sandra m jonsson

En berättelse i blom – skapandet av en mytisk kärleksscen

Det finns berättelser jag alltid återvänder till. Inte för att de är enkla eller trösterika – snarare tvärtom. De skaver, glöder, dröjer sig kvar. En av dem är myten om Afrodite och Adonis. Den vackre jägaren som får gudinnans hjärta att slå, men som också ska komma att krossa det.

En dag såras Adonis dödligt av ett vildsvin. Afrodite rusar till honom, men hinner inte rädda hans liv. Hennes tårar faller till marken där han legat, blandat med hans blod. Och ur sorgen spirar något nytt. En blomma. I vissa versioner sägs det vara vitsippor, i andra anemoner. Döden som skapar liv – det är både symboliskt och fysiskt. Och så vackert i sin sorg.

Det var den berättelsen jag ville gestalta i bild. Jag har arbetat med det här projektet tidigare, på en annan plattform. Sedan dess har det fortsatt växa inom mig, varför jag återkom till och byggde vidare på det. Bild för bild. Med hjälp av Midjourney, ett AI-verktyg som jag experimenterat med i över ett år nu, formade jag Afrodites värld – ett landskap av ljus, smärta och återfödelse.

Att återskapa känslor i bild är alltid en utmaning. Och särskilt med AI, där det ibland krävs oändlig finjustering för att få till en bild som känns. Jag ville fånga det skira. Det eteriska. Kontrasten mellan Afrodites gudomliga prakt och den ömhet som föds ur förlust. Och jag ville att blommorna – vare sig du ser dem som anemoner eller vitsippor – skulle tala om något större än bara växtlighet. De skulle bära en berättelse.

myt om afrodite adonis och vitsippor blommor springer ur gudinnans sorg — *Bild: Sandra Jönsson med hjälp av AI*

Min skarpögde sambo påpekade något som jag själv knappt tänkt på, så uppslukad som jag varit: Hon ligger inte riktigt på marken. Och han har förstås rätt. Att få till tyngd i liggande figurer är en av de många stora utmaningarna med AI-bildskapande. Det är svårt att återskapa den där naturliga förankringen i kroppen, hur en kropp faktiskt sjunker ner, tar plats, vilar mot något.

För mig blev det ett slags avvägning. Jag tycker att bilderna ändå bär på det uttryck jag söker – de är eteriska, skira, emotionella. Men jag är också medveten om deras begränsningar. Och kanske är det just det som gör processen levande. Det är inte perfektion jag eftersträvar, utan närvaro. En känsla.

Stilen har vuxit fram under lång tid. En balans mellan hyperrealism och något mer målat, nästan klassiskt. En sorts visuell hybrid som jag trivs i. Och kanske är det just det som myten kräver – något mellan verklighet och dröm. Mellan smärta och skönhet.

För i Afrodites sorg vilar ändå hopp. Och det är kanske det jag återkommer till. I skapandet. I sagan. I blomningen efter allt som gått förlorat.

vitsippor i skog vacker målning med hyperrealistiska inslag — *Bild: Sandra Jönsson med hjälp av AI*

Vill du fördjupa dig i berättelsen om Afrodite och Adonis kan jag varmt rekommendera en vacker tolkning som publicerats på Sagobygdens blogg – en sida där flera av Sveriges främsta berättare delar med sig av sagor och folktro. I just den versionen vävs myten samman med svensk folktro, där blommorna som spirar ur Afrodites sorg inte är anemoner. De är vitsippor.

Och om du är nyfiken på hur jag tidigare arbetat med bilderna i ett annat sammanhang kan du även läsa det ursprungliga blogginlägget på Hänförd. Där ligger fokus på vitsippan som symbol för liv och död, och det i en högst poetisk tappning. På mitt sätt.

Stilla vatten ruvar på de fasligaste berättelserna i Dredge

Jag visste inte riktigt vad jag gav mig in på när jag började spela Dredge. Det är ett fiskespel, sa folk. En liten båt, ett öppet hav, en stukad fiskare som börjar om sitt liv i en främmande skärgård. Lugn takt, vackert ljus, stilla vatten. Och ändå – från första stund – något annat. En skugga som inte går att placera. Ett hot som aldrig riktigt visar sig men som ändå gör sig påmint. Det är där redan i horisonten. I musiken som darrar till. I hur solen verkar gå ner lite för snabbt. Det är som om något i djupet alltid stirrar tillbaka.

Dredge är ett skräckspel utan typiska skräckeffekter. Det bygger på känslan. Den som växer långsamt, utan att du kan peka ut exakt när den började. Plötsligt märker du bara att du inte andas lika djupt. Att du undviker vissa ljud. Att du stannar kvar i hamnen fastän du egentligen borde hinna ut innan mörkret faller.

Det som fascinerar mig mest är hur skickligt spelet håller tillbaka. Det finns så mycket det kunde göra – men väljer att inte göra. Ingen övertydlig musik som signalerar fara. Inga plötsliga jump scares. I stället är det något med atmosfären, ljuset, de stämningsfulla texterna i din loggbok. Något med hur vissa fiskar du drar upp är… fel. Inte fel som i spelfel. Fel som i världen-rubbar-sig-fel. En för liten mun. Ett öga för mycket. Som om själva naturen försöker säga dig något.

spela dredge tips på ett stämningsfullt skräckspel med smygande stämning som kan inspirera berättandet — *Bild: Sandra Jönsson med hjälp av AI*

Och det är här jag börjar förstå varför det drabbar mig så starkt. För som kreatör – och särskilt som skribent – handlar det ofta om att skapa just det där: stämningen. Den som inte berättar allt. Den som viskar snarare än ropar. Dredge visar hur starkt berättande kan vara när man litar på läsarens eller spelarens fantasi. När man inte slår fast, utan öppnar dörrar. Det kräver mod. Att våga låta något vara antytt.

Jag tänker på mina egna texter. Hur jag ibland vill förklara för mycket. Ta läsaren i handen och gå före. Dredge påminner mig om att det ibland är bättre att gå bakom. Att låta det okända ligga kvar i skuggorna. Att bygga spänning genom att avstå från svar.

Om du är nyfiken på Dredge men ännu inte har spelat det rekommenderar jag att börja med att se trailern. Den fångar precis den där långsamma, krypande stämningen som gör spelet så speciellt – och ger en försmak av den värld du snart själv kan segla ut i. Det är inte den sortens trailer som kastar allt i ansiktet på dig, utan en som väcker frågor, kittlar sinnet och får dig att undra vad som egentligen gömmer sig under ytan.

När en undervattensvärld får glittra som ett smycke

Det var för ungefär ett år sedan jag skapade min hyperrealistiska undervattensvärld – under en vecka som nästan helt försvann i idéer, färger, former och oväntat många turer.

hyper realism sjögräs i tyg med guldtråd och pärlemor — *Bild: Sandra Jönsson med hjälp av AI*

Och jag sjönk djupare och djupare ner i denna fantastiska, magiska och helt otroliga vattenvärld.

korallrev gjort av stenar pärlor och glittrande material hyper realistisk bild — *Bild: Sandra Jönsson med hjälp av AI*

Det började som ett sidospår men blev snart något mycket större. En plats jag ville vara i, bygga vidare på, förfina. Och det jag byggde glittrade. På riktigt.

krabba gjord av snäckskal pärlemor och pärlor hyperrealistisk bild — *Bild: Sandra Jönsson med hjälp av AI*

Den värld jag skapade var full av snäckor, sjöhästar, maneter och sjögräs – men inga vanliga.

hyperrealistiska havsanemoner av pärlor juveler vattendroppar och skirt tyg — *Bild: Sandra Jönsson med hjälp av AI*

Här gnistrar snäckorna som ädelstenar. Här böljar sjögräset som om det vore vävt av silkestråd.

fisk med juveler och pärlor och ett magiskt material i plast hyperrealism — *Bild: Sandra Jönsson med hjälp av AI*

Det öververkliga fick slå rot i det välbekanta, och just där, i det skimrande mötet mellan världar, uppstod något jag själv inte kunde slita blicken från.

skimrande snäcka med juveler och massor av pärlor hyperrealistiskt — *Bild: Sandra Jönsson med hjälp av AI*

För det var det jag ville åt. Inte bara att avbilda havet, utan att förvandla det till något smyckeslikt. En värld som glimrar som ett halsband i rörelse. Som skimrar i lager, nyanser och texturer.

koraller med pärlor hyper realism bildstil — *Bild: Sandra Jönsson med hjälp av AI*

Verkligt eller inte – det spelar egentligen ingen roll. Det är upplevelsen jag vill åt. Känslan av att något lockar i djupet. Känslan av att du måste titta en gång till.

hyperrealistisk juvelbeströdd sjöhäst med hårt skal — *Bild: Sandra Jönsson med hjälp av AI*

Jag ville skapa bilder som dröjer sig kvar. Inte på grund av dramatik, utan för att de bär på något stilla, något intrikat. En rytm i detaljerna. Ett litet blänk i mörkret.

fladdrande sjögräs i tyg med trådar av guld och blommor av sötvattenspärlor — *Bild: Sandra Jönsson med hjälp av AI*

För mig har det alltid varit så med bildskapande – det är där, i det finstilta, som magin bor.

sjöstjärna med detaljer av pärlor på havets botten — *Bild: Sandra Jönsson med hjälp av AI*

Det är kanske därför jag fortfarande inte riktigt släppt taget om projektet.

gnistrande manet juveler pärlor stenar skira trådar hyperrealism — *Bild: Sandra Jönsson med hjälp av AI*

Även om det är färdigt på ett sätt, så är det också ett rum jag kan återvända till. Ett skimmer jag kan vila i. En skimrande påminnelse om att det enkla kan bli storslaget när man låter det glittra som ett smycke.

Karaktärerna som vuxit med mig – och nu fått liv i bild

Det är något särskilt med projekt som man inte gör för någon annan än sig själv. Projekten där man får vara nörd, drömmare och perfektionist i ett. I dag blev jag typ klar med ett sådant. Ett hjärteprojekt som jag arbetat med sedan i höstas – utan deadline, utan publik, utan krav. Bara jag, mina karaktärer och en envishet som inte riktigt går att förklara.

Det handlar om en fantasyvärld jag burit med mig i många år. Karaktärer som följt mig sedan jag var fjorton och jag första gången började spela rollspel, som vuxit med mig, fördjupats, förändrats – och som på något sätt alltid finns där i bakhuvudet.

fantasy purpurklädd kung i regal miljö bild — *Bild: Sandra Jönsson med hjälp av AI*
*Kan en kung vara kung utan att tyngas av allvaret?*

Jag skulle kunna säga att karaktärerna fått egna liv, men det är kanske snarare så att de blivit speglar. Av idéer, känslor, skeenden. Av mig själv, i olika skeden. Jag går inte in på alla detaljer – det vore för personligt. Men jag visar ändå något, för med bilderna har jag faktiskt blottat mer än jag trodde.

Jag har använt Midjourney för att visualisera karaktärerna och processen har varit både rolig och pysslig. Midjourney är ett AI-verktyg som kräver tålamod, öga för detaljer och en vilja att testa igen – och igen – tills det sitter.

kvinnlig magiker och kunglig rådgivare fantasy karaktär bild — *Bild: Sandra Jönsson med hjälp av AI*

Men när det sitter, då sitter det. Bild efter bild, nyanser efter nyanser, har jag ringat in något som jag sökt efter länge. I dag fick jag äntligen till den kvinnliga karaktären precis som jag ville ha henne. Hon var den sista pusselbiten i den större helheten, och kvinnor är verkligen inte det lättaste att göra.

Det är något ömt i karaktärernas möte på den inledande bilden, tycker jag. Den manlige karaktären är kung, den kvinnliga en magiker och lärd rådgivare – och sedermera hans maka. Deras värld är ett slags fantasymix av antik och medeltida arkitektur, med kungliga salar, magiska symboler och tyst historia i stenarna. Karaktärerna har sina egna resor, sina egna inre konflikter. Men det är förstås i det gemensamma de riktigt lyser.

leende kung fantasy karaktär bild inspiration — *Bild: Sandra Jönsson med hjälp av AI*

Det vackra med att skapa för sin egen skull är att det inte behöver bli färdigt. Inte egentligen. Jag kanske kommer att återvända till fantasyvärlden och dess karaktärer igen. Bygga vidare. Justera. Göra om. För det är ju det vi gör, vi som lever nära våra idéer. Vi sätter formen, men vi lämnar också en dörr öppen.

Och just nu känns den dörren vidöppen – som om karaktärerna väntar där inne, redo att fortsätta sin historia.