En ny karaktär har börjat simma fram ur djupet av mitt skapande. Jag vet inte riktigt varifrån hon kommer. Hon fanns inte där från början. Men kanske låg hon ändå och väntade under ytan, redo att ta form så fort jag började känna in vågrörelserna i ett nytt projekt.
Hon är en sjöjungfru. Men inte den typiska sjöjungfrun med snäckbikini och glittrande fenor. Nej, den här gestalten är något annat. Jag ville skapa en varelse som var ett med sitt element. Någon som bär vattnet, inte bara som ett hem utan som sin identitet. Så blev hon till: Ett fantasiväsen klätt i havet självt.
Det gröna håret böljar som sjögräs i strömmen och hennes klänning tycks vara sydd av tång, pärlor och ljus. Pärlorna hänger längs hennes armar, hals, rygg och hår. Och jag föreställer mig att de klingar mjukt när hon rör sig. Som om havet sjunger i takt med henne.
Jag har arbetat med sjöjungfrun i Midjourney och varje bild har fört mig närmare karaktären. Jag har experimenterat med färgskiftningar i vattenytan, med ljusreflexer, med hur tyget och håret rör sig i flödet. Det är i denna digitala miljö som jag ofta låter mina karaktärer växa fram.
Vi håller fortfarande på att lära känna varandra, hon och jag. Det finns mycket jag ännu inte vet om henne. Men jag känner starkt att hon bär på en längtan. Inte nödvändigtvis efter kärlek och inte heller efter ett benpar att vandra på land med.
Kanske kommer jag skriva om henne. Kanske får hon en egen berättelse längre fram. Eller kanske kommer hon bara vara med mig ett tag och sedan sjunka tillbaka ner i djupet från vilket hon kom. Men just nu känns hon som en ledsagare. Som någon som påminner mig om varför jag skapar.
