Hur föds vissa idéer? I mitt fall sker det oftast genom två upplevelser som råkar mötas och som sedan smälter samman till något nytt.
För någon vecka sedan besökte jag Sofiero slott och slottsträdgård under rhododendronblomningen. Det var ett överdåd av färg och former, nästan overkligt i sin prakt. Samtidigt befann jag mig mitt i läsningen av Holly Blacks fantasyserie Luftens folk, där magiska riken, älvfolk och mörk fägring genomsyrar varje sida.
Det ena gödde det andra. Rhododendronmiljöerna omkring mig kändes plötsligt sagolika på riktigt. Jag började fantisera om dolda rum och gångar under buskarna, om hur grenarna växte som valv och salar. Det var som att naturen själv bjöd in till något större. Något hemligt. Något förtrollat.
Och medan jag rörde mig i dessa världar – både i verkligheten och i fantasin – föddes en ny idé: rhododendronväsen.
Jag föreställde mig trädandar och skogsälvor, väsen lika snirkliga och sammanflätade som rhododendrernas grenar. Inte ljusa och vänliga nödvändigtvis, utan ståtliga, vilda och kanske rentav mörka. Stora röda blommor lyste från huvuden och armar och inte minst mot det murriga grenverket som växte genom deras kroppar.
Självklart var jag tvungen att testa. I Midjourney började jag experimentera med just detta, det vill säga väsen födda ur blommande träd och buskar. Och till min stora glädje växte där fram älvor och oknytt, slingrande, högresta, nästan majestätiska.
Det blev något nytt. Något vackert. Något som aldrig hade blivit till om det inte vore för just det där mötet mellan en verklig plats och en fantastisk bokvärld. Två intryck som råkade nudda varandra. Och som fortsätter att växa vidare i bild – och självklart i tanke.
Jag föreställer mig att rhododendronväsena befinner sig på en bal i skogen, lite som i Blacks älvrike där det dansas genom nätterna.
