Jag har tagit fram AI-genererade bilder för röda tulpaner i flytande akryl, akryltusch eller i acrylic ink, som det också kallas.
Att experimentera med konst och uttryck i material jag även använder med händerna är ett av mina största nöjen i Midjourney. På så sätt hålls idémakeriet och den konstnärliga blicken levande när jag inte har tid eller ork att plocka fram akrylfärgerna.
Bild: Sandra Jönsson med hjälp av AI
Det är något särskilt med flytande bläck och tusch. Som om färgen har en egen vilja. Den flyter, breder ut sig, smälter samman och drar sig undan igen. Det är som att varje bild rymmer en liten oförutsägbarhet – något som överraskar och väcker nyfikenhet.
Just de här röda tulpanerna bär på det där oväntade. Färgen böljar utåt i sprickor, flöden och silkestunna skiftningar. Som om blomman löser upp sig, blommar vidare bortom bladens gräns. Och kanske är det just det som lockar mig, att bilden inte stannar. Den rör sig. Den lever.
Bild: Sandra Jönsson med hjälp av AI
Att arbeta i Midjourney har för mig blivit en slags konstnärlig fortsättning. Inte ett alternativ till pensel och papper, utan ett parallellt sätt att tänka och skapa. Det ena närs av det andra. Och ibland räcker det att se hur en bild kan ta form i det digitala för att lusten till det analoga ska vakna igen.
Det finns berättelser som bär sin egen färgpalett. Romeo och Julia är en sådan berättelse. Den är djupt förankrad i kärlekens alla ytterligheter – skörheten, hetsigheten, förtvivlan – och just därför ville jag ta mig an den visuellt. Inte som illustration, utan som en tolkning. Ett försök att översätta känslan till bild, form och färg.
Jag har tidigare kämpat med att få till kroppstyngd i AI-bilder, som i projektet med Afrodite och Adonis. Men här, i bilderna inspirerade av Romeo och Julia, tycker jag själv att det fungerar bättre. Utmaningarna låg i något annat den här gången: Hur får man två kroppar att omfamna varandra utan att det ser stelt ut? Hur fångar man ömhet, rörelse, avslut? I gräset, på balkongen, i döden. Kärlekens alla scener.
Bild: Sandra Jönsson med hjälp av AI
Det är något med färgerna som bär bildvärlden. Röda, lila och gula blommor som pulserar genom motiven – som ett blodomlopp av färg. Vare sig det är en blomsteräng de två älskande vilar på, eller balkongen i Verona som förbinder dem i smyg, så finns samma glöd där. Det är mustigt men ändå luftigt. Expressivt men inte överlastat. Och för mig, personligen, känns det som ett slags bildlig motsvarighet till William Shakespeares språk: eldigt, levande, vackert och brutalt på en och samma gång.
Jag har, som i mina tidigare projekt, använt min personliga Midjourney-profil för att få till det uttryck jag vill åt – en blandning av hyperrealism och målning, där det syns att bilden är skapad men ändå känns verklig. Här är penseldragen mer uttrycksfulla, livligare. Jag ville att färgerna skulle glöda, att landskapet skulle andas Italien. Och jag tycker att jag nästan hittade dit.
Bild: Sandra Jönsson med hjälp av AI
En av bilderna har jag redan använt till ett annat projekt på Hänförd, där jag skriver om parallellerna mellan Romeo och Julia och Ovidius berättelse om Pyramus och Thisbe. Det är något så fascinerande med hur berättelser vandrar. Hur teman, motiv och känslor speglas genom sekler. Och kanske är det just därför jag ständigt återvänder till dessa klassiska kärlekssagor. För att de låter mig skapa i flera lager – ett visuellt, ett språkligt, ett känslomässigt.
Jag vet inte riktigt vad som tog åt mig – att jag ens fick idén. Och ändå känns det nu så självklart, nästan självklart på ett förnärmat sätt: Hur vågar jag? Hur kan jag vara så förmäten att jag visualiserar Claude Monets näckrosmålningar… som tårtor?
Bild: Sandra Jönsson med hjälp av AI
Men det är ju inte en parodi. Inte ett skämt. Det är en hyllning. En ren och skär kärleksförklaring till något av det vackraste jag vet. Monets tavlor. Hans sätt att fånga ljus, skiftningar, vattenytor som både speglar och sväljer världen omkring dem. Och när jag tänker på näckrosorna, hur de svävar som färgstänk på en stilla spegel, då blir det tydligt varför den här idén inte bara kändes rätt – den kändes oundviklig.
Bild: Sandra Jönsson med hjälp av AI
Tårtor inspirerade av Monets näckrosor.
Bild: Sandra Jönsson med hjälp av AI
Ja. Det låter som ett skämt när man säger det högt, men titta själv. Det finns något där. Något flytande, levande, svävande. Något du kan översätta till glasyr, till färgpigment i smörkräm, till ett mönster i socker och färg. Det här är inget du hittar i ett bageri runt hörnet – men kanske i ett kök där någon bestämmer sig för att låta konsten få ett nytt uttryck. Ett ätbart, men ändå vördnadsfullt sådant.
Bild: Sandra Jönsson med hjälp av AI
Det vackra med detta lilla experiment är att det går att fortsätta. Du kan inspireras. Du kan skapa din egen Monet-tårta, precis som du ser den. Det finns tillräckligt många bildexempel för att visa att möjligheterna är många. Och förhoppningsvis kan det bli en startpunkt för ett bakverk utöver det vanliga – ett som inte bara smakar gott, utan som också bär på färgernas flöde, på tavlornas stilla rörelse.
Bild: Sandra Jönsson med hjälp av AI
Så kanske är det ändå inte så dumt. Kanske kan även en tårta bära på en sorts konstnärlig kärna. Inte som en efterapning, utan som en tolkning. Ett sätt att säga Jag ser det du skapade – och jag vill bära det vidare, på mitt sätt.
Det finns berättelser jag alltid återvänder till. Inte för att de är enkla eller trösterika – snarare tvärtom. De skaver, glöder, dröjer sig kvar. En av dem är myten om Afrodite och Adonis. Den vackre jägaren som får gudinnans hjärta att slå, men som också ska komma att krossa det.
En dag såras Adonis dödligt av ett vildsvin. Afrodite rusar till honom, men hinner inte rädda hans liv. Hennes tårar faller till marken där han legat, blandat med hans blod. Och ur sorgen spirar något nytt. En blomma. I vissa versioner sägs det vara vitsippor, i andra anemoner. Döden som skapar liv – det är både symboliskt och fysiskt. Och så vackert i sin sorg.
Det var den berättelsen jag ville gestalta i bild. Jag har arbetat med det här projektet tidigare, på en annan plattform. Sedan dess har det fortsatt växa inom mig, varför jag återkom till och byggde vidare på det. Bild för bild. Med hjälp av Midjourney, ett AI-verktyg som jag experimenterat med i över ett år nu, formade jag Afrodites värld – ett landskap av ljus, smärta och återfödelse.
Att återskapa känslor i bild är alltid en utmaning. Och särskilt med AI, där det ibland krävs oändlig finjustering för att få till en bild som känns. Jag ville fånga det skira. Det eteriska. Kontrasten mellan Afrodites gudomliga prakt och den ömhet som föds ur förlust. Och jag ville att blommorna – vare sig du ser dem som anemoner eller vitsippor – skulle tala om något större än bara växtlighet. De skulle bära en berättelse.
Bild: Sandra Jönsson med hjälp av AI
Min skarpögde sambo påpekade något som jag själv knappt tänkt på, så uppslukad som jag varit: Hon ligger inte riktigt på marken. Och han har förstås rätt. Att få till tyngd i liggande figurer är en av de många stora utmaningarna med AI-bildskapande. Det är svårt att återskapa den där naturliga förankringen i kroppen, hur en kropp faktiskt sjunker ner, tar plats, vilar mot något.
För mig blev det ett slags avvägning. Jag tycker att bilderna ändå bär på det uttryck jag söker – de är eteriska, skira, emotionella. Men jag är också medveten om deras begränsningar. Och kanske är det just det som gör processen levande. Det är inte perfektion jag eftersträvar, utan närvaro. En känsla.
Stilen har vuxit fram under lång tid. En balans mellan hyperrealism och något mer målat, nästan klassiskt. En sorts visuell hybrid som jag trivs i. Och kanske är det just det som myten kräver – något mellan verklighet och dröm. Mellan smärta och skönhet.
För i Afrodites sorg vilar ändå hopp. Och det är kanske det jag återkommer till. I skapandet. I sagan. I blomningen efter allt som gått förlorat.
Bild: Sandra Jönsson med hjälp av AI
Vill du fördjupa dig i berättelsen om Afrodite och Adonis kan jag varmt rekommendera en vacker tolkning som publicerats på Sagobygdens blogg – en sida där flera av Sveriges främsta berättare delar med sig av sagor och folktro. I just den versionen vävs myten samman med svensk folktro, där blommorna som spirar ur Afrodites sorg inte är anemoner. De är vitsippor.
Och om du är nyfiken på hur jag tidigare arbetat med bilderna i ett annat sammanhang kan du även läsa det ursprungliga blogginlägget på Hänförd. Där ligger fokus på vitsippan som symbol för liv och död, och det i en högst poetisk tappning. På mitt sätt.
