använda digitala verktyg – Sida 2 – S M Jönsson

Har inte AI-texter ett nästan komiskt behov av en slutkläm?

Det är något nästan komiskt med hur vissa AI-texter vill knyta ihop varje tanke med en perfekt formulerad sensmoral. Du vet de där meningarna som avslutar varje stycke med något i stil med och det visar hur viktigt det är att vi fortsätter utvecklas som människor.

Första gången känns det fint. Andra gången lite väntat. Tredje gången börjar man ana mönstret – och fjärde gången hör man nästan hur maskinen applåderar sig själv.

Perfektionens frestelse i skrivandet

Jag märker det särskilt tydligt när jag själv ber AI om hjälp i skrivprocessen. Verktygen har utvecklats till att bli otroligt skickliga på att sammanfatta, formulera klokheter och avsluta med eftertryck.

Mycket låter ju bra – för bra ibland. För när varje stycke avslutas lika perfekt som en skoluppsats med högsta betyg händer något med textens rytm. Den blir för slät. För välmenande. För färdig.

Och kanske är det just ”färdigheten” som blir problemet. När allt har rundats av och alla trådar knutits ihop finns inte längre något kvar att fundera över. Det blir som en samtalspartner som hela tiden vill få sista ordet – och efter ett tag blir det ganska tröttsamt att lyssna.

Låt texten få sin andning tillbaka

Skrivandet mår bra av det oförutsägbara. Av meningar som inte alltid vet vart de är på väg, av tankar som hittar omvägar innan de landar. Det är i bruset mellan meningarna som det mänskliga uppstår.

AI-verktyg är förstås till stor hjälp när tankarna redan är formulerade och strukturen sitter.

De kan öppna vägar, påskynda. De kan till och med rädda en text ur stillestånd. Men när varje stycke får sin egen lilla slutkläm lämnar rytmen inget andrum till eftertanke.

Ge läsaren utrymme att tänka vidare

Jag tror att en av de finaste gåvorna man kan ge läsaren är möjligheten att tänka vidare. En text behöver inte alltid leverera en slutsats, ett svar eller en lärdom. Det räcker ofta med att väcka något. Kanske en tanke eller en känsla? Eller en association?

Det gäller också de enkla blogginläggen, de som inte försöker vara mer än vad de är. En reflektion, en stund i skrivandet. De kan ändå beröra och kanske just för att de inte försöker förklara allt. När man lämnar plats för läsaren väcks texten till liv.

Du får inte bättre resultat än din kunskap – inte ens med AI

Det är lätt att tro att tekniken löser allt. Att det bara handlar om rätt verktyg, rätt program, rätt kommandon – och sedan är det klart. Men det märkliga är att ju mer jag arbetar med generativ AI, desto tydligare blir något som egentligen inte är särskilt nytt: Du får aldrig bättre resultat än din förståelse för det du försöker skapa.

Det gäller text. Det gäller bild. Det gäller strategi, tonalitet och berättande. AI kan förvisso generera snabbt – men det är du som står för riktningen. Och om den saknas märks det direkt. För en lös tanke ger ett löst resultat. En vag idé blir till en vag utformning, hur avancerat systemet än är.

Det är inte AI som tänker – det är du

Det kan vara frestande att lita på automatiseringen. Att luta sig mot att ”det löser sig i prompten” eller ”jag kan alltid justera senare”. Men utan en grundläggande förståelse för vad som krävs – vare sig det handlar om färglära, komposition eller storytelling – blir det hela ihåligt och ofärdigt.

Jag märker det tydligt när jag hjälper andra och ibland också i mitt eget arbete. När jag själv är otydlig i vad jag vill blir AI bara en spegel av det. Den återger bristen, förstärker osäkerheten, formar något som kanske ser okej ut men som saknar riktning och kärna.

Men när jag däremot har gjort jobbet först – det professionella förarbetet – då kan AI verkligen förlänga det jag redan kan. Då blir det ett samarbete, inte en ersättning. Då är det min kunskap som leder och tekniken som hänger med.

Det är en påminnelse jag gärna bär med mig: AI gör inte jobbet åt dig. Den gör det bara med dig, om du är tydlig nog.

Och precis som med allt annat kreativt arbete gäller fortfarande kvalitet in – kvalitet ut.

När bilden börjar i text – tankar om att skapa i Midjourney

Jag funderar på varför jag fastnat så för bildgenerering i Midjourney. Det är ett verktyg jag ibland beskriver som en av de mest spännande sakerna som hänt mig någonsin – och det är ingen överdrift. Jag använder det dagligen. Jag återvänder ständigt till det. Men vad är det egentligen som lockar?

En del av förklaringen är nog ganska enkel: Jag dras till det visuella. Kanske mer än vad jag själv tidigare trott. Jag har alltid älskat färg, form, komposition – men det är först nu, med detta verktyg, som jag på allvar kunnat experimentera fritt. Ändå tror jag inte att det är hela sanningen.

Jag tror att jag också – eller kanske framför allt – dras till utmaningen i att förvandla text till bild.

För det är så Midjourney fungerar. Du måste sätta ord på det du tänker dig. Du skriver dina bildprompter. Du väger uttryck mot varandra, testar kombinationer, gör val i varje ord. Det är ett språkligt skapande som mynnar ut i något visuellt, och det är där det börjar skimra för mig.

läsa bild som text inspiration för promptskapande — *Bild: S M Jönsson med hjälp av AI*

Som humanist – akademiskt, vill säga – har jag skolats inom hermeneutik. Jag lärde mig tidigt att tolka, att se världen som text. Enligt vissa hermeneutiska inriktningar kan bilder, platser, föremål – ja, i princip allt – läsas som text. Det handlar om att förstå det vi ser genom att läsa in det i ett sammanhang. Och det är en tanke jag tagit med mig in i det här bildskapandet.

Att tänka på bilder som texter – och på text som början till bild – har förändrat mitt sätt att arbeta kreativt. Jag ser inte längre bara ett motiv. Jag ser ett språk. Jag ställer frågor till det jag skapar. Vad säger det här uttrycket? Vad viskar färgen? Vilken historia berättar ljuset?

Kanske är det just därför Midjourney blivit ett så självklart verktyg för mig. För att det inte bara handlar om bilder. Det handlar om mening. Om att börja i ord och att skapa sig fram till ett uttryck.

Om du är nyfiken på hur det här tankesättet kan ta form i bild kan du se mitt tidigare inlägg om Afrodite och Adonis. Där berättar jag mer om hur jag använt Midjourney för att gestalta en gammal myt i bild med både texten och känslan som utgångspunkt. Det är ett exempel på hur ord kan bära en bild och hur en bild kan bära berättelser.

Färg som får flyta ut: Röda tulpaner i akvarell och tusch

När jag arbetade med dessa tulpaner i Midjourney ville jag utforska hur färg kan röra sig, nästan som av sig själv. Jag valde att kombinera akvarellens genomskinliga lätthet med tuschens intensitet – två tekniker som tillsammans skapar både kontrast och rörelse. Resultatet blev bilder som känns målade i ett enda andetag. De är organiska, fria och fulla av liv.

Jag ser dem som digitala färgexperiment – men också som modeller för hur man kan leka med akvarell och tusch i verkligheten.

Från konstnärlig idé till flytande form

Jag började med en enkel prompt: abstract tulip in flowing watercolor and ink, vivid red and magenta tones, delicate paper texture. Sedan lät jag färgerna ta över. Jag ville att varje kronblad skulle se ut som om det just slagit ut – inte helt stilla, utan i rörelse.

akryltusch akvarell flytande målning röd tulpan gjord i ai måleri tips inspiration — *Bild: S M Jönsson med hjälp av AI*

Genom att lägga till ord som fluid, blooming, transparent fick jag fram den rätta känslan av vått i vått – där färgerna blandas naturligt och bildar nya nyanser i mötet. Det är något särskilt med hur Midjourney hanterar den typen av flytande strukturer. Det blir nästan som att se färgen sprida sig över papperet.

När färg och ljus samspelar i tulpaner

Tulpanerna fick sina röda och rosa toner genom lager av ljus och skuggor. De djupaste partierna påminner om koncentrerad tusch, medan de ljusare delarna ser ut som tunna slöjor av akvarell. Jag ville att bilderna skulle kännas målade på riktigt, med små oregelbundenheter och variationer i pigmenten.

Det blev också en studie i balans, hur mycket kontrast man vågar lägga in utan att förlora den mjuka, flytande känslan. Resultatet blev något mellan blomma och rörelse – en tulpan som nästan tycks sväva utanför papperet.

En inspirationsmodell för eget skapande

Det jag tycker mest om med dessa bilder är hur enkelt de kan fungera som inspiration till verkligt skapande. Man kan prova att måla på samma sätt, med akvarell som grund och några linjer tusch för att markera rörelse. Eller så kan man experimentera med rinnande färg på fuktat papper och låta slumpen skapa formerna.

flytande akryl tusch tulpan målning gjord digitalt pyssel inspiration — *Bild: S M Jönsson med hjälp av AI*

Den här tekniken är perfekt för den som vill släppa kontrollen en stund och låta färgerna styra. Det blir aldrig exakt likadant två gånger – och just det är hela poängen.

Akvarell och tusch som experiment

Tulpanerna blev till sist mer än bara blommor. De blev ett sätt att utforska vad som händer när man låter färg och rörelse mötas. För mig är det ett sätt att kombinera mitt intresse för konst och digitalt skapande – där Midjourney blir som en digital målarduk.

Det är sådana här bilder jag återvänder till när jag vill påminna mig om hur enkelt det kan vara att börja skapa. Ett motiv, några färger och lusten att se vart det leder.

Serendipitet: Den kreativa kraften i det oväntade

I dag lärde jag mig ett nytt ord: serendipitet. Det betyder att hitta något värdefullt utan att leta efter det. Att råka snubbla över en idé, en lösning, en ny riktning – inte trots att du var på väg någon annanstans, utan tack vare det.

Och när jag tänker efter har det hänt mig oräkneliga gånger. När ett ord jag inte hade planerat att använda öppnar för ett nytt perspektiv. När en bild från ett gammalt projekt leder vidare till något helt annat. När ett sidospår plötsligt är det som bär.

Att vara kreativ innebär inte bara att följa en plan. Det kan också vara att låta något oväntat visa vägen.

När något annat än vad du tänkt dig visar sig vara det viktigaste

Det är lätt att tro att bra idéer alltid föds ur fokus. Men ofta är det precis tvärtom. Jag kan sitta med ett textutkast, försöka formulera något svårt och plötsligt fastna i en formulering som inte ens hör till ämnet – men som säger något bärande jag inte hade tänkt än.

De bästa insikterna kommer ibland från det perifera. Från något jag antecknade i förbifarten. Från en mening i ett gammalt utkast. Från ett sidospår jag nästan inte vågade följa.

Och det är just därför jag under mina arbetsdagar försöker lämna plats för att gå vilse en stund. Jag vet att det ofta är där jag hittar rätt.

Du kan inte planera fram serendipitet – men du kan skapa förutsättningar

Det går inte att tvinga fram de där aha-ögonblicken. Men du kan jobba på ett sätt som gör dem mer sannolika. För mig handlar det mycket om att röra mig mellan olika uttryck – att skriva, rita, formulera, skissa, prompta.

Att stanna upp när något känns oväntat lovande. Att våga byta vinkel. Att inte stänga igen för snabbt bara för att det inte var så jag hade tänkt.

Ofta är det i det ofärdiga, det lite svajiga, som nästa idé finns gömd. Och när jag väl upptäcker den förstår jag att det är precis där jag skulle kunna bygga vidare.

5 sätt att bjuda in till serendipitet i ditt kreativa arbete

Så här kan du skapa förutsättningar och bjuda in till serendipitet i din kreativa process:

Spara det du nästan slängde. Ibland är det just de där halvformulerade tankarna som växer till något stort.
Byt miljö eller verktyg. Testa att skriva för hand, prompta en bild eller gå tillbaka till något analogt – det öppnar för andra associationer.
Tillåt avstickare. Gå en omväg i texten, i processen eller i tanken. Du vet aldrig vad du hittar där.
Samla det oförutsedda. Ha en plats för lösryckta ord, idéer eller bilder – även om du inte vet varför de känns viktiga än.
Blicka bakåt ibland. Det du en gång tänkte men inte använde kan ha fått mening nu – i ett nytt ljus, i ett nytt sammanhang.

Läs mer om serendipitet – och om hur det har påverkat världen

Vill du fördjupa dig i ordet serendipitet finns bra källor att titta närmare på. SAOL (Svenska Akademiens ordlista) beskriver det kort och koncist som:

serendipitet – ”förmåga att göra värdefulla upptäckter av en slump”

En något torrare definition, kanske. Det säger ändå mycket om begreppets kärna, nämligen att något oväntat kan leda till något ovärderligt.

tankar om serendipitet och kreativitet — *Bild: S M Jönsson med hjälp av AI*

Wikipedia går ett steg längre. Där finns exempel på hur serendipitet har påverkat allt från vetenskap till kultur. Visste du att upptäckten av exempelvis penicillin och röntgenstrålar är resultat av serendipitet? Inte planerade genombrott – utan lyckliga sammanträffanden.

Det ger perspektiv. Vissa av de mest banbrytande idéerna i historien började med att någon var på väg åt ett helt annat håll och samtidigt förmådde ta de överraskande upptäckterna till vara.

Det där typiska Canva-utseendet – och varför det kanske inte är verktygets fel

För ett tag sedan läste jag ett kort men intressant inlägg i en av kreatörsgrupperna på Facebook. Någon skrev att allt som designas i Canva ”ser ut som Canva”. Det här blev som en uppenbarelse för mig, någon som satte ord på något jag tänkt men inte förstått fullt ut.

Jag älskar Canva, verkligen. Det är snabbt, intuitivt och nästan omöjligt att misslyckas i. Ändå kände jag igen mig i det där påståendet. Det finns något i linjerna, färgerna och helheten som gör att många Canva-designer känns lite likadana.

Och kanske har allt detta mindre att göra med stil än med hur vi skapar när gränssnittet uppmuntrar till att klicka, dra och släppa.

När enkelheten i Canva styr processen

Canva har gjort grafisk design tillgänglig för alla. Det är dess stora styrka. Men tillgängligheten påverkar också beteendet. När allt finns nära till hands – färdiga layouter, symboler, typsnitt och bakgrunder – är det lätt att fastna i det som redan finns rakt framför näsan.

I stället för att planera ett uttryck från grunden börjar man snabbt arrangera element på ytan. Designen växer fram genom klick snarare än genom idé. Det är inte fel, men det gör något med resultatet. Det blir snabbt prydligt, fungerande och klart – men ibland också lite platt. Ska jag vara riktigt ärlig? Ibland även lite klippt och klistrat.

En aha-upplevelse om något jag redan tänkt

Det var därför det där Facebook-inlägget fick mig att stanna upp. Jag har tänkt i liknande banor många gånger men aldrig riktigt formulerat det till en klar tanke. Hur vissa affischer, inlägg eller presentationer ser ”för Canva” ut, utan att något egentligen är dåligt med dem.

Många gånger har jag slagits av hur designprojekten saknar sammanhållning, som om delarna inte riktigt hör ihop. Och det är kanske inte så konstigt. När designprocessen utgår från att flytta objekt med musen är det lätt att just börja klippa och klistra. Resultatet blir ofta snyggt men känns ibland mer monterat än skapat.

När klicka-dra-och-släpp blir arbetssätt

Canvas användargränssnitt är briljant i sin enkelhet. Men just därför påverkar det också hur vi tänker. Att kunna dra in en form, testa en färg och lägga till en text på ett ögonblick gör designen reaktiv.

I sin tur medför det att man svarar på vad man ser i stunden i stället för att bygga upp en struktur. Det är som att arbeta med pusselbitar utan att först se bilden på kartongen. Mycket av det som görs i Canva får därför ett visst klippt-och-klistrat-utseende.

Bryt mallen genom experiment, inte verktyget

Canva i sig är nog inte problemet. Problemet uppstår antagligen när vi låter verktyget styra vägen snarare än tanken. Mallarna är tänkta som stöd, inte som slutprodukter.

Den som börjar i en mall riskerar att fastna i dess logik. Den som däremot använder mallen som skiss kan skapa något eget. Det handlar om att våga tänja på proportioner, flytta element, byta ut typsnitt och skapa friktion där allt känns för färdigt.

Oftast är det just den lilla skevheten som gör något levande, tänker jag.

5 sätt att göra Canva till ditt eget

Så hur blir Canva en plats för skapande snarare än ett digitalt pysselbord där man mest klipper och klistrar? Nedanför följer fem förslag utan exakta pekpinnar:

Utgå från eget bildmaterial. Canva blir mest generiskt när allt kommer från samma bibliotek. Egna bilder, illustrationer eller texturer gör direkt skillnad.
Skapa egna färgpaletter. De förvalda kombinationerna är snygga men förutsägbara. Hämta färger från fotografier, målningar eller naturliga miljöer.
Bygg vidare på en mall. Använd mallar som startpunkt men forma om dem. Flytta, skala, byt riktning.
Låt texten styra formen. Canva uppmuntrar till symmetri, men ibland vinner designen på att avvika från rutnätet. (Eller inte! Du får helt enkelt prova dig fram.)
Blanda material från olika källor. Egna foton, AI-genererade detaljer eller digitalt illustrerade element ger ett mer personligt intryck.

När perfektionen i designen blir tråkig

Canva älskar ordning. Alla bitar faller på plats, linjerna blir exakta och mellanrummen matematiskt korrekta. Det är befriande – men också lite farligt. För balans är inte alltid samma som liv.

Ibland behöver designen en liten förskjutning, något som stör ögat, något som avslöjar handen bakom arbetet. Det är i den rörelsen mellan precision och slump som uttrycket får sin personlighet.

Det lilla extra som avslöjar designomsorg

I slutänden är det omsorgen som gör skillnaden. Två designer kan vara nästan identiska, men bara den ena känns genomarbetad.

Kanske är det en nyans i färgen, ett typsnitt som fått andas lite mer eller en bild som bytts ut för att bättre spegla tonen? Sådant syns inte alltid. Det känns dock. Och det är det som förvandlar en snabb layout till en medveten design.

Canva har verktyget – men du har blicken

Canva är gjort för att göra allt enkelt. Men enkelhet betyder inte att man måste stanna vid det enkla. När du går in med en tydlig tanke – vad du vill uttrycka, vilken känsla du vill skapa – blir verktyget ett stöd i stället för en begränsning.

Det krävs inte mer tid, bara mer medvetenhet. Det är fortfarande du som avgör var balansen ska ligga mellan hastighet och hantverk.

Skapa medvetet, inte automatiskt i Canva

Så ja, det finns något med Canva. Inte en egen estetik, men ett arbetssätt som sätter sin prägel på resultatet. Den klicka-dra-och-släpp-logik som gör programmet så användarvänligt kan också göra uttrycket splittrat om man inte stannar upp.

Verktyg kan hjälpa oss skapa snabbare, men de kan aldrig ersätta den blick som ser skillnaden mellan en bra design och en mindre lyckad sådan. Canva är en fantastisk resurs. Originalitet kräver dock fortfarande något mer än ett bibliotek av möjligheter.

Och här ligger verktygets verkliga potential, för sällan har det väl varit så enkelt att experimentera fram olika stilar i ett designprogram?

Stenmålning med igelkott – skapad med digital penselkänsla

Jag ville utforska hur långt AI har kommit i att återge känslan av handmåleri – inte genom att efterlikna verkligheten perfekt, utan genom att fånga uttrycket. Därför började jag experimentera med något välbekant och charmigt: igelkottar målade i akryl på sten.

Det är ett klassiskt motiv inom pyssel och småskalig konst, men också en intressant utmaning för en bildgenerator. Hur skulle ett verktyg som arbetar digitalt hantera penseldrag, struktur och stenens ojämna form?

Jag ville helt enkelt se vad som händer när ett analogt hantverk möter en digital tolkning.

Måla igelkott på sten som idéexperiment

Experimentet handlade mindre om att skapa ett färdigt resultat och mer om att utforska gränserna för det möjliga. Jag fascineras av hur AI kan imitera konstnärliga tekniker utan att nödvändigtvis förstå dem – och hur det ändå ibland blir mer uttrycksfullt än väntat.

stenmålning med igelkott i akryl på sten pyssel inspiration — *Bild: S M Jönsson med hjälp av AI*

När jag genererade bilderna upptäckte jag hur väl Midjourney numera kan gestalta lager av färg, som om verktyget förstår hur en akrylpensel arbetar mot stenens yta. De små penseldragen blev inte bara en imitation av verklig struktur. De blev något som känns verkligt i betraktarens öga.

Stenmålning som inspiration till nytt skapande

För mig är det här ett sätt att arbeta med idéer snarare än med teknik. Jag använder AI-verktyg som en skissbok med mål att skapa något som kan väcka inspiration och reflektion. Hos mig föder det här utforskande en brinnande lust efter att utforska stilar och material även i köttrymden – och vice versa.

igelkott sten måla akryl ai bild pyssel inspiration — *Bild: S M Jönsson med hjälp av AI*

En digital igelkott på en sten kan bli starten på ett faktiskt pyssel, ett undervisningsmaterial eller kanske en ny serie med djurmotiv i olika målarstilar. Det intressanta ligger i växelspelet, i hur en datorgenererad målning kan inspirera till något handgjort – och hur det handgjorda i sin tur påverkar hur jag tänker när jag skapar digitalt.

I mötet mellan akryl och algoritm

När jag tittar på de här AI-bilderna slås jag av hur nära de kommer den mänskliga penselns rytm. Färgerna ligger i tunna skikt och ljuset fångar små oregelbundenheter som om stenen hade en egen struktur.

Jag ser det som ett tecken på att det digitala skapandet inte behöver stå i motsats till det fysiska. Tvärtom kan AI-bilder fungera som ett sätt att tänka nytt kring hantverk, där själva experimentet är målet.

Kanske är det där min största inspiration finns just nu – i viljan att prova, leka och se vad som händer när en gammal idé, som att måla en igelkott på en sten, får nytt liv i en ny teknik.

Tar bekvämligheten över med AI-översikter?

Det är något nästan sorgligt i att se hur snabbt AI-översikter (på engelska AI overviews) och liknande funktioner har förändrat hela sökbeteendet på nätet. För mig, som levt mitt yrkesliv inom skrivande och innehållsproduktion, känns det som att en våt filt har lagts över en redan kämpande bransch.

Skrivande, journalistik och medier har alltid haft sina kriser. Man ramlar, borstar av sig och reser sig igen. Men nu är det annorlunda. Den här gången är det inte bara en marknad som svajar – det är själva ansträngningen att söka, läsa och förstå som verkar ha skakats om i grunden. Finns den ens längre hos den stora massan?

En härjad bransch som redan kämpat länge

Jag ser det hos mig själv och jag ser det hos mina kunder. Tålamodet är prövat, marginalerna små. Det är en bransch som alltid haft uppförsbacke, men som ändå lyckats navigera genom förändringar – från print till digitalt, från klick till kvalitet.

Men AI-översikter och automatiserade sammanfattningar är något nytt. De påverkar inte bara oss som producerar innehåll, utan också hur människor närmar sig information.

Tidigare handlade utmaningen om att synas i mängden. Nu handlar den om att människor inte ens klickar sig vidare.

Bekvämligheten som ny norm i informationssökning

Om någon hade sagt till mig för ett år sedan att Google snart skulle presentera färdiga sammanfattningar högst upp i sökresultaten – att människor inte längre skulle behöva klicka, läsa eller ens reflektera själva – hade jag nog skrattat lite och tänkt att det underskattar människans nyfikenhet.

Jag trodde på riktigt att vi vill veta mer. Att vi vill läsa hela artikeln, kolla källan, jämföra fakta. Jag tänkte att bekvämlighet aldrig helt skulle vinna över drivkraften att verkligen vilja veta.

Men jag hade nog fel.

När jag ser min egen trafik sjunka märker jag att människor faktiskt inte klickar sig vidare. De nöjer sig med AI:s sammanfattning. De stannar vid ytan. Och i mitt fall är det ju bara tråkigt på ett personligt plan, jag bedriver liksom ingen samhällsnödvändig blogg.

Ja, det är alltså en förlust för mig professionellt och personligt, men på ett djupare plan handlar det om något mycket större. Sannolikt håller vår relation till kunskap på att förändras. Åtminstone är det så mina tankar går.

Från aktivt informationssamhälle till passivt förklaringssamhälle

Det här är kanske den mest radikala förändringen i vårt informationsbeteende sedan internets början, spånar jag vidare. Vi har gått från att aktivt söka information till att passivt ta emot förklaringar.

Tidigare var internet en plats för utforskande. Nu blir det alltmer ett ekosystem där svaren redan serveras. Och vi accepterar dem. I värsta fall. Förhoppningsvis inte, men risken finns.

Jag har hört forskare och professorer säga samma sak på föreläsningar, att vi inte längre kan prata om informationssamhället utan att väga in AI. Hur verktygen inte bara påverkar hur vi söker, utan hur vi tänker.

Vi outsourcar långsamt vår faktagranskning till maskiner hos techbolag.

Mellan teknikoro och mänsklig oro kring information

Många diskuterar just nu om AI kommer att ta över helt, att tekniken en dag blir självmedveten.

Jag är ingen expert på det och jag har ingen dramatisk ståndpunkt om det heller. Jag kan helt enkelt inte förstå hur en maskin skulle kunna börja leva av sig själv, så jag lämnar gärna spekulationerna åt andra som vet.

Min oro ligger någon annanstans. Den handlar inte om att AI ska bli för kraftfull, utan om att vi människor ska bli för bekväma.

Jag tänker ofta på hur viktig vår förmåga att söka, jämföra och värdera information faktiskt är – särskilt i en tid när så många olika berättelser konkurrerar om vår uppmärksamhet. Många av dessa berättelser saknar substans, men ju mer engagerande de är, desto mer vill vi tro på dem.

Och om vi då saknar vanan – och viljan – att själva kontrollera fakta blir vi sårbara. Vi behöver en verktygslåda, både praktisk och intellektuell, för att kunna hantera det informationsflöde vi lever i.

Jag vet att det här låter stort, men det är just därför jag tycker det är så oroande att människor så snabbt vant sig vid AI-översikter eller ett passivt informationsmottagande från allehanda AI-verktyg. Det påverkar inte bara sökbeteendet, utan hela informationsbeteendet.

Jag har inga vetenskapliga data på området – det här är mina iakttagelser som skribent, humanist och samhällsvetare – men siffrorna börjar komma. Sveriges Radio rapporterade nyligen att AI-översikter kan ta upp till 79 procent av trafiken från etablerade nyhetsmedier.

Jag tror på det. Jag ser det rentav i mina egna siffror. Trots goda placeringar och till och med länkar i AI-översikter har trafiken från sökmotorer sjunkit.

Det etiska dilemmat i skrivandet och innehållsproduktionen

Det finns också en personlig dimension i det här, en jag känner ansvar för trots att jag är liten och därmed obetydlig. Jag har länge arbetat med content och SEO, och jag är medveten om att branschen själv i någon mån bidragit till den här utvecklingen. Trots allt finns en cynisk sida av innehållsproduktionen – där klick, trafik och rankning ibland väger tyngre än innehållets djup.

Jag är inte stolt över den delen, men jag är ärlig med att den finns. Och det är just därför jag känner ett ansvar. För hur ska vi som arbetar med text kunna hävda kvalitet och trovärdighet om vi samtidigt deltar i en utveckling där information förenklas tills den blir platt eller osann?

Det är ett etiskt dilemma jag brottas med ofta. Jag älskar att skriva inspirerande texter och skapa tillgängligt innehåll, men jag vill inte bidra till att människor slutar läsa, slutar kolla källor, slutar tänka själva. Jag älskar när andra tänker ett steg längre och ser bortom enkla förklaringsmodeller!

Den mänskliga ansträngningen i informationssökande

Personligen försöker jag ändå hålla fast vid en försiktig optimism. AI-verktyg har gett mig så mycket kreativ frihet – jag har kunnat skapa, experimentera och utvecklas på sätt jag inte trodde var möjliga för bara några år sedan. De har gjort min vardag som skribent mer hållbar (om än inte fullt ekonomiskt).

Men samtidigt känner jag alltså en oro för hur bekvämt det har blivit för oss alla. Bekvämligheten är smygande. Den kommer inte med buller och bång, den bara finns där – som en självklarhet. Och plötsligt har vi vant oss vid att inte behöva leta, läsa eller tänka själva.

Vetande, faktisk kunskap om något, kräver tid och ansträngning. Vad händer när vi inte längre värdesätter grundligt informationssökande just för att vi inte är beredda att göra jobbet?

I en värld av korpfjädrar, resliga stenar och uråldrig drottningmakt

Det är fantastiskt hur världar man burit på sedan barnsben plötsligt kan ta form – så snyggt, så smidigt. Jag roar mig ofta med att bygga mina egna världar. Men den senaste tiden har jag också försökt gestalta någon annans. En av mina äldsta och närmaste vänners dagdrömmar, faktiskt.

fantasy karaktär drottning i svart klänning med mantel av korpfjädrar — *Bild: S M Jönsson med hjälp av AI*

Får man göra så? Jag vet inte. Kan vara känsligt. Jag frågade först.

Det har varit en övning i ödmjukhet. Att försöka känna in någon annans inre landskap. Min egen inspiration kommer ofta från antiken – eller från just den där skarven mellan antiken och medeltiden, där något nästan magiskt och mystiskt pågår. Min vän däremot, hon är djupt influerad av högländerna. Av kelterna, av dimhöljda hedar och stenborgar. En stramare, mulnare värld än min – men lika vacker.

fantasy karaktär sorgsen undersåte i ett kungarike — *Bild: S M Jönsson med hjälp av AI*

Jag har försökt fånga den känslan i bilderna. Skapat en drottning och hennes två undersåtar, inte mitt ordval hehe! Karaktärerna är långa, knotiga, majestätiska. De ser ut att vara äldre än själva tiden. Och korpinslagen? Ja, de la jag till själv. Jag tycker att de för med sig något. Något sagolikt och mörkt, men inte hotfullt. De tillför en rörelse. En känsla av att något vaktar dörren till en saga. Och så är det enheten, en drottning som väljer uniformen i sitt rike.

Stilen är målad, men med drag av hyperrealism. Penseldragen finns där, särskilt i fjädrarna och i ljuset mot stenmurarna. Det är en stil jag arbetat fram genom min personliga Midjourney-profil. Ett val som inte är slumpartat, utan ett slags konsekvent återvändande till det jag vet att jag älskar. Ett bildspråk jag känner mig hemma i.

fantasy karaktär mäktig om än sorgmodig krigare i ett mäktigt drottningsdöme — *Bild: S M Jönsson med hjälp av AI*

Och ja, du kanske känner igen det. Samma uttryck återfinns i bilderna av den sörjande Afrodite bland vitsipporna – ett annat projekt jag hållit varmt. Det här är inte bara bildskapande för mig. Det är ett sätt att ge form åt det jag, och ibland också andra, länge burit inom mig. I tankar, i berättelser, i vänskaper. I hur vi ibland drömmer tillsammans.

När visionerna får form – mitt skapande i Midjourney

Jag måste erkänna en sak: Även om jag och ChatGPT har åstadkommit mycket tillsammans finns det ett AI-verktyg som väckt något helt annat i mig. Och det är Midjourney. När jag började utforska det var det som att en helt ny värld öppnades.

Jag har alltid drivits av text, men jag inser mer och mer att jag också är visuellt driven. En bild kan tala till mig på ett sätt som ord inte kan. Den kan sätta i gång en idé, ett minne, ett helt tema. Och det var precis det som hände när jag började skapa med Midjourney.

När visioner får fysisk form

För mig handlar det mest magiska med Midjourney inte om slump eller serendipitet, även om det ibland leder till oväntade överraskningar. Det handlar om att mina visioner plötsligt får fysiska uttryck.

Det som tidigare bara fanns i huvudet – lösa bilder, dagdrömmar, kreativa infall – får konturer. Saker jag tänkt, föreställt mig eller beskrivit i ord står plötsligt där framför mig, synliga.

Och det gör något med mig varje gång.

Det är som att de bilder jag burit på i åratal äntligen hittar sin väg ut i världen. Jag kan se dem, visa dem, forma dem vidare. Fantasin har äntligen fått fast form!

Från pysselguider till egna världar

Jag har i många år skrivit om konst, pyssel och skapande. Jag har gjort guider, fotat egna bilder, använt stockfoton. Men Midjourney förändrade allt. Det blev inte längre bara en fråga om att dokumentera ett pyssel – jag kunde uppfinna nya.

Plötsligt kunde jag skapa bilder av till exempel:

Färgsprakande skogscollage av rivet tidningspapper
Toarullespöken med fladdrande kjolar i silkespapper
Igelkottar detaljrikt målade på stenar
Svarta spindlar av toarullar och piprensare
Glasmosaikhjärtan målade i färgglad popkonst-stil

Det handlar inte om att ersätta handens skapande, utan om att utvidga det. Jag kan se mina idéer, testa dem visuellt, utveckla dem – och sedan skapa dem för hand om jag vill.

När bilden ger inspiration tillbaka

Något jag inte förväntade mig var hur mycket bilderna själva inspirerar tillbaka. När jag ser dem väcka liv i mina idéer börjar jag tänka i nya banor. Jag upptäcker detaljer som jag inte planerat, må det vara en färgkombination, en form eller ett mönster. Det blir som en dialog mellan mig och bilden.

Så hittar du egna idéer i Midjourney

Det som gör Midjourney så spännande är att det inte finns rätt eller fel sätt att använda det på (förutom tekniska och etiska aspekter). Det är som att kliva in i en oändlig ateljé där alla verktyg ligger framme, redo att testas.

Här följer förslag på hur du kan börja experimentera och hitta egna pysselidéer:

Utgå från ett material du gillar.
Skriv in ord som paper, yarn, clay, fabric, cardboard och kombinera med adjektiv som beskriver stilen: whimsical, rustic, minimalist, colorful. Du kan till exempel testa:
whimsical spring decorations made from cardboard and paper, soft natural light.
Blanda världar.
Skriv ihop två teman som du gillar – till exempel forest + watercolor collage eller space + origami animals. Det leder ofta till helt nya fantasifulla resultat.
Låt årstiden styra.
Midjourney är fantastiskt för säsongsidéer. Testa prompts som autumn paper crafts with leaves and twine eller winter snowflake decorations in watercolor style.
Utforska miniatyrvärldar.
Be Midjourney skapa scener i litet format: små verkstäder, pysselhörnor, dockhus eller sagolika bordsmiljöer. Det ger ett charmigt och inspirerande perspektiv.
Skapa för hand efteråt.
Låt en digital bild bli en mall. Skriv ut den, tolka färger och former samt testa att återskapa den med papper, tyg eller lera. På så sätt blir AI:n ett komplement till ditt hantverk – inte en ersättning.

Det här arbetssättet har gjort mig mer nyfiken än någonsin. Jag har börjat tänka på Midjourney som en idéverkstad där jag kan leka, lära och utforska mina egna estetiska gränser.

Att skriva prompter som visioner

Jag tror inte jag överdriver när jag säger att varje prompt jag skriver är som en liten vision. För att resultatet ska bli bra måste jag formulera mig exakt, men ändå lämna plats för tolkning.

att skapa bilder i midjourney inspirerar mig till nya idéer — *Bild: S M Jönsson med hjälp av AI*

Jag kan sitta länge och finjustera detaljer. Vilket ljus jag vill ha, vilket material. Vilket perspektiv? När det sedan tar form framför mig är det som att någon äntligen förstått hur jag ser världen (och jag vet att denna känsla är löjlig, för AI förstår ju inte. Förståelse är mänskligt).

Och ibland, när jag låter verktyget animera en sekvens, känns det nästan så verkligt att det blir overkligt – som om mina tankar rör sig på skärmen.

Därför betyder Midjourney så mycket för mig

Midjourney har gjort något fundamentalt med mitt skapande. Det har gjort mina idéer synliga och påtagliga. För mig är verktyget mer än digitalt skapande. Det är ett sätt att konkretisera fantasin, att låta den ta fysisk form.

Även om AI-verktyget genererar bilderna är det fortfarande min blick, mina ord och mina drömmar som styr dem. Det är ett samspel där jag är konstnär, regissör och betraktare. För att inte tala om hur en idé föder nya!