Som för så många andra började det med corona. Det var så många platser som skulle besökas, projekt som skulle utföras och drömmar som skulle förverkligas. Men det blev tvärstopp. Det fanns två alternativ: Att deppa ihop över en förändrad värld och förändrade möjligheter eller att ändra mitt sätt att tänka och vara.
Jag hade en bild av att jag skulle resa runt och fota vackra platser under tiden. Leva livet som kreativ äventyrare, för tusan! Till en början ömkade jag mig själv, kände någonstans att det jag arbetat så hårt för försvann bortom räckhåll. Men sedan en tanke: Måste jag verkligen resa långt, långt bort för att utforska och skapa?
Det är märkligt hur små tankar kan innebära stora kliv i en annan riktning. För självklart kunde jag göra allt det jag velat så nära som i hemmakvarteren. Om jag ville. Jag började ta med mig kameran ut varje dag, vistades mycket i naturen och tog mig tid att titta på blommorna och löven. Små saker men hela min tillvaro vidgades.
Flera år har gått sedan jag började med dessa enkla handlingar. Även om jag för närvarande inte fotograferar i den närliggande naturen flera gånger varje dag blir det en och annan fotostund. Den här tiden på året kan jag inte hålla mig borta från skönheten. Hur vackert är det inte med körsbärsblomningen?
Jag går ut, fotar i närbild och förundras av storslagenheten i naturskiftningarna.