Kategori: Hårresande

Spåren efter det omöjliga – finns sjöodjur och havsmonster?

Glad i mina nya anteckningsböcker och pennor ägnade jag gårdagen åt att fördjupa mig i ämnen – och att anteckna medan tankarna fortfarande var färska. Det är något särskilt med att skriva för hand. Att kunna pausa ett ögonblick och fånga det där som annars lätt flyger förbi.

Ett hav av myter, fynd och sägner från djupet

En av gårdagens mest inspirerande källor var Historys officiella Youtubekanal, närmare bestämt ett nytt avsnitt i serien The proof is out there. Avsnittet heter ”Creepy sea monsters” – och ja, det är precis så spännande som det låter. Här går man igenom allt från senaste fynd till gamla legender och sällsamma observationer. Foton, filmklipp, folktro. Allt ryms i en värld där sjöodjur och havsmonster fortfarande fascinerar.

Sanna eller falska spår efter vattenvarelser?

Så vad är det avsnittet tittar närmare på? En japansk sjöjungfru från en 300 år gammal låda, exempelvis. Lådan påstås ha öppnats så sent som 2022. Enligt japansk folktro har sjöjungfrur bland annat apansikten och bär inte mycket likhet med den västerländska bilden av översvallande skönhet.

fakta och tro megalodon havsmonster inspiration
Bild: Sandra Jönsson med hjälp av AI

Från Brasilien visas ett filmklipp där en fiskebåt tycks jagas av en varelse med lysande gula ögon. Ett annat klipp visar en gigantisk orm som ringlar genom vattenmassorna i en flod – och genast går tankarna till myter om floddelfiner som kan anta mänsklig skepnad, till gudomliga sjöormar och till urtidsdjuret titanboa.

Ett annat fynd visar ett osannolikt långt skelett på Medelhavets botten. En ryggrad? Något som för tankarna till megalodon. Kan urtidsdjur fortfarande gömma sig i djupet?

Och förstås – de brittiska öarna, där spåren efter sjöodjur är täta och ständigt återkommande. Nessie, Loch Ness-odjuret, dyker så klart upp. Här görs kopplingar till svanödlor och plesiosaurier, som tydligen levt i området en gång i tiden.

loch ness sjöodjur folktro och saga fakta
Bild: Sandra Jönsson med hjälp av AI

Avsnittet är både spekulativt och sakligt – mest faktabaserat och analytiskt, faktiskt – men med respekt för det mänskliga behovet av att tro och berätta. Oavsett om fynden avfärdas eller lämnas öppna blir programmet en fascinerande introduktion till mytens kraft och människans relation till havets djupaste skuggor.

När bilder föds ur folktro, skräck och fantasi

För min del blev det här avsnittet startskottet för ett nytt målarbildstema. På kvällskvisten drog jag i gång en ny bildserie – och först ut är ett havsmonster. Det känns som en naturlig fortsättning på en dag som började med penna mot papper och slutade i undervattensfantasi. Jag är förtjust i att låta idéer vandra från intryck till skiss, från historia till eget bilduttryck. Och här fanns gott om näring för tanken.

Tips: Se avsnittet Creepy sea monsters på Youtube

Avsnittet i fråga finns att se på Historys officiella Youtubekanal och är en del av spellistan The proof is out there. Om du, liksom jag, är nyfiken på gränslandet mellan vetenskap, myt och berättelse – missa inte ”Creepy sea monsters”. Det är en cirka 35 minuters fascinerande resa genom havslegender, moderna observationer och tidlösa skräckberättelser. Allt med en vetenskaplig inramning.

Och på tal om skräck på havet, se mitt blogginlägg om spelet Dredge.

Stilla vatten ruvar på de fasligaste berättelserna i Dredge

Jag visste inte riktigt vad jag gav mig in på när jag började spela Dredge. Det är ett fiskespel, sa folk. En liten båt, ett öppet hav, en stukad fiskare som börjar om sitt liv i en främmande skärgård. Lugn takt, vackert ljus, stilla vatten. Och ändå – från första stund – något annat. En skugga som inte går att placera. Ett hot som aldrig riktigt visar sig men som ändå gör sig påmint. Det är där redan i horisonten. I musiken som darrar till. I hur solen verkar gå ner lite för snabbt. Det är som om något i djupet alltid stirrar tillbaka.

Dredge är ett skräckspel utan typiska skräckeffekter. Det bygger på känslan. Den som växer långsamt, utan att du kan peka ut exakt när den började. Plötsligt märker du bara att du inte andas lika djupt. Att du undviker vissa ljud. Att du stannar kvar i hamnen fastän du egentligen borde hinna ut innan mörkret faller.

Det som fascinerar mig mest är hur skickligt spelet håller tillbaka. Det finns så mycket det kunde göra – men väljer att inte göra. Ingen övertydlig musik som signalerar fara. Inga plötsliga jump scares. I stället är det något med atmosfären, ljuset, de stämningsfulla texterna i din loggbok. Något med hur vissa fiskar du drar upp är… fel. Inte fel som i spelfel. Fel som i världen-rubbar-sig-fel. En för liten mun. Ett öga för mycket. Som om själva naturen försöker säga dig något.

spela dredge tips på ett stämningsfullt skräckspel med smygande stämning som kan inspirera berättandet
Bild: Sandra Jönsson med hjälp av AI

Och det är här jag börjar förstå varför det drabbar mig så starkt. För som kreatör – och särskilt som skribent – handlar det ofta om att skapa just det där: stämningen. Den som inte berättar allt. Den som viskar snarare än ropar. Dredge visar hur starkt berättande kan vara när man litar på läsarens eller spelarens fantasi. När man inte slår fast, utan öppnar dörrar. Det kräver mod. Att våga låta något vara antytt.

Jag tänker på mina egna texter. Hur jag ibland vill förklara för mycket. Ta läsaren i handen och gå före. Dredge påminner mig om att det ibland är bättre att gå bakom. Att låta det okända ligga kvar i skuggorna. Att bygga spänning genom att avstå från svar.

Om du är nyfiken på Dredge men ännu inte har spelat det rekommenderar jag att börja med att se trailern. Den fångar precis den där långsamma, krypande stämningen som gör spelet så speciellt – och ger en försmak av den värld du snart själv kan segla ut i. Det är inte den sortens trailer som kastar allt i ansiktet på dig, utan en som väcker frågor, kittlar sinnet och får dig att undra vad som egentligen gömmer sig under ytan.