Ugglor av toarullar: Höstinspiration i färg och form

Det började med en enkel idé i Midjourney – att skapa en serie höstliga ugglor av toarullar. Jag ville fånga den där varma, mysiga känslan av papper, löv och handgjort pyssel, men i digital form. Resultatet blev bilder som nästan känns taktila, med strukturer som påminner om akvarell, kartong och vissna löv.

Det är just den typen av modeller jag tycker allra bäst om att skapa – sådana som får det att klia i fingrarna att själv ta fram sax, lim och färger.

Från Midjourney-prompt till pysselidé

Jag började med att skriva in en kort beskrivande prompt: toilet paper roll owl craft, autumn colors, paper leaves, cozy handmade style. Sedan testade jag mig fram med olika ljus, färger och former tills ugglorna fick precis rätt uttryck: En blandning av natur och fantasi.

pyssel ugglor toarullar höst tips på skapande
Bild: S M Jönsson med hjälp av AI

Vissa fick stora runda ögon och röda löv som vingar, andra en mildare ton i brunt och guld. Jag ville att de skulle kännas som små höstvarelser, söta figurer man skulle kunna hitta på ett klassiskt pysselbord, där löv och papper blandas om vartannat.

Digitala modeller som väcker skaparlust

Det som gör dessa bilder så inspirerande är att de fungerar som riktiga pysselförlagor. Man kan titta på dem och direkt se hur de är uppbyggda. De har en toarulle som kropp, två stora cirklar som ögon, en triangelformad näbb, löv som vingar och så vidare.

toarulle uggla papper i höstfärger
Bild: S M Jönsson med hjälp av AI

Bilderna blev också ett sätt för mig att testa olika färgskalor inför egna pysselprojekt. Jag kunde se hur höstens toner samspelade – rost, guld, olivgrönt och bärnsten – och sedan använda samma palett i praktiskt skapande.

Kombinera teori och kreativitet

För att kunna skapa mer övertygande modeller har jag också börjat studera konst och form, både i teori och praktik. Det hjälper mig att förstå proportioner, färgkontraster och hur man bygger upp en figur som känns harmonisk.

skapa uggla av toarulle och handmålade papper i höstfärger
Bild: S M Jönsson med hjälp av AI

Det märks extra tydligt i dessa ugglor, i hur balansen mellan de stora ögonen och de tunna lövvingarna ger figurerna sin personlighet. Det är sådant man annars lär sig av att pyssla för hand, men som går att utforska även digitalt.

Höstens charm i varje detalj

Ugglorna av toarullar blev snabbt favoriter. De förenar allt jag gillar med höstpyssel, må det vara naturens färger, de enkla materialen eller känslan av att skapa något charmigt av nästan ingenting.

Det fina är att de lika gärna kan göras i verkligheten med riktiga löv, papper och kartong. Jag ser bilderna som ett steg i skapandet, ett sätt att väcka idéer och prova former innan man sätter i gång.

Att arbeta på det här sättet – där Midjourney får fungera som en digital skissbok – gör att idéerna aldrig tar slut. Det finns alltid en ny liten figur att skapa, en ny färg att prova eller ett nytt uttryck att utforska.

Karaktärerna som vuxit med mig – och nu fått liv i bild

Det är något särskilt med projekt som man inte gör för någon annan än sig själv. Projekten där man får vara nörd, drömmare och perfektionist i ett. Nyligen blev jag typ klar med ett sådant. Ett hjärteprojekt som jag arbetat med sedan förra hösten – utan deadline, utan publik, utan krav. Bara jag, mina karaktärer och en envishet som inte riktigt går att förklara.

Det handlar om en fantasyvärld jag burit med mig i många år. Karaktärer som följt mig sedan jag var fjorton och jag första gången började spela rollspel, som vuxit med mig, fördjupats, förändrats – och som på något sätt alltid finns där i bakhuvudet.

fantasy purpurklädd kung i regel miljö bild inspiration
Bild: S M Jönsson med hjälp av AI
Kan en kung vara kung utan att tyngas av allvaret?

Jag skulle kunna säga att karaktärerna fått egna liv, men det är kanske snarare så att de blivit speglar. Av idéer, känslor, skeenden. Av mig själv, i olika skeden. Jag går inte in på alla detaljer – det vore för personligt. Men jag visar ändå något, för med bilderna har jag faktiskt blottat mer än jag trodde.

Jag har använt Midjourney för att visualisera karaktärerna och processen har varit både rolig och pysslig. Midjourney är ett AI-verktyg som kräver tålamod, öga för detaljer och en vilja att testa igen – och igen – tills det sitter.

kvinnlig magiker och kunglig rådgivare fantasy karaktär bild
Bild: S M Jönsson med hjälp av AI

Men när det sitter, då sitter det. Bild efter bild, nyanser efter nyanser, har jag ringat in något som jag sökt efter länge. I dag fick jag äntligen till den kvinnliga karaktären precis som jag ville ha henne. Hon var den sista pusselbiten i den större helheten, och kvinnor är verkligen inte det lättaste att göra.

Det är något ömt i karaktärernas möte på den inledande bilden, tycker jag. Den manlige karaktären är kung, den kvinnliga en magiker och lärd rådgivare – och sedermera hans maka. Deras värld är ett slags fantasymix av antik och medeltida arkitektur, med kungliga salar, magiska symboler och tyst historia i stenarna. Karaktärerna har sina egna resor, sina egna inre konflikter. Men det är förstås i det gemensamma de riktigt lyser.

leende kung fantasy karaktär bild inspiration
Bild: S M Jönsson med hjälp av AI

Det vackra med att skapa för sin egen skull är att det inte behöver bli färdigt. Inte egentligen. Jag kanske kommer att återvända till fantasyvärlden och dess karaktärer igen. Bygga vidare. Justera. Göra om. För det är ju det vi gör, vi som lever nära våra idéer. Vi sätter formen, men vi lämnar också en dörr öppen.

Och just nu känns den dörren vidöppen – som om karaktärerna väntar där inne, redo att fortsätta sin historia.

En berättelse i blom – skapandet av en mytisk kärleksscen

Det finns berättelser jag alltid återvänder till. Inte för att de är enkla eller trösterika – snarare tvärtom. De skaver, glöder, dröjer sig kvar. En av dem är myten om Afrodite och Adonis. Den vackre jägaren som får gudinnans hjärta att slå, men som också ska komma att krossa det.

En dag såras Adonis dödligt av ett vildsvin. Afrodite rusar till honom, men hinner inte rädda hans liv. Hennes tårar faller till marken där han legat, blandat med hans blod. Och ur sorgen spirar något nytt. En blomma. I vissa versioner sägs det vara vitsippor, i andra anemoner. Döden som skapar liv – det är både symboliskt och fysiskt. Och så vackert i sin sorg.

Det var den berättelsen jag ville gestalta i bild. Jag har arbetat med det här projektet tidigare, på en annan plattform. Sedan dess har det fortsatt växa inom mig, varför jag återkom till och byggde vidare på det. Bild för bild. Med hjälp av Midjourney, ett AI-verktyg som jag experimenterat med i snart två år nu, formade jag Afrodites värld – ett landskap av ljus, smärta och återfödelse.

Att återskapa känslor i bild är alltid en utmaning. Och särskilt med AI, där det ibland krävs oändlig finjustering för att få till en bild som känns. Jag ville fånga det skira. Det eteriska. Kontrasten mellan Afrodites gudomliga prakt och den ömhet som föds ur förlust. Och jag ville att blommorna – vare sig du ser dem som anemoner eller vitsippor – skulle tala om något större än bara växtlighet. De skulle bära en berättelse.

myt om afrodite adonis och vitsippor blommor springer ur gudinnans sorg
Bild: S M Jönsson med hjälp av AI

Min skarpögde sambo påpekade något som jag själv knappt tänkt på, så uppslukad som jag varit: Hon ligger inte riktigt på marken. Och han har förstås rätt. Att få till tyngd i liggande figurer är en av de många stora utmaningarna med AI-bildskapande. Det är svårt att återskapa den där naturliga förankringen i kroppen, hur en kropp faktiskt sjunker ner, tar plats, vilar mot något.

För mig blev det ett slags avvägning. Jag tycker att bilderna ändå bär på det uttryck jag söker – de är eteriska, skira, emotionella. Men jag är också medveten om deras begränsningar. Och kanske är det just det som gör processen levande. Det är inte perfektion jag eftersträvar, utan närvaro. En känsla.

Stilen har vuxit fram under lång tid. En balans mellan hyperrealism och något mer målat, nästan klassiskt. En sorts visuell hybrid som jag trivs i. Och kanske är det just det som myten kräver – något mellan verklighet och dröm. Mellan smärta och skönhet.

För i Afrodites sorg vilar ändå hopp. Och det är kanske det jag återkommer till. I skapandet. I sagan. I blomningen efter allt som gått förlorat.

vitsippor i skog vacker målning med hyperrealistiska inslag
Bild: S M Jönsson med hjälp av AI

Vill du fördjupa dig i berättelsen om Afrodite och Adonis kan jag varmt rekommendera en vacker tolkning som publicerats på Sagobygdens blogg – en sida där flera av Sveriges främsta berättare delar med sig av sagor och folktro. I just den versionen vävs myten samman med svensk folktro, där blommorna som spirar ur Afrodites sorg inte är anemoner. De är vitsippor.

Och om du är nyfiken på hur jag tidigare arbetat med bilderna i ett annat sammanhang kan du även läsa det ursprungliga blogginlägget på Hänförd. Där ligger fokus på vitsippan som symbol för liv och död, och det i en högst poetisk tappning. På mitt sätt.