ett hjärteprojekt som jag arbetat med sedan förra hösten – utan deadline, utan publik, utan krav. Bara jag, mina karaktärer och en envishet som inte riktigt går att förklara.

Det handlar om en fantasyvärld jag burit med mig i många år. Karaktärer som följt mig sedan jag var fjorton och jag första gången började spela rollspel, som vuxit med mig, fördjupats, förändrats – och som på något sätt alltid finns där i bakhuvudet.

Jag skulle kunna säga att karaktärerna fått egna liv, men det är kanske snarare så att de blivit speglar. Av idéer, känslor, skeenden. Av mig själv, i olika skeden. Jag går inte in på alla detaljer – det vore för personligt. Men jag visar ändå något, för med bilderna har jag faktiskt blottat mer än jag trodde.

Jag har använt Midjourney för att visualisera karaktärerna och processen har varit både rolig och pysslig. Midjourney är ett AI-verktyg som kräver tålamod, öga för detaljer och en vilja att testa igen – och igen – tills det sitter.

Men när det sitter, då sitter det. Bild efter bild, nyanser efter nyanser, har jag ringat in något som jag sökt efter länge. I dag fick jag äntligen till den kvinnliga karaktären precis som jag ville ha henne. Hon var den sista pusselbiten i den större helheten, och kvinnor är verkligen inte det lättaste att göra.

Det är något ömt i karaktärernas möte på den inledande bilden, tycker jag. Den manlige karaktären är kung, den kvinnliga en magiker och lärd rådgivare – och sedermera hans maka. Deras värld är ett slags fantasymix av antik och medeltida arkitektur, med kungliga salar, magiska symboler och tyst historia i stenarna. Karaktärerna har sina egna resor, sina egna inre konflikter. Men det är förstås i det gemensamma de riktigt lyser.

Det vackra med att skapa för sin egen skull är att det inte behöver bli färdigt. Inte egentligen. Jag kanske kommer att återvända till fantasyvärlden och dess karaktärer igen. Bygga vidare. Justera. Göra om. För det är ju det vi gör, vi som lever nära våra idéer. Vi sätter formen, men vi lämnar också en dörr öppen.

Och just nu känns den dörren vidöppen – som om karaktärerna väntar där inne, redo att fortsätta sin historia.