Etikett: utställningar

Form och funktion – om möbler och mening i en utställning

En ny digital utställning har fångat mitt intresse. Den här gången handlar det om något så vardagligt som möbler – och just därför blir det intressant.

På Google Arts and Culture finns utställningen Beautiful by Design, en virtuell museitur som lika gärna hade kunnat vara en påkostad konstbok från Taschen. Den rör sig mellan epoker och geografier, men hålls samman av den enkla men kraftfulla idén att form och funktion i harmoni är estetikens kärna.

När möbler blir mer än bruksföremål

I utställningen rör man sig mellan stolar, bänkar och sängar. Det är möjligt att zooma in på detaljer, läsa om materialval och se hur konstruktion och tanke hänger samman. Men det som gör intryck är inte främst de enskilda objekten, utan det större resonemanget kring vad design faktiskt är.

En möbel är inte nödvändigtvis bara en möbel. Den är ett svar på hur människor lever, möts och rör sig i rum.

Att leva nära hantverk – att se hur trä bearbetas och hur en form växer fram – gör det svårt att betrakta design som ytlig. I stället framträder den som en dialog mellan material, funktion och idé.

Former som vandrar mellan kulturer

Utställningen visar hur möbler ständigt omtolkas i mötet mellan kulturer. En västerländsk stol kan i ett sydostasiatiskt sammanhang få associationer till en båt eller ett hus. Formen är samma, men betydelsen förändras.

Det är en påminnelse om att design är rörlig. Former migrerar. De får nya sammanhang. De laddas med nya symbolvärden.

Här finns en tydlig parallell till kulturhistoria i stort: Inget uttryck är statiskt. Allt påverkas av plats, material och blick.

Makt, material och omtolkning

I utställningen får man föreställa sig en stol från Louis XIV:s Versailles – en möbel laddad med makt och representation – och sedan ställs denna bild mot samtida tolkningar i nya material.

När samma silhuett återuppstår i syntetiska material eller reducerad form förändras dess betydelse. Det aristokratiska blir experimentellt. Det monumentala blir lättare.

Design blir här ett samtal mellan epoker.

Begränsning som kreativ drivkraft

Ett av exemplen i utställningen visar hur studenter fick skapa möbler med enkla verktyg, sådana som finns i ett hem eller på en gård. Begränsningen blev inte ett hinder utan en katalysator.

Det finns något befriande i det. När resurserna är få skärps tanken.

Ett digitalt rum med stora perspektiv

Flera museer världen över har bidragit till materialet i Beautiful by Design. Det märks i bredden och kvaliteten. Trots att temat kan upplevas som avgränsat är perspektiven stora.

Google Arts and Culture fungerar här som ett kuraterat digitalt arkiv där designhistoria och samtida experiment möts. Plattformen gör det möjligt att röra sig mellan tid och rum utan att lämna sin plats.

Möbler formar våra liv mer än vi kanske tänker på. De kan öppna rum eller stänga dem. De kan signalera makt, gemenskap, vila eller arbete.

Och allt detta tar jag med mig från denna fint kuraterade tur, som på sin höjd tog mig tio minuter. Från färgen gul till Tutankhamons förbannelse, varje dag nya inblickar och insikter.

Gult i en digital utställning – från van Gogh till Goldin

Gult.

Gult som sanden på stranden, som solrosens kronblad. Som solen själv eller som ljuset under den gyllene timmen när världen tycks bada i värme.

Konstnären Vincent van Gogh uppskattade den gula färgen djupt. Hans ikoniska solrosmålningar är självklara ambassadörer för det gula. För honom stod färgen för tacksamhet, glädje och liv. Det är svårt att inte känna det när man ser hur färgen lever i hans penseldrag.

I den digitala och interaktiva utställningen 8 Yellow Artworks på Google Arts and Culture får jag möjlighet att stanna upp vid just denna färg. Jag skrollar, stannar, zoomar. Läser. Låter blicken vila. Ett omsorgsfullt urval av äldre mästares verk vecklar ut sig framför mig, alla med det gula som gemensam nämnare.

När ljuset förvandlar färgen

Jag stannar upp vid Johannes Vermeers målning där en ung kvinna sitter vid en spinett. Hon bär en mustigt gul mantel. Ljuset faller in genom rummet och förvandlar det gula till ett mjukt guldskimmer. Hos Vermeer är ljuset inte bara belysning, utan ett eget motiv. Det smeker ytorna, gör färgerna levande och skapar stillhet.

Det är i detta ögonblick jag inser hur många nyanser det ryms i en och samma färg.

Impressionismens varma rum

Vidare i utställningen möter jag Auguste Renoir. Hans stilleben har alltid tilltalat mig. Impressionismen ligger mig varmt om hjärtat och här lyfts ett särskilt verk fram där ett rum badar i gult ljus.

I blickfånget står en utsökt vas med pampasgräs och en kinesisk solfjäder. Ljuset färgar allt – väggarna, föremålen, till och med det gulnade trycket på väggen med sina svarta stråk. Den mörkgula, nästan terrakottafärgade väggen blir en aktiv del av kompositionen.

Vad gör ljuset med rummet? Det förändrar allt. Det gör rummet levande, mjukt, nästan taktilt. Här stannar jag länge.

Van Gogh och kontrasten som bränner

Och så tillbaka till van Gogh. Han bodde i det berömda gula huset i Arles – ett hus han själv målade i en intensiv, solmättad ton som speglar Medelhavets värme. Ovanför breder en knallblå himmel ut sig.

Gult och blått. Komplementfärger. I kontrast blir de tydliga, begripliga, nästan nödvändiga för varandra. Många av van Goghs målningar vibrerar just i denna spänning mellan värme och kyla, mellan ljus och djup.

När gult blir känsla

Även Vassily Kandinsky lät sig dras till det gula. Hos honom handlar det mindre om exakt avbildning och mer om känsla. I en av hans konsertmålningar låter han abstrakta åskådare ta plats i periferin, medan färgfälten – inte minst det gula – tycks bära själva musiken.

Kanske är det så färgen fungerar här: som en översättning av ljud.

Guldets överflöd hos Klimt

Och så Gustav Klimt. Vad vore en konstutställning om gult utan hans verk?

Hos Klimt övergår gult i guld. Otaliga nyanser, skimrande ytor, små klickar av andra färger som bryter av. Det är rikt, nästan överväldigande. Gult blir inte bara färg utan materialitet – ett löfte om prakt och mystik.

Ett sista fotografi i gult

Efter de klassiska målningarna avslutas utställningen med ett fotografi av Nan Goldin. Här används gult på ett helt annat sätt. Tänk dig en nedåtgående sol vars ljus letar sig in i ett mörkt rum. I skenet syns ett kärlekspar.

Ljuset är varmt, men också vemodigt. Det kan tolkas som en symbol för en låga som är på väg att slockna. Gult som hopp, men också som förgänglighet.

En färg med oändliga skikt

Gult kan vara mycket. Det kan vara tacksamhet och solrosor, makt och guld, musik och rumslighet, kärlek och avsked.

Genom den digitala utställningen bygger jag långsamt min egen palett av nyanser. Att kunna röra sig mellan konstverk, zooma in detaljer och läsa kontext ger en särskild form av närvaro – inte fysisk, men ändå påtaglig.

Guden Anubis i en digital utställning om död och odödlighet

På Google Arts and Culture lyfts nya teman fram varje dag. Just nu ligger fokus på det faraoniska Egypten. Det har fått mig att fortsätta min digitala vandring genom gravkammare, myter och museisamlingar.

Jag har tidigare besökt Tutankhamons grav, utforskat Mennas praktfulla väggmålningar och spelat det lekfulla äventyret Return of the Cat Mummy. Nu är det dags att fördjupa mig i ännu en central gestalt i den egyptiska föreställningsvärlden: Anubis.

Utställningen The Story of Anubis öppnar ett eget rum i den digitala världen, där fokus ligger på dödsguden som både vägledde och beskyddade de avlidna.

Anubis och hjärtats vägning inför evigheten

Anubis var en dödsgud i den egyptiska mytologin. I föreställningsvärlden kring livet efter detta var han den som ledde de döda fram till Osiris domstol. Där skulle hjärtat vägas mot en fjäder – symbolen för Maat, sanningens och den kosmiska ordningens princip.

Om hjärtat var lättare än fjädern hade den avlidne levt ett rättfärdigt liv och kunde beviljas tillträde till efterlivet, ett tillstånd av överflöd och odödlighet. Var hjärtat tyngre väntade ett annat öde.

Detta motiv – vägningen av hjärtat – är ett av de mest ikoniska inom den egyptiska bildvärlden. I utställningen får man följa hur Anubis spelar en avgörande roll i det dramatiska ögonblicket mellan liv och evighet.

Varför avbildas Anubis som en sjakal?

Anubis ses oftast avbildad som en sjakal* eller som en människa med sjakalhuvud. En sjakal är ett hundliknande rovdjur som lever i torra områden och ofta rör sig i utkanten av mänskliga bosättningar. I det forna Egypten kunde sjakaler ses stryka runt gravplatser och nekropoler, på jakt efter föda.

Just detta beteende bidrog till att djuret kom att förknippas med döden och gravarna. Sjakalens rörelser i gränslandet mellan liv och död gav den en liminal roll – och samma roll kom att tillskrivas Anubis. Han blev en gud som rörde sig mellan världar.

I utställningen får man se hur Anubis både framställs som en hel sjakal i vilande position och som en mänsklig gestalt med svart sjakalhuvud. Färgen svart är inte slumpmässigt vald. Den symboliserade Nilens mörka, näringsrika jord. Det var samma jord ur vilken den egyptiska civilisationen växte fram. Svart var alltså lika mycket en färg för liv och återfödelse som för död.

Anubis och mumifieringens uppfinning

Anubis var starkt förknippad med mumifieringsprocessen. Enligt myten var det han som uppfann mumifieringen när han hjälpte till att återställa och bevara Osiris kropp efter att denne dödats av guden Seth. Genom att balsamera och linda kroppen möjliggjorde Anubis Osiris återuppståndelse.

Det är denna myt som ligger till grund för hela den egyptiska mumietraditionen. Att bevara kroppen var en förutsättning för själens fortlevnad.

I utställningen visas rikligt med bilder där Anubis framställs i färd med att smörja och linda kungligheter och ämbetsmän. Gravmålningar, statyetter och dekorationer på kistor vittnar om hur central hans roll var i dödsritualerna.

En gud som beskyddade och vägledde människan

Runt om i världen och genom historien har dödsgudar ofta framställts som hotfulla eller onda. Utställningen betonar att så inte var fallet med Anubis. Han var lika mycket en skyddsgud som en dödsgud.

Han övervakade gravarna, skyddade de döda och såg till att mumifieringen utfördes korrekt. I många kungliga gravar är han avbildad just som en beskyddare, ibland vaksamt vilande ovanpå kistan.

Denna dubbelhet – död och återuppståndelse, fruktan och beskydd – gör honom till en av de mest komplexa gestalterna i den egyptiska mytologin.

Ett digitalt rum för myt och materialitet

Utställningen är uppbyggd så att man nästan rör sig mellan montrar och rum. Textavsnitt varvas med närbilder av föremål. Du kan zooma in på detaljer i statyer och gravmålningar och sedan dra dig tillbaka för att se helheten.

Materialet bygger på fotografier och dokumentation från flera institutioner, bland annat American Research Center in Egypt, British Museum och Metropolitan Museum of Art. Etablerade forskare och universitet har bidragit med texter och kontext.

Det är just detta som gör Google Arts and Culture så intressant för mig. Det är inte en lös samling bilder, utan ett kuraterat arkiv där forskningsförankrat material presenteras i ett interaktivt format.

Från gravkammare till skapandeprocess

Varför är jag så glad i den här utställningen – och i hela Google Arts and Culture-projektet?

Som skribent och kreatör inspireras jag ständigt av kultur och historia. Jag är utbildad i arkeologi, antropologi och antika samhällen. Det är där jag har ett avstamp i mitt skapande. Jag älskar att förena gamla influenser med nya uttryck.

Ett digitalt arkiv med denna bredd ger mig stoff i överflöd. Jag skriver för att lära och jag lär för att skriva. Varje utställning blir en påminnelse om hur historia kan omtolkas, visualiseras och tillgängliggöras på nya sätt.

I mötet mellan gravmålningar och gränssnitt eller mellan sjakalguden och skärmen uppstår en märklig samtidighet. Det är nog där jag trivs som bäst – i korsningen mellan det uråldriga och det digitala. Och det bästa? Tack vare nya digitaliseringsprojekt behöver jag inte välja.

*På senare tid har det visat sig att sjakalen i själva verket är en afrikansk guldvarg eller hund. Sjakaler finns inte i Egypten. I många etablerade fall används fortfarande sjakal för att beskriva Anubis.

En virtuell vandring genom Mennas grav visar vem han var

På startsidan för Google Arts and Culture lyfts nya teman fram varje dag. I dag har fokus bland annat legat på det faraoniska Egypten, vilket har lockat mig vidare in i det gigantiska digitala arkivet av virtuella utställningar.

Jag har redan besökt Tutankhamons grav, spelat ett spel där jag samlat föremål inför en mumifiering och nu är det dags att beundra vad som ofta beskrivs som en av de allra vackraste gravarna från Nya riket, nämligen Mennas grav.

Vem var Menna i det forntida Egypten?

Med gravkammaren som utgångspunkt syftar utställningen Who Was Menna? till att belysa en viktig, men inte kunglig, person i det forna Egyptens historia. Här möter du inte en farao, utan en ämbetsman – en elitperson i administrationens tjänst under en av Egyptens mer stabila perioder.

Menna levde främst under Amenhotep III:s styre, en tid som präglades av relativ fred och ekonomiskt välstånd. Det är just i denna kontext som hans liv och gärning får sin betydelse.

Utställningen väver samman biografi och bildmaterial. Medan du lär känna Menna får du samtidigt skåda praktfulla gravmålningar vars färger och detaljer fortfarande är häpnadsväckande välbevarade.

Administration, jordbruk och makt

Menna och hans familj verkade inom den egyptiska administrationen, inte minst i anslutning till tempelväsendet – en institution av avgörande betydelse i ett samhälle där odödlighet och efterliv stod i centrum.

Menna själv ansvarade för jordbruksproduktionen och dokumentationen av den. Han övervakade skördar, inventerade resurser och fungerade som en slags domare i tvister rörande jordbruket. Den som begick förseelser kunde ställas inför rätta under hans tillsyn.

Gravmålningarna visar scener från fälten: sådd, skörd, arbete och kontroll. Här framträder en bild av hur central jordbruksadministrationen var för hela det egyptiska samhällsbygget.

Men historien är sällan entydig.

Ett ansikte bortmejslat – ett liv ifrågasatt

Någon gång efter att gravkammaren färdigställts har Mennas målade ansikten huggits bort. Inom den egyptiska föreställningsvärlden var ansiktet avgörande för identitet och fortlevnad i efterlivet. Att förstöra ett ansikte var att angripa möjligheten till odödlighet.

Var Menna impopulär? Hade han skaffat sig fiender? Vi vet inte. Men vandalismen antyder att han inte enbart var en beundrad ämbetsman. Här öppnas ett mänskligt lager i berättelsen – maktens baksida, rivaliteter och konflikter.

Familjen i gravens rikliga bilder

Mennas hustru Henuttawy är också avbildad i gravkammaren, liksom deras tre döttrar och två söner. Familjen rörde sig i kungliga kretsar och tillhörde samhällets övre skikt. En av sönerna följde i faderns fotspår och fortsatte inom administrationen.

Utställningen Who Was Menna? fokuserar främst på hans biografi och samhällsroll. Andra aspekter av graven – exempelvis jaktscener, fiske och motiv kopplade till De dödas bok – behandlas i andra virtuella utställningar på plattformen.

En digital närvaro i gravkammaren

Det som gör upplevelsen särskilt stark är fotografierna. De kommer från American Research Center in Egypt (ARCE), som har dokumenterat gravkammaren grundligt. Materialet har donerats till Google Arts and Culture och ligger till grund för flera av de virtuella presentationerna.

Skrollfunktionen och de olika bildavstånden skapar en känsla av rumslighet. Du rör dig genom gravkammaren, närmar dig målningarna, betraktar detaljer och kliver tillbaka för att se helheten. Det är inte detsamma som att stå där fysiskt i Luxor eller Konungarnas dal, men det är heller inte en platt reproduktion. Det är en form av digital närvaro.

Även om just denna utställning inte fokuserar lika mycket på vardagslivets ritualer som vissa andra, ger den en tydlig inblick i hur administrationen fungerade och hur makt och ansvar gestaltades i bild.

Ett rum som leder till fler rum

Det är enkelt att navigera vidare från Who Was Menna? till andra utställningar inom samma tematiska område. På så sätt kan du röra dig genom det faraoniska Egypten i trakterna kring Luxor och Konungarnas dal, rum för rum, grav för grav, berättelse för berättelse.

För mig blir detta ännu ett exempel på hur digitala plattformar kan fungera som kulturella bryggor. Från Tutankhamons förbannelse till kattmumiernas lekfulla äventyr och vidare till Mennas administrativa värld – allt ryms inom samma arkiv.

Och jag fortsätter att utforska.

Tutankhamons förbannelse och den digitala gravkammaren

Tänk dig att du står inför en oöppnad gravkammare från det gamla Egypten. Lyktan kastar sitt sken över märkliga ting som djurformer från en annan värld, glimrande guldföremål och inskriptioner längs väggarna. Dammet yr, ljuset rycker och ändå anar du en storhet framför dig – en del av historien som legat gömd i tusentals år.

Så skulle det mycket väl ha kunnat vara för arkeologen och egyptologen Howard Carter och hans följe 1922. I Konungarnas dal i Thebe stod de inför en upptäckt som skulle bli en av 1900-talets mest omtalade arkeologiska sensationer, nämligen den unge faraon Tutankhamons nästan intakta grav.

När Carter ombads beskriva vad han såg genom det lilla hål som först gjordes i gravens förseglade dörr svarade han: ”Wonderful things.” Strax därefter skulle han konstatera att det var guld, guld överallt.

En virtuell resa in i den faraoniska gravens mysterium

I en digital utställning på Google Arts and Culture – där jag fortsätter mitt eget kulturella utforskande – rullas berättelsen om Carters upptäckt upp i text och bild. Utställningen, med titeln The Curse of Pharaoh Tutankhamun, varvar beskrivande texter med citat ur Carters egna anteckningar och rikligt med fotografier från tiden kring utgrävningen.

En detalj jag snabbt upptäckte var att jag inte kunde ha Google Translate aktiverat. Den automatiska översättningen till svenska blev märkligt kantig och störde läsningen. När jag växlade till engelska, det vill säga till originalspråket, föll texten på plats. Det påminde mig om hur mycket ton, rytm och precision faktiskt betyder. Ja, även i digitala museirum.

Utställningen är uppbyggd så att man långsamt dras in i dramatiken. Först förundran, sedan sensation och därefter det som kommit att bli lika känt som själva fyndet. Förbannelsen.

Tutankhamon – barnkungen i Konungarnas dal

För att förstå dramatiken behöver man kontext. Tutankhamon, även känd som kung Tut, var en ung farao som regerade under 1300-talet före vår tideräkning. Han dog i tonåren och begravdes i Konungarnas dal, men hans grav kom att förbli relativt orörd i över 3 000 år. Det var just det faktum att graven var så välbevarad och nästan intakt som gjorde fyndet sensationellt.

Utställningen visar hur Carter och hans mecenat, Lord Carnarvon, snabbt blev världsberömda. Bilderna från gravkammaren – fylld av guldmasker, kistor, möbler och ceremoniella föremål – spreds över världen och skapade en egyptologisk våg som påverkade konst, mode och populärkultur.

Men ganska snart byttes lyckoruset mot något annat.

Kung Tuts förbannelse spred sig över sällskapet

Över faraonernas gravar sägs det vila förbannelser. De hotfulla inskriptionerna som varnar inkräktare har länge fascinerat. Den som bryter förseglingen eller stör den vilande mumien riskerar olycka, sjukdom eller död.

Kort efter öppnandet av Tutankhamons grav dog Lord Carnarvon i blodförgiftning efter ett myggbett. Händelsen blev bränsle för pressen. Även andra personer med koppling till utgrävningen avled under de följande åren och varje dödsfall lades till berättelsen om förbannelsen. Hus brann ner. Olyckor inträffade. Slumpen fick en dramatisk tolkning.

Den digitala utställningen avslutas inte med ett entydigt svar. I stället lämnas besökaren med en fråga: Vad tror du själv? Var det en förbannelse – eller en kombination av samtidens fascination, mediehysteri och slump?

Digital arkeologi och egyptologi som samtidsfenomen

Samtidigt som jag fördjupade mig i berättelsen slog det mig hur meta hela upplevelsen är. Här sitter jag, över hundra år efter Carters upptäckt, och kliver in i gravkammaren genom en skärm. Text, fotografier och museiföremål från bland annat The British Museum presenteras i ett digitalt flöde.

Google Arts and Culture fungerar här som en kuraterad brygga mellan arkiv, museer och samtidens teknik. Plattformen samarbetar med kulturinstitutioner världen över och gör samlingar tillgängliga genom virtuella utställningar, experiment och interaktiva inslag. Det är inte en ersättning för det fysiska museibesöket – men det är något annat, något eget.

Från förbannelse till spelglädje med Egypten-fokus

I samma egyptiska temavärld på Google Arts and Culture finns också det spel jag skrivit om tidigare: Return of the Cat Mummy. Där förvandlas gravens symbolik till lek, när en kattmumie samlar föremål inför mumifieringen av sin husse.

Det är två helt olika uttryck – den dramatiska förbannelsen och det lekfulla plattformsspelet – men de samexisterar på samma digitala plattform. Båda bygger på verkliga historiska företeelser, som mumifiering och gravritualer, men presenterar dem genom olika medier.

Det säger något om hur kulturarv i dag förmedlas genom text, bild, spel, interaktion och berättelse.

Fascination för det faraoniska Egypten och digital kultur

Jag gör research och läser på dagligen. Så ser min skriv- och skapandeprocess ut. Jag skriver för att lära och jag lär för att skriva. Det är en cirkulär rörelse.

Under en sommar studerade jag själv i Egypten. Jag har stått i tempel, vandrat i ruiner och känt hettan i Konungarnas dal. Min utbildning i arkeologi, antropologi och antika samhällen gör att jag alltid återvänder till de här ämnena med en särskild känsla av hemhörighet. Det är en bubbla jag trivs i.

Samtidigt fascineras jag av de digitala möjligheter som nu finns. Jag är uppriktigt imponerad av hur Google Arts and Culture presenterar kultur och historia på ett interaktivt och tillgängligt sätt. Här möts min akademiska bakgrund och mitt intresse för digitala verktyg.

Kanske är det just där jag trivs som bäst – i mötet mellan gravkammare och gränssnitt, mellan arkiv och algoritm.

Vill du ha min hjälp att skriva texter om historia, kultur och platser?

Jag är utbildad i humaniora och samhällsvetenskap och har ett särskilt fokus på historia och kultur genom tid och rum. Digitala plattformar och uttryck, som spel och berättelser, ligger mig också varmt om hjärtat. Detta tar jag med mig när jag i egenskap av SEO- och webbskribent skriver artiklar om allt från resmål till spelsidor. Kontakta mig för att beställa en text skriven med eller utan AI via formuläret:

← Tillbaka

Tack för din respons. ✨