I går införskaffade jag nya anteckningsböcker och pennor. Den där enkla glädjen, den som känns i kroppen direkt. Redan på kvällen satt jag i soffan framför tv:n och lät handen gå. Tankar, intryck, små idéer som behövde samlas innan de försvann. Det är en stillsam lycka, att ha rätt verktyg till rätt stund.
När så mycket i dag kan broderas ut digitalt, med AI och smarta system som förädlar och sorterar, har den gamla hederliga anteckningsboken faktiskt blivit ovärderlig. Den är startpunkten. Grunden. Det är där jag börjar när något rör sig i mig.
Utifrån anteckningarna kan jag sedan förgrena vidare – och där kommer ChatGPT in. Jag matar in tankarna, låter dem ta form och plötsligt blir allt både mer överskådligt och mer konkret. Mina arbetsdagar har blivit så mycket effektivare på det sättet.
Men ändå. Trots alla digitala finesser föredrar jag ofta att skriva för hand. Det är något med kopplingen mellan handen och hjärnan. Något som inte kan återskapas i ett tangentbord. När jag skriver för hand stannar jag upp. Jag hinner känna efter. Orden letar sig fram i ett annat tempo. Det är som om tanken får en annan klang när den får gå via bläck.
Anteckningsboken har blivit mer än bara ett verktyg. Den är en förlängning av mitt seende. En plats – eller låt oss kalla den en kanvas – för alla de där fragmenten som ännu inte har någon form. Och kanske är det just det, för att kunna skapa något riktigt bra behöver jag först samla, famla, formulera på ett sätt som är både fritt och förankrat. Där är pappret oöverträffat.
Om du vill läsa mer om hur anteckningsböcker kan användas i vardagen som kreatör kan du se blogginlägget ”Anteckningsböcker – praktiska verktyg för dig som skriver”. Där delar jag fler tankar om hur du kan använda skrivboken som stöd i ditt kreativa arbete – vare sig du jobbar analogt, digitalt eller, som jag, någonstans däremellan.
