Det är något nästan komiskt med hur vissa AI-texter vill knyta ihop varje tanke med en perfekt formulerad sensmoral. Du vet de där meningarna som avslutar varje stycke med något i stil med och det visar hur viktigt det är att vi fortsätter utvecklas som människor.
Första gången känns det fint. Andra gången lite väntat. Tredje gången börjar man ana mönstret – och fjärde gången hör man nästan hur maskinen applåderar sig själv.
Perfektionens frestelse i skrivandet
Jag märker det särskilt tydligt när jag själv ber AI om hjälp i skrivprocessen. Verktygen har utvecklats till att bli otroligt skickliga på att sammanfatta, formulera klokheter och avsluta med eftertryck.
Mycket låter ju bra – för bra ibland. För när varje stycke avslutas lika perfekt som en skoluppsats med högsta betyg händer något med textens rytm. Den blir för slät. För välmenande. För färdig.
Och kanske är det just ”färdigheten” som blir problemet. När allt har rundats av och alla trådar knutits ihop finns inte längre något kvar att fundera över. Det blir som en samtalspartner som hela tiden vill få sista ordet – och efter ett tag blir det ganska tröttsamt att lyssna.
Låt texten få sin andning tillbaka
Skrivandet mår bra av det oförutsägbara. Av meningar som inte alltid vet vart de är på väg, av tankar som hittar omvägar innan de landar. Det är i bruset mellan meningarna som det mänskliga uppstår.
AI-verktyg är förstås till stor hjälp när tankarna redan är formulerade och strukturen sitter.
De kan öppna vägar, påskynda. De kan till och med rädda en text ur stillestånd. Men när varje stycke får sin egen lilla slutkläm lämnar rytmen inget andrum till eftertanke.
Ge läsaren utrymme att tänka vidare
Jag tror att en av de finaste gåvorna man kan ge läsaren är möjligheten att tänka vidare. En text behöver inte alltid leverera en slutsats, ett svar eller en lärdom. Det räcker ofta med att väcka något. Kanske en tanke eller en känsla? Eller en association?
Det gäller också de enkla blogginläggen, de som inte försöker vara mer än vad de är. En reflektion, en stund i skrivandet. De kan ändå beröra och kanske just för att de inte försöker förklara allt. När man lämnar plats för läsaren väcks texten till liv.
