Det var för ungefär ett år sedan jag skapade min hyperrealistiska undervattensvärld – under en vecka som nästan helt försvann i idéer, färger, former och oväntat många turer.
Och jag sjönk djupare och djupare ner i denna fantastiska, magiska och helt otroliga vattenvärld.
Det började som ett sidospår men blev snart något mycket större. En plats jag ville vara i, bygga vidare på, förfina. Och det jag byggde glittrade. På riktigt.
Den värld jag skapade var full av snäckor, sjöhästar, maneter och sjögräs – men inga vanliga.
Här gnistrar snäckorna som ädelstenar. Här böljar sjögräset som om det vore vävt av silkestråd.
Det öververkliga fick slå rot i det välbekanta, och just där, i det skimrande mötet mellan världar, uppstod något jag själv inte kunde slita blicken från.
För det var det jag ville åt. Inte bara att avbilda havet, utan att förvandla det till något smyckeslikt. En värld som glimrar som ett halsband i rörelse. Som skimrar i lager, nyanser och texturer.
Verkligt eller inte – det spelar egentligen ingen roll. Det är upplevelsen jag vill åt. Känslan av att något lockar i djupet. Känslan av att du måste titta en gång till.
Jag ville skapa bilder som dröjer sig kvar. Inte på grund av dramatik, utan för att de bär på något stilla, något intrikat. En rytm i detaljerna. Ett litet blänk i mörkret.
För mig har det alltid varit så med bildskapande – det är där, i det finstilta, som magin bor.
Det är kanske därför jag fortfarande inte riktigt släppt taget om projektet.
Även om det är färdigt på ett sätt, så är det också ett rum jag kan återvända till. Ett skimmer jag kan vila i. En skimrande påminnelse om att det enkla kan bli storslaget när man låter det glittra som ett smycke.