Jag visste inte riktigt vad jag gav mig in på när jag började spela Dredge. Det är ett fiskespel, sa folk. En liten båt, ett öppet hav, en stukad fiskare som börjar om sitt liv i en främmande skärgård. Lugn takt, vackert ljus, stilla vatten. Och ändå – från första stund – något annat. En skugga som inte går att placera. Ett hot som aldrig riktigt visar sig men som ändå gör sig påmint. Det är där redan i horisonten. I musiken som darrar till. I hur solen verkar gå ner lite för snabbt. Det är som om något i djupet alltid stirrar tillbaka.
Dredge är ett skräckspel utan typiska skräckeffekter. Det bygger på känslan. Den som växer långsamt, utan att du kan peka ut exakt när den började. Plötsligt märker du bara att du inte andas lika djupt. Att du undviker vissa ljud. Att du stannar kvar i hamnen fastän du egentligen borde hinna ut innan mörkret faller.
Det som fascinerar mig mest är hur skickligt spelet håller tillbaka. Det finns så mycket det kunde göra – men väljer att inte göra. Ingen övertydlig musik som signalerar fara. Inga plötsliga jump scares. I stället är det något med atmosfären, ljuset, de stämningsfulla texterna i din loggbok. Något med hur vissa fiskar du drar upp är… fel. Inte fel som i spelfel. Fel som i världen-rubbar-sig-fel. En för liten mun. Ett öga för mycket. Som om själva naturen försöker säga dig något.
Och det är här jag börjar förstå varför det drabbar mig så starkt. För som kreatör – och särskilt som skribent – handlar det ofta om att skapa just det där: stämningen. Den som inte berättar allt. Den som viskar snarare än ropar. Dredge visar hur starkt berättande kan vara när man litar på läsarens eller spelarens fantasi. När man inte slår fast, utan öppnar dörrar. Det kräver mod. Att våga låta något vara antytt.
Jag tänker på mina egna texter. Hur jag ibland vill förklara för mycket. Ta läsaren i handen och gå före. Dredge påminner mig om att det ibland är bättre att gå bakom. Att låta det okända ligga kvar i skuggorna. Att bygga spänning genom att avstå från svar.
Om du är nyfiken på Dredge men ännu inte har spelat det, rekommenderar jag att börja med att se trailern. Den fångar precis den där långsamma, krypande stämningen som gör spelet så speciellt – och ger en försmak av den värld du snart själv kan segla ut i. Det är inte den sortens trailer som kastar allt i ansiktet på dig, utan en som väcker frågor, kittlar sinnet och får dig att undra vad som egentligen gömmer sig under ytan.