Det var något alldeles särskilt med besöket under rhododendronblomningen på Sofiero slott och slottsträdgård. Gångarna, rummen, de sammanflätade grenarna – allt formade en levande arkitektur i blom. Träden var som skulpturer, skapade av naturens egen hand, och bland dem började min fantasi löpa. Kunde det finnas salar här? Hemligheter? Älvfolk?
Ungefär i samma skede hade jag precis börjat läsa Holly Blacks Luftens folk igen och den ena upplevelsen förstärkte den andra. Bilder växte fram i mitt inre, likt världar som redan fanns men som väntade på att utforskas. Och där någonstans tog mina digitala motiv form. I Midjourney började jag skapa sagoväsen och rhododendronsalar – rum under blommorna, sängar klädda i kronblad, gångar som leder vidare bortom… bortom vad?
Jag arbetar ofta så. Något jag sett eller känt – en plats, en doft, en bok – slår rot. Det växer till något nytt i text- eller bildform. När jag genererar bilder är det som att skriva i färg. Jag formar varje miljö med ord, men inte vilka ord som helst. Det är en konst i sig att beskriva ljus, material och stämning på ett sätt som AI:n förstår. I gengäld får jag tillbaka en förstärkt version av mina inre bilder, laddade med något drömskt och oväntat.
Skapandet sker alltså inte i ett vakuum. Det är förankrat i det jag läser, det jag upplever, det jag återkommer till gång på gång. Och i fallet med rhododendron har det blivit en hel liten värld som är full av blommande salar, skimrande skogsbäddar och svävande ljuskällor. Det är bilder som bär en magi jag själv uppskattar och gärna dröjer mig kvar vid.
För visst är det väl så inspiration fungerar ibland – som frön som faller in från olika håll och slår rot precis där det finns utrymme för dem att växa?
