Etikett: weird fiction

Spelet Digseum: Pixelperfekt mys för arkeologihjärtat

Jag har precis klivit in i cozy gaming-världen på min nya dator och som ett av de första spelen via mitt alldeles färska Steam-konto (ja, det är sant!) valde jag Digseum. Det är ett oväntat gulligt och beroendeframkallande litet spel, med den där charmiga pixelgrafiken som andas barndom, Amiga och arkad på samma gång.

Gräv, bygg och ställ ut – i ditt alldeles egna museum

I Digseum är målet enkelt men genialt: Du ska gräva fram föremål och sedan ställa ut dem i ett museum du själv bygger upp. Det låter kanske som ett klickspel – och det är det på ett sätt – men det finns även drag av management, samling, rogue samt av simulator.

Under spelets gång gräver du dig fram i en oväntat spännande värld där lerkärl och vardagsföremål blandas med dinosaurieben och utomjordiska artefakter. Det känns som en lekfull flört med arkeologins många skepnader – från klassiska utgrävningar till science fiction. Allt detta samlar du, visar upp och utvecklar vidare i ditt museum.

Varje gång du lyckas hitta något spännande kan du använda pengarna till att uppgradera både grävarutrustningen och museets kapacitet. På så sätt hittar du fler skatter, får fler besökare, tjänar mer och låser upp ännu fler reliker med utställningspotential. Det är som ett evigt flöde av små belöningar, utan att det känns stressigt eller påträngande.

Lågupplöst nostalgi med smart design och upplägg

Det som verkligen sticker ut är stilen: Digseum är byggt i sparsam men otroligt genomtänkt pixel art. Varje figur, föremål och knapp känns som ett med världen. Det är färgglatt utan att blinka, mysigt utan att bli barnsligt och framför allt är det lätt att förlora sig i.

Jag som verkligen inte är någon genreexpert tycker att spelet rör sig någonstans mellan samlarspel, idle-clicker och något arkadigt, med en skopa rogue mechanics. Inte i den svettiga, adrenalinpumpande bemärkelsen. utan mer som en känsla av att börja om med bättre förutsättningar.

Fem anledningar till att jag fastnade för Digseum

Det finns mycket att tycka om med Digseum – nedanför följer fem av de saker jag uppskattar med datorspelet:

  • Pixelgrafiken – Den nostalgiska stilen fångar mig direkt. Det känns retro, men inte dammigt.
  • Uppbyggnaden – Det är något magiskt med att få börja smått och bygga upp något eget i sin takt.
  • Museikonceptet – Jag menar, hur ofta får man bygga sitt eget museum i ett spel?
  • Kombon av grävande och byggande – En oväntad mix som fungerar förvånansvärt bra.
  • Världen – Från antika reliker till laserpistoler – det är arkeologi som äventyr och lek.

Någon annan som också fastnat för spelet är Dangerouslyfunny på Youtube. Se hans videorecension av Digseum, en spelrecension som ger dig en generös inblick i spelets upplägg och mekaniker. Ett annat spel jag haft glädje av på sistone är Dregde, även det med vissa mystiska samlarinslag.

Stilla vatten ruvar på de fasligaste berättelserna i Dredge

Jag visste inte riktigt vad jag gav mig in på när jag började spela Dredge. Det är ett fiskespel, sa folk. En liten båt, ett öppet hav, en stukad fiskare som börjar om sitt liv i en främmande skärgård. Lugn takt, vackert ljus, stilla vatten. Och ändå – från första stund – något annat. En skugga som inte går att placera. Ett hot som aldrig riktigt visar sig men som ändå gör sig påmint. Det är där redan i horisonten. I musiken som darrar till. I hur solen verkar gå ner lite för snabbt. Det är som om något i djupet alltid stirrar tillbaka.

Dredge är ett skräckspel utan typiska skräckeffekter. Det bygger på känslan. Den som växer långsamt, utan att du kan peka ut exakt när den började. Plötsligt märker du bara att du inte andas lika djupt. Att du undviker vissa ljud. Att du stannar kvar i hamnen fastän du egentligen borde hinna ut innan mörkret faller.

Det som fascinerar mig mest är hur skickligt spelet håller tillbaka. Det finns så mycket det kunde göra – men väljer att inte göra. Ingen övertydlig musik som signalerar fara. Inga plötsliga jump scares. I stället är det något med atmosfären, ljuset, de stämningsfulla texterna i din loggbok. Något med hur vissa fiskar du drar upp är… fel. Inte fel som i spelfel. Fel som i världen-rubbar-sig-fel. En för liten mun. Ett öga för mycket. Som om själva naturen försöker säga dig något.

spela dredge tips på ett stämningsfullt skräckspel med smygande stämning som kan inspirera berättandet
Bild: Sandra Jönsson med hjälp av AI

Och det är här jag börjar förstå varför det drabbar mig så starkt. För som kreatör – och särskilt som skribent – handlar det ofta om att skapa just det där: stämningen. Den som inte berättar allt. Den som viskar snarare än ropar. Dredge visar hur starkt berättande kan vara när man litar på läsarens eller spelarens fantasi. När man inte slår fast, utan öppnar dörrar. Det kräver mod. Att våga låta något vara antytt.

Jag tänker på mina egna texter. Hur jag ibland vill förklara för mycket. Ta läsaren i handen och gå före. Dredge påminner mig om att det ibland är bättre att gå bakom. Att låta det okända ligga kvar i skuggorna. Att bygga spänning genom att avstå från svar.

Om du är nyfiken på Dredge men ännu inte har spelat det rekommenderar jag att börja med att se trailern. Den fångar precis den där långsamma, krypande stämningen som gör spelet så speciellt – och ger en försmak av den värld du snart själv kan segla ut i. Det är inte den sortens trailer som kastar allt i ansiktet på dig, utan en som väcker frågor, kittlar sinnet och får dig att undra vad som egentligen gömmer sig under ytan.