Jag vet inte riktigt vad som tog åt mig – att jag ens fick idén. Och ändå känns det nu så självklart, nästan självklart på ett förnärmat sätt: Hur vågar jag? Hur kan jag vara så förmäten att jag visualiserar Claude Monets näckrosmålningar… som tårtor?
Men det är ju inte en parodi. Inte ett skämt. Det är en hyllning. En ren och skär kärleksförklaring till något av det vackraste jag vet. Monets tavlor. Hans sätt att fånga ljus, skiftningar, vattenytor som både speglar och sväljer världen omkring dem. Och när jag tänker på näckrosorna, hur de svävar som färgstänk på en stilla spegel, då blir det tydligt varför den här idén inte bara kändes rätt – den kändes oundviklig.
Tårtor inspirerade av Monets näckrosor.
Ja. Det låter som ett skämt när man säger det högt, men titta själv. Det finns något där. Något flytande, levande, svävande. Något du kan översätta till glasyr, till färgpigment i smörkräm, till ett mönster i socker och färg. Det här är inget du hittar i ett bageri runt hörnet – men kanske i ett kök där någon bestämmer sig för att låta konsten få ett nytt uttryck. Ett ätbart, men ändå vördnadsfullt sådant.
Det vackra med detta lilla experiment är att det går att fortsätta. Du kan inspireras. Du kan skapa din egen Monet-tårta, precis som du ser den. Det finns tillräckligt många bildexempel för att visa att möjligheterna är många. Och förhoppningsvis kan det bli en startpunkt för ett bakverk utöver det vanliga – ett som inte bara smakar gott, utan som också bär på färgernas flöde, på tavlornas stilla rörelse.
Så kanske är det ändå inte så dumt. Kanske kan även en tårta bära på en sorts konstnärlig kärna. Inte som en efterapning, utan som en tolkning. Ett sätt att säga Jag ser det du skapade – och jag vill bära det vidare, på mitt sätt.