På Google Arts and Culture lyfts nya teman fram varje dag. Just nu ligger fokus på det faraoniska Egypten. Det har fått mig att fortsätta min digitala vandring genom gravkammare, myter och museisamlingar.
Jag har tidigare besökt Tutankhamons grav, utforskat Mennas praktfulla väggmålningar och spelat det lekfulla äventyret Return of the Cat Mummy. Nu är det dags att fördjupa mig i ännu en central gestalt i den egyptiska föreställningsvärlden: Anubis.
Utställningen The Story of Anubis öppnar ett eget rum i den digitala världen, där fokus ligger på dödsguden som både vägledde och beskyddade de avlidna.
Anubis och hjärtats vägning inför evigheten
Anubis var en dödsgud i den egyptiska mytologin. I föreställningsvärlden kring livet efter detta var han den som ledde de döda fram till Osiris domstol. Där skulle hjärtat vägas mot en fjäder – symbolen för Maat, sanningens och den kosmiska ordningens princip.
Om hjärtat var lättare än fjädern hade den avlidne levt ett rättfärdigt liv och kunde beviljas tillträde till efterlivet, ett tillstånd av överflöd och odödlighet. Var hjärtat tyngre väntade ett annat öde.
Detta motiv – vägningen av hjärtat – är ett av de mest ikoniska inom den egyptiska bildvärlden. I utställningen får man följa hur Anubis spelar en avgörande roll i det dramatiska ögonblicket mellan liv och evighet.
Varför avbildas Anubis som en sjakal?
Anubis ses oftast avbildad som en sjakal* eller som en människa med sjakalhuvud. En sjakal är ett hundliknande rovdjur som lever i torra områden och ofta rör sig i utkanten av mänskliga bosättningar. I det forna Egypten kunde sjakaler ses stryka runt gravplatser och nekropoler, på jakt efter föda.
Just detta beteende bidrog till att djuret kom att förknippas med döden och gravarna. Sjakalens rörelser i gränslandet mellan liv och död gav den en liminal roll – och samma roll kom att tillskrivas Anubis. Han blev en gud som rörde sig mellan världar.
I utställningen får man se hur Anubis både framställs som en hel sjakal i vilande position och som en mänsklig gestalt med svart sjakalhuvud. Färgen svart är inte slumpmässigt vald. Den symboliserade Nilens mörka, näringsrika jord. Det var samma jord ur vilken den egyptiska civilisationen växte fram. Svart var alltså lika mycket en färg för liv och återfödelse som för död.
Anubis och mumifieringens uppfinning
Anubis var starkt förknippad med mumifieringsprocessen. Enligt myten var det han som uppfann mumifieringen när han hjälpte till att återställa och bevara Osiris kropp efter att denne dödats av guden Seth. Genom att balsamera och linda kroppen möjliggjorde Anubis Osiris återuppståndelse.
Det är denna myt som ligger till grund för hela den egyptiska mumietraditionen. Att bevara kroppen var en förutsättning för själens fortlevnad.
I utställningen visas rikligt med bilder där Anubis framställs i färd med att smörja och linda kungligheter och ämbetsmän. Gravmålningar, statyetter och dekorationer på kistor vittnar om hur central hans roll var i dödsritualerna.
En gud som beskyddade och vägledde människan
Runt om i världen och genom historien har dödsgudar ofta framställts som hotfulla eller onda. Utställningen betonar att så inte var fallet med Anubis. Han var lika mycket en skyddsgud som en dödsgud.
Han övervakade gravarna, skyddade de döda och såg till att mumifieringen utfördes korrekt. I många kungliga gravar är han avbildad just som en beskyddare, ibland vaksamt vilande ovanpå kistan.
Denna dubbelhet – död och återuppståndelse, fruktan och beskydd – gör honom till en av de mest komplexa gestalterna i den egyptiska mytologin.
Ett digitalt rum för myt och materialitet
Utställningen är uppbyggd så att man nästan rör sig mellan montrar och rum. Textavsnitt varvas med närbilder av föremål. Du kan zooma in på detaljer i statyer och gravmålningar och sedan dra dig tillbaka för att se helheten.
Materialet bygger på fotografier och dokumentation från flera institutioner, bland annat American Research Center in Egypt, British Museum och Metropolitan Museum of Art. Etablerade forskare och universitet har bidragit med texter och kontext.
Det är just detta som gör Google Arts and Culture så intressant för mig. Det är inte en lös samling bilder, utan ett kuraterat arkiv där forskningsförankrat material presenteras i ett interaktivt format.
Från gravkammare till skapandeprocess
Varför är jag så glad i den här utställningen – och i hela Google Arts and Culture-projektet?
Som skribent och kreatör inspireras jag ständigt av kultur och historia. Jag är utbildad i arkeologi, antropologi och antika samhällen. Det är där jag har ett avstamp i mitt skapande. Jag älskar att förena gamla influenser med nya uttryck.
Ett digitalt arkiv med denna bredd ger mig stoff i överflöd. Jag skriver för att lära och jag lär för att skriva. Varje utställning blir en påminnelse om hur historia kan omtolkas, visualiseras och tillgängliggöras på nya sätt.
I mötet mellan gravmålningar och gränssnitt eller mellan sjakalguden och skärmen uppstår en märklig samtidighet. Det är nog där jag trivs som bäst – i korsningen mellan det uråldriga och det digitala. Och det bästa? Tack vare nya digitaliseringsprojekt behöver jag inte välja.
*På senare tid har det visat sig att sjakalen i själva verket är en afrikansk guldvarg eller hund. Sjakaler finns inte i Egypten. I många etablerade fall används fortfarande sjakal för att beskriva Anubis.
