Tillfälligheter, måhända.
Häromkvällen pratade jag och sambon långt in på natten. Samtalsämnet som höll oss vakna? Liknelsen eller metaforen. Hur en liknelse eller metafor bara är möjlig om den pekar bort från sig själv. Något kan inte beskrivas genom att upprepas – det måste speglas i något annat.
Havet är ett hav. Vad gör en sådan beskrivning med dig? Antagligen inget. Den faller platt. Men när man skildrar havet som ett veckat tyg i rörelse, då händer något.
Liknelsen eller metaforen är inte utsmyckning. De är ett sätt att tänka och slå an en ton hos mottagaren, din medskapare.
Så långt kan jag till och med sträcka mig att jag vill mena att dessa figurer är skrivandets och litteraturens nerv och nödvändighet, något författaren bör behärska.
När det abstrakta får form
Flera trådar har vävts samman de senaste dagarna.
I mitt kulturutforskande på Google Arts and Culture stannade jag upp inför Vassily Kandinskys Intryck III (Konsert), en målning som kanske är mer känd under det engelska namnet Impression III (Concert). Jag hade egentligen sökt efter det gula i konsten, men fann plötsligt musik.
Några dagar tidigare hade jag gjort nedslag i Torsten Ekboms essäsamling Experimentfälten. Då började jag fundera på svårigheten med att sätta ord på musik. Hur gör man något så flyktigt levande i text?
Man kan försöka återge tonerna. Eller så gör man något annat. Man ger ljudet en kropp. Man låter det bli ljus, rörelse, färg i impressionistiska ordalag.
Det abstrakta kräver form för att bli begripligt.
När tystnaden framkallar ljudet
I Experimentfälten skriver Ekbom också om John Cage och de berömda tysta konserterna. Cage ville komma åt musikens kärna genom att avlägsna det självklara – ljudet självt. Det låter paradoxalt. Men i tystnaden uppstår lyssnandet. I frånvaron skärps närvaron.
Här finns samma princip som i liknelsen eller metaforen. För att något ska framträda måste det, som i det här fallet, riktas mot sin motsats. Det är i kontrasten betydelsen uppstår.
Ekbom rör sig även genom surrealismens värld, hos Guillaume Apollinaire och André Breton. Där kan ett hjul gestalta ett ben, ett moln bli en kropp. Omskrivningen är inte en omväg. Den är precision.
När musiken antar färg
Så återvänder jag till Kandinsky.
I Intryck III (Konsert) finns inga realistiskt återgivna instrument i centrum. Åskådarna skymtar i periferin. I stället breder färgen ut sig. Gult. Vibrerande, nästan klingande gult.
Kandinsky var synestet – han kunde uppleva ljud som färg. Det påverkade sannolikt hans måleri. Men även bortom det neurologiska finns en konstnärlig insikt. Musik kan inte målas genom att måla musikerna eller instrumenten. Den måste översättas.
Precis som sorgen i en roman inte kan återges genom att skriva sorg. Den måste bli något annat för att få sin exakthet, som en tom stol bredvid.
När flera intryck formas
Det fascinerar mig hur samtalet om liknelsen och metaforen, Ekboms essäer, Cages tystnad och Kandinskys gula konsert började tala med varandra. Material som först verkar åtskilda fogas samman. Och kanske är det så skapandet alltid fungerar. Man samlar intryck. Man läser. Man betraktar. Man samtalar. Först senare uppstår sambandet.
Som jag tidigare reflekterade över i mitt inlägg om Love Through a Prism måste den som skapar ibland bege sig ut. Samla stoff. Låta det verka.
