kärlek – S M Jönsson

Bitterljuv bildtolkning av Yiruma-låten River flows in you

Musik, och särskilt vissa låtar, kan verkligen slå an en ton inom dig. Inte bara i örat, utan i kroppen. I ditt inre. På senare tid har jag gång på gång återvänt till Yirumas ”River flows in you”. Den är så vacker. Så ömt kärleksfull. Så vemodig. Som ett farväl, kanske. Eller ett minne som dröjer sig kvar.

sörjande pianist delade musiken med älskad målning — *Bild: Sandra Jönsson med hjälp av AI*

Att den här låten seglat upp som en av mina favoriter har egentligen inte att göra med att kompositören är koreansk – även om jag annars storkonsumerar koreansk populärkultur till vardags. Nej, ”River flows in you” dök upp av en slump. På en av Spotifys stämningsfulla spellistor för modern klassisk musik. En sådan jag ofta låter rulla i bakgrunden medan jag skriver eller skapar.

målning av piano flygel ensam i ett rum musiken har tystnat i sorg — *Bild: Sandra Jönsson med hjälp av AI*

Men just den här melodin slog till med något särskilt. En dag, medan den spelades, föddes en så tydlig bild i mitt inre. En bild av en man i sorg. Han sitter vid sitt piano. Och i varje tangent han trycker ner är det som att han åkallar sin älskade. Som att hennes ande finns där, i rummet, i musiken. Han spelar inte bara för att minnas. Han spelar för att vara nära.

Den här visionen har följt mig länge nu. I omgångar har jag försökt gestalta den. Försökt skapa bilder som svarar mot den känsla jag får när jag lyssnar. I den djupa sorgen finns glädje och kärlek, i mörkret ljus. Det har inte varit lätt – jag har varit nära, men inte riktigt nått fram.

avliden kvinnas ande dansas i virvlar av musik och kärlek abstrakt målning — *Bild: Sandra Jönsson med hjälp av AI*

Men så i går hände något. Jag slog an rätt sträng. Något bara klickade i mig och plötsligt såg jag det tydligt genom allt bildexperimenterande. Färgerna. Ljuset. Rummet. Den sorgsna kärleken i pianots klang. Och hur det vi förlorat ibland lever vidare i det vi skapar.

Lyssna på River flows in you av Yiruma

Om du vill lyssna på ”River flows in you” finns låten både på Spotify och Youtube – jag länkar till båda plattformarna. Det är en melodi som bär på något stilla och innerligt, och kanske väcker den också en bild eller känsla hos dig. Precis som den gjorde hos mig.

Ett projekt i glöd och blom – Romeo och Julia i Midjourney

Det finns berättelser som bär sin egen färgpalett. Romeo och Julia är en sådan berättelse. Den är djupt förankrad i kärlekens alla ytterligheter – skörheten, hetsigheten, förtvivlan – och just därför ville jag ta mig an den visuellt. Inte som illustration, utan som en tolkning. Ett försök att översätta känslan till bild, form och färg.

Jag har tidigare kämpat med att få till kroppstyngd i AI-bilder, som i projektet med Afrodite och Adonis. Men här, i bilderna inspirerade av Romeo och Julia, tycker jag själv att det fungerar bättre. Utmaningarna låg i något annat den här gången: Hur får man två kroppar att omfamna varandra utan att det ser stelt ut? Hur fångar man ömhet, rörelse, avslut? I gräset, på balkongen, i döden. Kärlekens alla scener.

william shakespeare romeo och julia balkong i verona bild inspiration — *Bild: Sandra Jönsson med hjälp av AI*

Det är något med färgerna som bär bildvärlden. Röda, lila och gula blommor som pulserar genom motiven – som ett blodomlopp av färg. Vare sig det är en blomsteräng de två älskande vilar på, eller balkongen i Verona som förbinder dem i smyg, så finns samma glöd där. Det är mustigt men ändå luftigt. Expressivt men inte överlastat. Och för mig, personligen, känns det som ett slags bildlig motsvarighet till William Shakespeares språk: eldigt, levande, vackert och brutalt på en och samma gång.

Jag har, som i mina tidigare projekt, använt min personliga Midjourney-profil för att få till det uttryck jag vill åt – en blandning av hyperrealism och målning, där det syns att bilden är skapad men ändå känns verklig. Här är penseldragen mer uttrycksfulla, livligare. Jag ville att färgerna skulle glöda, att landskapet skulle andas Italien. Och jag tycker att jag nästan hittade dit.

bild på romeo och julia sovande bland blommor inspiration — *Bild: Sandra Jönsson med hjälp av AI*

En av bilderna har jag redan använt till ett annat projekt på Hänförd, där jag skriver om parallellerna mellan Romeo och Julia och Ovidius berättelse om Pyramus och Thisbe. Det är något så fascinerande med hur berättelser vandrar. Hur teman, motiv och känslor speglas genom sekler. Och kanske är det just därför jag ständigt återvänder till dessa klassiska kärlekssagor. För att de låter mig skapa i flera lager – ett visuellt, ett språkligt, ett känslomässigt.

En berättelse i blom – skapandet av en mytisk kärleksscen

Det finns berättelser jag alltid återvänder till. Inte för att de är enkla eller trösterika – snarare tvärtom. De skaver, glöder, dröjer sig kvar. En av dem är myten om Afrodite och Adonis. Den vackre jägaren som får gudinnans hjärta att slå, men som också ska komma att krossa det.

En dag såras Adonis dödligt av ett vildsvin. Afrodite rusar till honom, men hinner inte rädda hans liv. Hennes tårar faller till marken där han legat, blandat med hans blod. Och ur sorgen spirar något nytt. En blomma. I vissa versioner sägs det vara vitsippor, i andra anemoner. Döden som skapar liv – det är både symboliskt och fysiskt. Och så vackert i sin sorg.

Det var den berättelsen jag ville gestalta i bild. Jag har arbetat med det här projektet tidigare, på en annan plattform. Sedan dess har det fortsatt växa inom mig, varför jag återkom till och byggde vidare på det. Bild för bild. Med hjälp av Midjourney, ett AI-verktyg som jag experimenterat med i över ett år nu, formade jag Afrodites värld – ett landskap av ljus, smärta och återfödelse.

Att återskapa känslor i bild är alltid en utmaning. Och särskilt med AI, där det ibland krävs oändlig finjustering för att få till en bild som känns. Jag ville fånga det skira. Det eteriska. Kontrasten mellan Afrodites gudomliga prakt och den ömhet som föds ur förlust. Och jag ville att blommorna – vare sig du ser dem som anemoner eller vitsippor – skulle tala om något större än bara växtlighet. De skulle bära en berättelse.

myt om afrodite adonis och vitsippor blommor springer ur gudinnans sorg — *Bild: Sandra Jönsson med hjälp av AI*

Min skarpögde sambo påpekade något som jag själv knappt tänkt på, så uppslukad som jag varit: Hon ligger inte riktigt på marken. Och han har förstås rätt. Att få till tyngd i liggande figurer är en av de många stora utmaningarna med AI-bildskapande. Det är svårt att återskapa den där naturliga förankringen i kroppen, hur en kropp faktiskt sjunker ner, tar plats, vilar mot något.

För mig blev det ett slags avvägning. Jag tycker att bilderna ändå bär på det uttryck jag söker – de är eteriska, skira, emotionella. Men jag är också medveten om deras begränsningar. Och kanske är det just det som gör processen levande. Det är inte perfektion jag eftersträvar, utan närvaro. En känsla.

Stilen har vuxit fram under lång tid. En balans mellan hyperrealism och något mer målat, nästan klassiskt. En sorts visuell hybrid som jag trivs i. Och kanske är det just det som myten kräver – något mellan verklighet och dröm. Mellan smärta och skönhet.

För i Afrodites sorg vilar ändå hopp. Och det är kanske det jag återkommer till. I skapandet. I sagan. I blomningen efter allt som gått förlorat.

vitsippor i skog vacker målning med hyperrealistiska inslag — *Bild: Sandra Jönsson med hjälp av AI*

Vill du fördjupa dig i berättelsen om Afrodite och Adonis kan jag varmt rekommendera en vacker tolkning som publicerats på Sagobygdens blogg – en sida där flera av Sveriges främsta berättare delar med sig av sagor och folktro. I just den versionen vävs myten samman med svensk folktro, där blommorna som spirar ur Afrodites sorg inte är anemoner. De är vitsippor.

Och om du är nyfiken på hur jag tidigare arbetat med bilderna i ett annat sammanhang kan du även läsa det ursprungliga blogginlägget på Hänförd. Där ligger fokus på vitsippan som symbol för liv och död, och det i en högst poetisk tappning. På mitt sätt.

Karaktärerna som vuxit med mig – och nu fått liv i bild

Det är något särskilt med projekt som man inte gör för någon annan än sig själv. Projekten där man får vara nörd, drömmare och perfektionist i ett. I dag blev jag typ klar med ett sådant. Ett hjärteprojekt som jag arbetat med sedan i höstas – utan deadline, utan publik, utan krav. Bara jag, mina karaktärer och en envishet som inte riktigt går att förklara.

Det handlar om en fantasyvärld jag burit med mig i många år. Karaktärer som följt mig sedan jag var fjorton och jag första gången började spela rollspel, som vuxit med mig, fördjupats, förändrats – och som på något sätt alltid finns där i bakhuvudet.

fantasy purpurklädd kung i regal miljö bild — *Bild: Sandra Jönsson med hjälp av AI*
*Kan en kung vara kung utan att tyngas av allvaret?*

Jag skulle kunna säga att karaktärerna fått egna liv, men det är kanske snarare så att de blivit speglar. Av idéer, känslor, skeenden. Av mig själv, i olika skeden. Jag går inte in på alla detaljer – det vore för personligt. Men jag visar ändå något, för med bilderna har jag faktiskt blottat mer än jag trodde.

Jag har använt Midjourney för att visualisera karaktärerna och processen har varit både rolig och pysslig. Midjourney är ett AI-verktyg som kräver tålamod, öga för detaljer och en vilja att testa igen – och igen – tills det sitter.

kvinnlig magiker och kunglig rådgivare fantasy karaktär bild — *Bild: Sandra Jönsson med hjälp av AI*

Men när det sitter, då sitter det. Bild efter bild, nyanser efter nyanser, har jag ringat in något som jag sökt efter länge. I dag fick jag äntligen till den kvinnliga karaktären precis som jag ville ha henne. Hon var den sista pusselbiten i den större helheten, och kvinnor är verkligen inte det lättaste att göra.

Det är något ömt i karaktärernas möte på den inledande bilden, tycker jag. Den manlige karaktären är kung, den kvinnliga en magiker och lärd rådgivare – och sedermera hans maka. Deras värld är ett slags fantasymix av antik och medeltida arkitektur, med kungliga salar, magiska symboler och tyst historia i stenarna. Karaktärerna har sina egna resor, sina egna inre konflikter. Men det är förstås i det gemensamma de riktigt lyser.

leende kung fantasy karaktär bild inspiration — *Bild: Sandra Jönsson med hjälp av AI*

Det vackra med att skapa för sin egen skull är att det inte behöver bli färdigt. Inte egentligen. Jag kanske kommer att återvända till fantasyvärlden och dess karaktärer igen. Bygga vidare. Justera. Göra om. För det är ju det vi gör, vi som lever nära våra idéer. Vi sätter formen, men vi lämnar också en dörr öppen.

Och just nu känns den dörren vidöppen – som om karaktärerna väntar där inne, redo att fortsätta sin historia.