använda digitala verktyg – Sida 3 – S M Jönsson

Spökservetter – en söt liten detalj i halloweendukningen

Inför halloween ville jag skapa något som kändes både festligt och enkelt att göra själv – något som skulle kunna inspirera till en personlig dukning. Resultatet blev dessa små spökservetter, en lekfull blandning av höstmys och halloweenstämning.

Jag tog fram bilderna i Midjourney som en del av arbetet med ett inspirerande affiliateinlägg. Tanken var att visa hur man kan kombinera färdiga produkter med egna idéer och samtidigt tillföra något nytt till dukningen. Helt enkelt något som känns varmt, charmigt och oväntat.

Från vit servett till litet sött spöke

Idén är lika enkel som effektfull. En vit servett viks till en mjuk topp, får ett par ögon och rosiga kinder och blir till ett litet spöke. På bordet finns även höstlöv och små dekorationspumpor som ramar in figuren och förstärker stämningen.

duka halloweenbord med spöken servetter midjourney bild — *Bild: S M Jönsson med hjälp av AI*

I Midjourney arbetade jag med nyckelord som ghost napkin, cozy halloween table setting, autumn leaves, warm candlelight för att få fram precis den där balansen mellan festligt och hemtrevligt. Ljuset och färgtonerna fick bli lika viktiga som själva motivet.

Servettinspiration till din egen dukning

Det fina med den här typen av idéer är att de går att variera i det oändliga. Spökservetterna kan göras med tyg- eller pappersservetter, små tygbitar eller till och med kaffefilter. Vill man ta det ett steg längre kan man sätta fast spökena på glas, fästa dem på sugrör eller placera dem som dekoration på tårtfat.

Bilderna blev på så sätt mer än bara illustrationer till ett inlägg – de fungerar som små idémodeller för dukning och pyssel. Det är just så jag gillar att arbeta, att låta digitala bilder fungera som startpunkter för verkligt skapande.

När halloween blir stilfullt med spökservetter

Spökservetterna visar också hur halloweenpyssel kan vara både roligt och vackert. Man behöver inte välja mellan lekfullt och stilrent – det går att kombinera båda. En enkel detalj som denna kan förändra hela bordets uttryck och skapa en stämning som passar lika bra till familjefesten som till en mysig middag med vänner.

spökservetter halloweenpyssel tips till dukning — *Bild: S M Jönsson med hjälp av AI*

Det är i sådana här projekt jag tycker kreativiteten blommar som mest, det vill säga när fantasin får möta vardagen.

Stämningsfulla ekorrar tar form i akvarell och höstlöv

Hösten är full av färger som nästan ber om att få användas i skapande. När jag började arbeta med dessa bilder i Midjourney ville jag kombinera två saker jag tycker särskilt mycket om, nämligen akvarellens mjuka uttryck och naturens egna material. Resultatet blev en serie ekorrar där målningen möter riktiga höstlöv, som om löven själva förvandlats till svansar.

Det är just den här typen av idéer jag älskar att utveckla: Små, lekfulla modeller som väcker skaparlust och känns möjliga att återskapa hemma.

Från akvarellidé till digital modell

Jag utgick från en enkel bild i huvudet. Det var en sittande ekorre i profil, målad i varma toner av orange och brunt, med en svans som byggs upp av riktiga löv i guld, bärnsten och koppar.
I Midjourney skrev jag in ord som watercolor squirrel with real autumn leaves tail, warm light, natural textures och justerade detaljerna tills det hela kändes precis rätt.

ekorre målning i vattenfärg svans av löv höstpyssel — *Bild: S M Jönsson med hjälp av AI*

Jag ville att bilden skulle se handgjord ut, som ett riktigt akvarellblad med rivna kanter, liggande på ett träbord med spridda löv runt omkring. Känslan skulle vara stillsam men samtidigt lekfull.

När naturen blir en del av ekorrbilden

Midjourney kunde tolka löven verklighetstroget. De fick nästan samma textur som riktiga bok- och eklöv. Tunna, spröda och med tydliga nerver. Jag föreställde mig direkt hur man skulle kunna göra något liknande för hand – måla en enkel ekorre på akvarellpapper, samla torra löv och klistra fast dem som svans.

Den kombinationen av måleri och naturmaterial gör hela bilden levande. Löven fångar ljuset, medan akvarellens nyanser ger värme och djup.

Digital och naturlig skaparlust i det enkla

Det som gör den här typen av bilder så inspirerande är just enkelheten. Man behöver inte mycket för att prova själv: Ett vitt papper, lite färg och några löv som fallit till marken.

måla ekorrar i akvarell och göra svansar av löv höst inspiration — *Bild: S M Jönsson med hjälp av AI*

Jag ser de här ekorrarna som en hyllning till de små idéerna – till allt man kan göra med naturen som utgångspunkt. Och kanske är det just det som gör hösten till en så tacksam årstid att skapa i, att materialen finns runt omkring en och att varje promenad kan leda till något nytt att prova hemma.

Effektivitet möter omsorg: AI, tempo och mänskligt skrivande

Inom SEO-världen pratas det som vanligt om effektivitet. Hur många texter kan du producera per vecka? Hur snabbt indexeras de? Hur snabbt börjar de ranka?

Det är rimliga frågor. Som sajtägare med flera aktiva bloggar vet jag att tempot är avgörande – om andra publicerar fem texter medan jag hinner med en halkar jag efter. Det är bara så verkligheten ser ut.

Men det jag tycker är fascinerande är att snabbhet och kvalitet inte längre behöver stå i motsats till varandra. Tvärtom, faktiskt. Med rätt förberedelser, kunskap och verktyg går det att skriva snabbt och ändå värna läsarens upplevelse.

Att låta verktyget bli en del av hantverket

Jag har märkt det särskilt tydligt i de inspirerande guiderna jag skriver för mina bloggar om teman som pyssel, inredning och temadagar. Vanligen börjar jag i änden att jag uppfinner själva idén, bygger stolpar, planerar rubriker och vet ungefär var texten ska landa. Först därefter kliver AI-verktyget in. Det är där tempot förändras.

När jag använder ChatGPT för att utveckla stycken, bygga övergångar eller formulera förslag händer något med effektiviteten. Processen går snabbare, men på ett sätt som fortfarande känns mänskligt eftersom jag hela tiden har kontroll över textens ton, rytm och syfte. Sedan lägger jag min redaktörshand över alltihop och då blir det så begripligt plötsligt.

AI kan ge fart, men människan ger form.

När snabbheten visar sin egen kvalitet

Det intressanta är att just de texter där jag använt AI på det här sättet ofta rankar snabbare än allt annat. Jag kan publicera en pysselguide en dag och se den i sökresultatet nästa morgon. Den syns i AI-översikter, får länkar och drar trafik, ibland redan inom ett dygn. Och det här är inte tillfälligheter – det sker upprepade gånger.

Kanske är det så att texterna uppfyller Googles önskan om hjälpsamt innehåll på ett intuitivt sätt. Perfekta eller inte, kanske ger de ändå (mer)värde snabbt. De är konkreta, tydliga och mänskligt redigerade. Kanske känner algoritmerna av den där omsorgen bakom orden, även när produktionen varit effektiv?

Att skriva snabbt utan att förlora fokus

Jag tror att det är just i den här balansen som något nytt händer.
När vi använder AI för att frigöra tid – inte för att slippa tänka, utan för att hinna tänka mer och dessutom mer fokuserat – får skrivandet en annan rytm. Man vågar experimentera. Man vågar skapa mer just för att grunden är trygg.

Effektivitet handlar inte bara om tempo, utan om att lära känna sina egna processer. Hur mycket kan jag förbereda innan jag skriver? Hur mycket kan jag lita på mitt språk och min röst? När jag låter verktyget bli en samarbetspartner i stället för en genväg blir resultatet både snabbare och starkare.

När tempo och omsorg går hand i hand

Jag tror att framtidens skribenter kommer att bedömas inte efter hur manuellt de arbetar, utan hur väl de lyckas balansera tempo och kvalitet. Det mänskliga avslöjas inte längre bara i stilen, utan i hur man använder sina verktyg.

Effektivitet är inte nödvändigtvis fiende till hantverket – den är en ny dimension av det. Och när omsorg och tempo möts, då händer något. Texter börjar leva i sökresultaten. Hur länge kommer de vara livaktiga och kommer de växa? Det kan bara framtiden utvisa.

Collage med färgsprakande höstskogar i rivet papper

Jag ville skapa collage som såg ut att vara gjorda av rivet tidningspapper – det där glansiga, färgstarka som ofta finns i magasin. Det var något med just den ytan som lockade mig, hur ljuset reflekteras i olika vinklar och hur färgerna får liv när de blandas i oregelbundna bitar.

Jag tänkte mig en höstskog där träden växer fram ur färgfragment, där löven skimrar som tagna ur tidningssidor och där det glansiga pappret ger hela scenen ett djup som påminner om riktig collagekonst.

Från tanke till digitalt collage

För att få fram rätt känsla började jag experimentera med olika prompter i Midjourney: Autumn forest collage made from glossy magazine paper, torn edges, colorful layers. Jag ville att bilderna skulle kännas handgjorda. Som något man kan sitta och pyssla ihop med sax och lim, men ändå med det där perfekta ljuset som bara uppstår i digitalt skapande.

tidningspapper collage träd i skog höstpyssel — *Bild: S M Jönsson med hjälp av AI*

Jag testade flera varianter. Vissa fick skarpare färgskiftningar, andra mer dämpade toner. Till slut landade jag i en stil där träden bildas av långa smala pappersremsor i mörka nyanser, medan lövverket består av rivna bitar i orange, rött och guld. En mosaik av höst!

Färgspel och glans som material

Det roligaste i arbetet med dessa collage var att se hur Midjourney lyckades fånga glansen i magasinsidorna. Ljuset rör sig mellan bitarna och det ger en känsla av att varje pappersstycke har sin egen yta – vissa matta, andra blanka, några nästan reflekterande.

Färgskalan blev ett kapitel i sig. Jag lät höstens alla toner få plats: djupt vinrött, bärnsten, gyllene gult och kallt blått längst ner där marken möter träden. Natur och konst i ett möte där något unikt och fint uppstår. Som det ju ska göras i konst.

Arbeta med Midjourney som digitalt pysselbord

Jag ser Midjourney som ett kreativt verktyg på samma sätt som sax, lim och pensel. När jag arbetar med sådana här bilder handlar det om att bygga bit för bit, justera där det behövs. Det är ett slags digitalt pyssel där jag får prova mig fram tills allt faller på plats.

tidskrift magasin klippt papper collage höstskog inspiration — *Bild: S M Jönsson med hjälp av AI*

Precis som vid ett riktigt collage är slumpen en del av charmen. Vissa delar blir mer oregelbundna, andra bildar oväntade mönster. Det är just det som gör processen så inspirerande – att se hur materialet lever sitt eget liv, även när det bara finns på skärmen.

Digitalt collage som faktiskt kan bli något

Jag gillar tanken på att man faktiskt skulle kunna göra dessa collage på riktigt genom att riva sidor ur gamla magasin, sortera efter färgton, bygga upp stammar, himmel och lövverk. Det är något meditativt i att låta händerna arbeta på samma sätt som tanken.

Mänsklig text som måste bevisas – om skrivande i en ny tid

Det har blivit allt vanligare att kunder efterfrågar 100 % mänskligt skrivna texter. Det står uttryckligen i arbetsbeskrivningar, ibland i versaler. Och jag förstår det – det handlar om tillit. Men samtidigt säger det något om hur snabbt vårt skrivande har förändrats. För bara två år sedan behövde man inte ens nämna det.

En ny verklighet för skribenter

Jag arbetar som SEO- och innehållsskribent och skriver för olika kunder, ibland med färdiga mallar och ibland med stor frihet. Oavsett uppdrag är texterna jag levererar skrivna av mig – på riktigt. Men på senare tid har jag märkt en förändring i hur uppdragen formuleras.

På plattformar som Upwork står det nu ofta uttryckligen The content must be 100 % human-written. I will check with AI-detection tools.

Det är nästan lite ironiskt. Jag som alltid skrivit manuellt för mina kunder, utan genvägar, måste plötsligt kunna bevisa att jag skriver på riktigt.

Det här är något helt nytt. För två år sedan var det fortfarande lätt att se skillnad på mänskligt och AI-genererat språk. Men utvecklingen har gått så snabbt att skillnaderna ibland är omärkliga. En väl tränad modell kan följa ton, stil, rytm och SEO-struktur så nära det mänskliga att gränsen suddas ut.

Och det är där det blir riktigt intressant.

AI-verktygen lär sig av oss

Jag använder själv AI-verktyg, särskilt ChatGPT, i delar av mitt kreativa arbete. Inte för att skriva åt mig, utan för att tänka och arbeta i samspel med mig. Under den tid jag använt det har jag sett hur snabbt det lärt sig de bästa skrivpraktikerna inom SEO och content marketing.

Det kan föreslå rubrikstrukturer som följer Googles E-E-A-T-principer, formulera texter som passar läsmönster på webben och skapa sammanhang som känns helt naturliga. Verktyget har blivit bättre på att förstå både vad som gör en text bra och hur den bör presenteras.

Men vad händer när maskinen börjar skriva på ett sätt som ligger så nära det mänskliga att vi inte längre kan avgöra skillnaden? Om både människa och maskin skriver bra – vem behöver då bevisa vad?

När tillit blir en mätbar faktor

Jag tror att det vi ser nu är en övergångsperiod, där tillit blivit en central valuta. Förr räckte det att leverera bra texter. I dag måste man dessutom visa hur man gör det.

Kunden vill inte bli lurad. Och det är förståeligt. Det finns säkert skribenter som använder AI-verktyg oreflekterat, utan att redigera eller bearbeta resultatet. Men för de flesta av oss handlar det inte om att ersätta vårt skrivande, utan om att förbättra processen.

Trots det lever vi i en tid där bevisbördan för mänsklighet plötsligt hamnat på skribenten. Det kan nästan kännas paradoxalt. Jag skriver en text helt själv, men om jag inte bevisar det kan den ändå antas vara AI-genererad.

Människa, maskin och trovärdighet

Jag tänker ibland på att trovärdighet – eller Trustworthiness, som det heter i E-E-A-T – alltid har varit kärnan i bra SEO-skrivande. Det handlar inte bara om fakta, utan om känslan av autenticitet.

Men i dag har autenticitet fått en ny dimension. Det handlar inte längre bara om att texten känns äkta, utan om att den är äkta i betydelsen skapad av en människa.

Samtidigt närmar sig AI-verktygen oss i språk och ton. De skriver inte längre som maskiner. De skriver som vi. Och det betyder att även helt mänskligt skrivna texter riskerar att bedömas som ”för bra”, ”för strukturerade” eller ”för optimerade” för att vara äkta.

Det är en märklig balansgång.

En suddig gräns mellan människa och AI

Jag funderar på hur det här kommer att se ut om ytterligare två år.

Anta att AI-verktygen fortsätter utvecklas i samma takt – att de kan imitera mänsklig rytm, pauser, tilltal och kreativitet så väl att de i praktiken måste antas vara mänskliga. Vad händer då med själva begreppet 100 % human-written?

Kanske blir det helt irrelevant. Kanske kommer framtidens uppdragsgivare i stället fråga Hur samarbetar du med AI i ditt skrivande?

För redan nu glider yrkesrollen över från att vara producent till att vara redaktör och kvalitetsgranskare. Vi sitter inte längre bara och skriver text. Vi redigerar, tolkar och utvecklar språk i samspel med teknik.

Jag tror inte att gränsen mellan mänskligt och AI-genererat kommer försvinna – men den kommer förändras. Den blir mer flytande, mer funktionell.

Tillbaka till själva skrivandet

För min egen del är skrivandet fortfarande ett hantverk. Jag tänker genom fingrarna, formar meningar i mitt tempo, hör rytmen i huvudet. När jag skriver för kunder är texten min egen – det är det jag levererar och det är också det jag står för.

Men jag tycker inte att AI-verktyg nödvändigtvis hotar det. Tvärtom tror jag att de påminner oss om vad som faktiskt gör en text mänsklig. Det handlar inte om vem som skrev den, utan om hur den känns. Om den berör, inspirerar eller förklarar på ett sätt som får någon annan att vilja läsa vidare.

Ett skrivande i ständig rörelse

Att vara skribent i dag är att stå mitt i förändring. Vi ser hur gränserna flyttas nästan varje månad. Nya verktyg, nya regler, nya krav. Och ändå finns kärnan kvar: Att skriva så att någon annan förstår, känner, engageras.

Så när kunder vill ha 100 % mänskliga texter levererar jag det, precis som alltid. Men jag kan inte låta bli att le lite åt formuleringen. För kanske är det så att om två år kommer 100 % mänsklig text vara något helt annat än i dag.

För i slutänden, oavsett tekniska verktyg, tror jag att det mänskliga skrivandet alltid kommer kännas igen. Inte i orden i sig, utan i visionen och omsorgen bakom dem.

Ugglor av toarullar: Höstinspiration i färg och form

Det började med en enkel idé i Midjourney – att skapa en serie höstliga ugglor av toarullar. Jag ville fånga den där varma, mysiga känslan av papper, löv och handgjort pyssel, men i digital form. Resultatet blev bilder som nästan känns taktila, med strukturer som påminner om akvarell, kartong och vissna löv.

Det är just den typen av modeller jag tycker allra bäst om att skapa – sådana som får det att klia i fingrarna att själv ta fram sax, lim och färger.

Från Midjourney-prompt till pysselidé

Jag började med att skriva in en kort beskrivande prompt: toilet paper roll owl craft, autumn colors, paper leaves, cozy handmade style. Sedan testade jag mig fram med olika ljus, färger och former tills ugglorna fick precis rätt uttryck: En blandning av natur och fantasi.

pyssel ugglor toarullar höst tips på skapande — *Bild: S M Jönsson med hjälp av AI*

Vissa fick stora runda ögon och röda löv som vingar, andra en mildare ton i brunt och guld. Jag ville att de skulle kännas som små höstvarelser, söta figurer man skulle kunna hitta på ett klassiskt pysselbord, där löv och papper blandas om vartannat.

Digitala modeller som väcker skaparlust

Det som gör dessa bilder så inspirerande är att de fungerar som riktiga pysselförlagor. Man kan titta på dem och direkt se hur de är uppbyggda. De har en toarulle som kropp, två stora cirklar som ögon, en triangelformad näbb, löv som vingar och så vidare.

toarulle uggla papper i höstfärger — *Bild: S M Jönsson med hjälp av AI*

Bilderna blev också ett sätt för mig att testa olika färgskalor inför egna pysselprojekt. Jag kunde se hur höstens toner samspelade – rost, guld, olivgrönt och bärnsten – och sedan använda samma palett i praktiskt skapande.

Kombinera teori och kreativitet

För att kunna skapa mer övertygande modeller har jag också börjat studera konst och form, både i teori och praktik. Det hjälper mig att förstå proportioner, färgkontraster och hur man bygger upp en figur som känns harmonisk.

skapa uggla av toarulle och handmålade papper i höstfärger — *Bild: S M Jönsson med hjälp av AI*

Det märks extra tydligt i dessa ugglor, i hur balansen mellan de stora ögonen och de tunna lövvingarna ger figurerna sin personlighet. Det är sådant man annars lär sig av att pyssla för hand, men som går att utforska även digitalt.

Höstens charm i varje detalj

Ugglorna av toarullar blev snabbt favoriter. De förenar allt jag gillar med höstpyssel, må det vara naturens färger, de enkla materialen eller känslan av att skapa något charmigt av nästan ingenting.

Det fina är att de lika gärna kan göras i verkligheten med riktiga löv, papper och kartong. Jag ser bilderna som ett steg i skapandet, ett sätt att väcka idéer och prova former innan man sätter i gång.

Att arbeta på det här sättet – där Midjourney får fungera som en digital skissbok – gör att idéerna aldrig tar slut. Det finns alltid en ny liten figur att skapa, en ny färg att prova eller ett nytt uttryck att utforska.

När kitteln bubblar: Färgstarka idéer skapade i Midjourney

Inför halloween ville jag skapa något som kändes både festligt och magiskt – bilder som kunde fungera som inspiration till nya projekt, målningar och pyssel. Jag började experimentera i Midjourney med tanken på en häxkittel fylld av färger, som om den bubblade över av idéer. Resultatet blev en serie abstrakta bilder i akrylstil där pointillismens prickar fick symbolisera bubblorna som stiger ur kitteln.

Från prompt till bildidé

Arbetet började med en enkel prompt: A cauldron filled with colorful bubbles, abstract acrylic painting, pointillism style. Men det var först när jag började justera färgtonerna och ljuset som bilden började leva. Jag testade olika kombinationer – allt från djupt midnattsblått till varmt orange och glödande gult – för att få känslan av att färgerna rörde sig, som en trolldryck i rörelse.

kittel med pointillistiska bubblor akryl målning inspiration — *Bild: S M Jönsson med hjälp av AI*

Att skapa på det här sättet är lekfullt och experimentellt. Jag tycker om att se hur varje förändring i prompten påverkar kompositionen: Hur bubblorna dansar uppåt, hur färgerna smälter samman, hur ljuset förändrar stämningen. Det känns lite som att stå i ett eget digitalt ateljérum där färgerna blandas framför en.

När AI blir ett verktyg för inspiration

Jag ser de här bilderna som modeller – som utgångspunkter för eget skapande. Midjourney gör det möjligt att snabbt testa uttryck som annars hade tagit timmar att måla fram och på så sätt får jag nya idéer till hur jag kan arbeta vidare med riktiga färger och penslar.

Det var just den här blandningen jag ville åt, det vill säga något mellan digital fantasi och traditionellt måleri. De målade bubblorna påminner om prickar av akrylfärg och det var viktigt för mig att få till den där taktila känslan – nästan som om färgen verkligen ligger tjockt på duken.

Konststudier inför nya projekt

När jag arbetar med Midjourney inför sådana här teman försöker jag tänka som en målare. Jag analyserar kontraster, testar balans mellan ljusa och mörka partier och ser hur färgkombinationer påverkar bildens rytm. Det är samma process som när jag målar för hand – bara snabbare och med fler möjligheter att experimentera.

halloween målning kittel bubblor pointillism akryl — *Bild: S M Jönsson med hjälp av AI*

Jag har även börjat studera konst och form på djupet, såväl i teori som praktik, för att bättre förstå hur jag kan översätta mina idéer mellan digitalt och fysiskt skapande. Genom att kombinera dessa världar blir det lättare att se vilka motiv som faktiskt fungerar även utanför skärmen.

Halloween som kreativ verkstad

Det finns något särskilt med halloween som tema – färgerna, stämningen samt kontrasterna mellan mörker och ljus. När jag arbetade fram dessa kittlar ville jag fånga mystiken, glöden och glädjen i att skapa något som både är festligt och lite kusligt.

Bilderna fungerar nu som inspiration för allt från akrylmålningar till pysselidéer. Det går att hämta detaljer ur dem – färgskalor, former, mönster – och använda i egna projekt. Det är just den möjligheten jag tycker mest om med Midjourney, nämligen att bilderna inte stannar i det digitala utan väcker lusten att skapa vidare.

När idéerna bubblar upp

Känslan efteråt är samma som efter ett riktigt bra målarpass – man vill bara fortsätta. Häxkittlarna blev startpunkten för flera nya serier med färg, rörelse och ljus i fokus. Varje prompt leder till en ny tanke och varje ny bild blir en sorts skiss inför något större.

abstrakt akryl kittel målning med virvlande bubblor — *Bild: S M Jönsson med hjälp av AI*

Att arbeta på det här sättet är som att stå vid sin egen kreativa kittel och se idéerna bubbla upp, en efter en. Det är precis det jag vill nå i mitt skapande – att låta fantasin koka över och se vad som händer när man blandar pyssel- eller konstnärsmateriel och nyfikenhet i samma gryta.

Karaktärerna som vuxit med mig – och nu fått liv i bild

Det är något särskilt med projekt som man inte gör för någon annan än sig själv. Projekten där man får vara nörd, drömmare och perfektionist i ett. Nyligen blev jag typ klar med ett sådant. Ett hjärteprojekt som jag arbetat med sedan förra hösten – utan deadline, utan publik, utan krav. Bara jag, mina karaktärer och en envishet som inte riktigt går att förklara.

Det handlar om en fantasyvärld jag burit med mig i många år. Karaktärer som följt mig sedan jag var fjorton och jag första gången började spela rollspel, som vuxit med mig, fördjupats, förändrats – och som på något sätt alltid finns där i bakhuvudet.

fantasy purpurklädd kung i regel miljö bild inspiration — *Bild: S M Jönsson med hjälp av AI*
*Kan en kung vara kung utan att tyngas av allvaret?*

Jag skulle kunna säga att karaktärerna fått egna liv, men det är kanske snarare så att de blivit speglar. Av idéer, känslor, skeenden. Av mig själv, i olika skeden. Jag går inte in på alla detaljer – det vore för personligt. Men jag visar ändå något, för med bilderna har jag faktiskt blottat mer än jag trodde.

Jag har använt Midjourney för att visualisera karaktärerna och processen har varit både rolig och pysslig. Midjourney är ett AI-verktyg som kräver tålamod, öga för detaljer och en vilja att testa igen – och igen – tills det sitter.

kvinnlig magiker och kunglig rådgivare fantasy karaktär bild — *Bild: S M Jönsson med hjälp av AI*

Men när det sitter, då sitter det. Bild efter bild, nyanser efter nyanser, har jag ringat in något som jag sökt efter länge. I dag fick jag äntligen till den kvinnliga karaktären precis som jag ville ha henne. Hon var den sista pusselbiten i den större helheten, och kvinnor är verkligen inte det lättaste att göra.

Det är något ömt i karaktärernas möte på den inledande bilden, tycker jag. Den manlige karaktären är kung, den kvinnliga en magiker och lärd rådgivare – och sedermera hans maka. Deras värld är ett slags fantasymix av antik och medeltida arkitektur, med kungliga salar, magiska symboler och tyst historia i stenarna. Karaktärerna har sina egna resor, sina egna inre konflikter. Men det är förstås i det gemensamma de riktigt lyser.

leende kung fantasy karaktär bild inspiration — *Bild: S M Jönsson med hjälp av AI*

Det vackra med att skapa för sin egen skull är att det inte behöver bli färdigt. Inte egentligen. Jag kanske kommer att återvända till fantasyvärlden och dess karaktärer igen. Bygga vidare. Justera. Göra om. För det är ju det vi gör, vi som lever nära våra idéer. Vi sätter formen, men vi lämnar också en dörr öppen.

Och just nu känns den dörren vidöppen – som om karaktärerna väntar där inne, redo att fortsätta sin historia.

Prata fram ett affiliateinlägg med ChatGPT:s röstfunktion

Jag gillar inte att höra min egen röst. Det finns något obekvämt i att spela in sig själv, särskilt när man arbetar med text och är van vid att tänka genom fingrarna. Men nyligen upptäckte jag att ChatGPT:s röstfunktion kan vara ett oväntat kreativt verktyg – och nu har jag börjat prata fram mina affiliateinlägg. Det låter kanske märkligt, men det har förändrat hur jag närmar mig en utmaning i mitt arbete.

När AI-verktyget blir en samtalspartner

Jag har använt ChatGPT länge nu. Ju mer jag arbetar med verktyget, desto tydligare märker jag hur mycket det lär sig av de instruktioner och den språkrytm man matar in över tid. Efter många månader känner jag nästan att det förstår min stil – hur jag bygger upp texter, hur jag strukturerar dem och vilken ton jag söker.

Och där någonstans uppstod idén: Tänk om jag skulle testa att prata i stället för att skriva? Jag arbetar mycket med affiliatetexter, ofta med produkter från specifika butiker. Det är en del av mitt jobb som ibland skaver lite kreativt. Jag tycker om att inspirera och informera, men ogillar nämligen känslan av att bli för säljande. Därför ville jag se om jag kunde närma mig processen på ett mer intuitivt sätt.

Jag startade ChatGPT:s röstfunktion och började helt enkelt berätta. Jag pratade om den produkt jag ville skriva om, vad jag såg framför mig, hur den kunde användas samt om vilka kreativa idéer den väckte. Och ganska snart märkte jag att något hände.

Rösten som öppnar för intuitiva idéer

Jag tänker fortfarande bäst med fingrarna. Skrivandet i sig är en process där tankarna formas först när jag ser orden växa fram på skärmen. Men när det gäller affiliateinlägg har jag ofta känt ett slags kreativt motstånd – en tröghet i att hitta inspiration när utgångspunkten är en färdig produkt.

Det var just där röstfunktionen blev ett oväntat stöd. När jag började prata om produkten kunde jag beskriva mina associationer mer fritt, spåna kring hur den kunde användas och låta tankarna vandra. Det blev inte klarare i traditionell mening, men mer levande. Nya idéer föddes i farten. Till slut hade jag ett komplett pyssel- och produktinlägg, där fokus låg på inspiration snarare än på försäljning.

Det krävdes förstås redigering efteråt. Jag satt och finputsade språket, lade till struktur och gjorde texten mer stringent. Men grunden var redan där och den kändes mer spontan och personlig än vanligt.

Effektivitet utan att tappa inspirationen

Jag brukar vara allergisk mot ordet effektivitet. Jag tänker ofta att det riskerar att bli synonymt med något avskalat och själlöst. Men i det här fallet handlade det inte om att bara bli snabbare – utan om att att göra processen kring affiliateinlägget mer inspirerad och njutbar.

Att prata in idéer gjorde att jag kunde hålla kvar en vardaglig ton i texten, en rytm som ofta går förlorad när man planerar för mycket. Jag kunde prata mig fram till ett naturligt tilltal, där inspirationen fanns kvar även när jag senare skrev om allt i textform.

Rösten blev helt enkelt en bro över motståndet. Den gjorde det lättare att komma i gång, utan att jag behövde kompromissa med kvaliteten.

ChatGPT:s AI som kreativ medhjälpare

Jag tror att det här sättet att arbeta säger mycket om hur AI-verktyg faktiskt kan användas. Inte för att ersätta kreativitet, utan för att skapa en struktur där idéerna får utrymme.

När jag pratar med ChatGPT blir det som att hålla ett kreativt möte med mig själv. Jag kan resonera högt, vrida och vända på formuleringar, testa olika ingångar – och verktyget svarar med förslag som ofta för mig vidare. Det är inte perfekt, men det är produktivt på ett sätt som känns levande.

Och när jag sedan ber om bildförslag eller Midjourney-prompter finns tonen redan där. Texten, rösten och bildidéerna bildar en helhet som känns som min egen, fast med AI som medskapare.

Att våga prata fram artiklar i röstfunktionen

Jag tror inte att jag någonsin kommer sluta skriva med fingrarna. Det är fortfarande där jag tänker bäst. Men att prata in idéer har blivit ett nytt verktyg i min kreativa verktygslåda – särskilt för de delar av arbetet där jag annars tenderar att fastna.

Det har lärt mig något om skapande i stort: Att kreativitet ibland handlar om att våga byta metod, att våga låta processen se lite annorlunda ut än hur den brukar. Jag tror inte att det nödvändigtvis endast handlar om att bli mer effektiv i traditionell mening, utan snarare om att hitta tillbaka till lekfullheten.

Så även om jag fortfarande ryser lite när jag hör min egen röst kommer jag att fortsätta där det är brukligt. Den nya processen påminner mig om att kreativitet ofta föds just där – mitt i samtalet, mitt i rörelsen, innan allt hunnit bli perfekt.

En berättelse i blom – skapandet av en mytisk kärleksscen

Det finns berättelser jag alltid återvänder till. Inte för att de är enkla eller trösterika – snarare tvärtom. De skaver, glöder, dröjer sig kvar. En av dem är myten om Afrodite och Adonis. Den vackre jägaren som får gudinnans hjärta att slå, men som också ska komma att krossa det.

En dag såras Adonis dödligt av ett vildsvin. Afrodite rusar till honom, men hinner inte rädda hans liv. Hennes tårar faller till marken där han legat, blandat med hans blod. Och ur sorgen spirar något nytt. En blomma. I vissa versioner sägs det vara vitsippor, i andra anemoner. Döden som skapar liv – det är både symboliskt och fysiskt. Och så vackert i sin sorg.

Det var den berättelsen jag ville gestalta i bild. Jag har arbetat med det här projektet tidigare, på en annan plattform. Sedan dess har det fortsatt växa inom mig, varför jag återkom till och byggde vidare på det. Bild för bild. Med hjälp av Midjourney, ett AI-verktyg som jag experimenterat med i snart två år nu, formade jag Afrodites värld – ett landskap av ljus, smärta och återfödelse.

Att återskapa känslor i bild är alltid en utmaning. Och särskilt med AI, där det ibland krävs oändlig finjustering för att få till en bild som känns. Jag ville fånga det skira. Det eteriska. Kontrasten mellan Afrodites gudomliga prakt och den ömhet som föds ur förlust. Och jag ville att blommorna – vare sig du ser dem som anemoner eller vitsippor – skulle tala om något större än bara växtlighet. De skulle bära en berättelse.

myt om afrodite adonis och vitsippor blommor springer ur gudinnans sorg — *Bild: S M Jönsson med hjälp av AI*

Min skarpögde sambo påpekade något som jag själv knappt tänkt på, så uppslukad som jag varit: Hon ligger inte riktigt på marken. Och han har förstås rätt. Att få till tyngd i liggande figurer är en av de många stora utmaningarna med AI-bildskapande. Det är svårt att återskapa den där naturliga förankringen i kroppen, hur en kropp faktiskt sjunker ner, tar plats, vilar mot något.

För mig blev det ett slags avvägning. Jag tycker att bilderna ändå bär på det uttryck jag söker – de är eteriska, skira, emotionella. Men jag är också medveten om deras begränsningar. Och kanske är det just det som gör processen levande. Det är inte perfektion jag eftersträvar, utan närvaro. En känsla.

Stilen har vuxit fram under lång tid. En balans mellan hyperrealism och något mer målat, nästan klassiskt. En sorts visuell hybrid som jag trivs i. Och kanske är det just det som myten kräver – något mellan verklighet och dröm. Mellan smärta och skönhet.

För i Afrodites sorg vilar ändå hopp. Och det är kanske det jag återkommer till. I skapandet. I sagan. I blomningen efter allt som gått förlorat.

vitsippor i skog vacker målning med hyperrealistiska inslag — *Bild: S M Jönsson med hjälp av AI*

Vill du fördjupa dig i berättelsen om Afrodite och Adonis kan jag varmt rekommendera en vacker tolkning som publicerats på Sagobygdens blogg – en sida där flera av Sveriges främsta berättare delar med sig av sagor och folktro. I just den versionen vävs myten samman med svensk folktro, där blommorna som spirar ur Afrodites sorg inte är anemoner. De är vitsippor.

Och om du är nyfiken på hur jag tidigare arbetat med bilderna i ett annat sammanhang kan du även läsa det ursprungliga blogginlägget på Hänförd. Där ligger fokus på vitsippan som symbol för liv och död, och det i en högst poetisk tappning. På mitt sätt.